Jag tycker verkligen att man ska satsa på det man brinner för. För egen del kan jag dock se charmen och fördelen med att ha ett tryggt jobb med en bra inkomst och rimliga arbetstider som möjliggör den utrustning och de utflykter som den typen av foto jag vill syssla med kräver. Jag tycker också det är skönt att kunna fota utan krav på att jag ska leverera en produkt som inte intresserar mig men som möjligen skulle kunna sälja bra. Å andra sidan sysslar jag med natur/fågelfoto och där är väl möjligheterna att göra sin hobby till sitt arbete rätt dåliga. Hade exempelvis bröllopsfoto varit min grej hade jag kanske sett på saken annorlunda.
Det här var nog snarare en egen reflektion från en trygghetsnarkoman som inte vågar pröva vingarna än råd till trådskaparen
Precis så har jag också resonerat och jag kunde välja att prioritera mina egna intressen så pass ofta och så pass fritt trots olika anställningar. Jag jobbade länge bara för att kunna resa. Jag var deltidsbackpacker under 15 år mellan 1971 och 1986 då jag var tvungen att stanna upp lite då vi fick vår son. Faktum är att jag började resa p.g.a. min anställning på Linjeflyg (1969 till 1972 tror jag) som var delvis ägt av SAS. Vi kunde flyga mer eller mindre gratis (man betalade bara flygplatsavgifterna med s.k. fri-två biljetter) och det var då 1972 som jag åkte första gången till Öst-Afrika och Syd-Amerika. På den tiden hade man ännu inte börjat fylla tomma säten på reguljärflyg med charterturister, så det var sällan man inte kunde komma med eller fick vänta. Det var en otrolig förmån.
Jag blev också väldigt inspirerad av de flygtekniker jag jobbade med som många varit i Kongo, Biafra, och Etiopien och flugit för FN och Röda Korset eller som jobbat med flygbesprutning i Sudan och Syd-Afrika. Så mitt stora afrikaintresse fick jag då och jag har återkommit till Afrika många gånger under åren. Afrika kommer jag alltid att bry mig om.
Jag var även jobbarkompis med Erik von Rosen som var son till Cart Gustav von Rosen som byggde upp Etiopiens flygvapen åt Haile Selassie och senare startade ett eget flygvapen i Biafra, med nedsmugglade små sportplan från MFI Malmö Flygindustri. Dessa försågs med raketkapslar och sattes in mot Nigerias ryska MIG-plan när de stod på marken. Carl Gustav lyckades nästan på egen hand slå ut deras flygvapen men till sist krossades Biafras utbrytningsförsök från Nigeria och västmakternas försök att lägga beslag på Nigerias olja, för det var tyvärr inte Biafra man egentligen brydde sig om utan oljan. Erik blev senare SAS-pilot efter att deltagit med sin pappa vid de berömda flygbombningarna med mat till de svältande under en av de svåra svältkatastroferna i Etiopien. Han kraschade dock svårt och fick åka hem och Carl Gustav blev till sist mördad nära gränsen mot Somalia.
Så man behöver ju inte bli journalist eller fotograf som exv. den rätt enastående Magda Gad för att besöka och studera Afghanistan t.ex. och så här långt efteråt är jag glad att jag inte valde foto som yrke. På denna tiden var Afghanistan ett fredligt, tryggt och helt fantastiskt land att resa i, bara man uppförde sig respektfullt och anständigt. De som inte iakktagit detta under tidigare århundraden och de senaste dryga 40 åren har afghanerna dock skoningslöst skyddat sig mot.
För mig och många andra har det nog varit mycket bättre ekonomiskt att kunna ha jobbat exv. med bra betald IT-utveckling de sista 25 åren av yrkeslivet och ha fotoreportage som hobby istället för yrke. Det är ju det som gjort det möjligt att lägga alla de pengar jag lagt på både resor och kameror genom åren. Med det sagt så är det möjligt att jag skulle valt att bli yrkesfotograf med resereportage som inriktning om jag bara varit det minsta intresserad att sälja dessa och leva på detta fullt ut men jag är så pass usel på sådant och i grunden ointresserad att göra saker enbart för pengar att det aldrig skulle funkat för mig tror jag.
Trots att jag hade det så otroligt förspänt på LIN så sade jag upp mig bara efter knappt tre år, eftersom jag inte kunde få tilkräckligt med ledigt för att resa. Jag vill resa både under längre perioder (vi pratar månader och halvår istället för veckor) och på andra sätt - mindre flyga och mer långresor över land. Så därför valde jag sämre jobb på verkstäder och i tryckerier istället för där kunde jag praktiskt taget komma och gå som jag ville. Då sågs detta som väldigt udda och något jag fick kämpa för en tid med stämpelklockor och 7 till 4 arbetstider innan flex ens fanns som ide. Idag däremot så råder ju helt omvända villkor och det skulle ju i mina ögon kunna vara ett drömscenario för någon som vill kunna komma och gå och resa när man vill. Med Internet överallt kan man t.o.m. tjäna pengar på distans under resandet. Gigekonomin är säkert skit för de flesta men för en ung fotograf med fotoreportage utomlands som intiktning borde den kunna ge stora möjligheter rätt använd. Det kan jag känna ett litet sting av avundsjuka över att jag aldrig fick testa. De tågen gick redan för mycket länge sedan för mig.
En stor nackdel är dock att hela Mellanöstern inklusive Iran och Afghanistan är en enda stor mess som är svår att resa i idag och så även Pakistan och norra Indien (exv. det fantastiska Kashmir). Burma eller Myanmar var dock ett slutet land redan då, vilket det tyvärr verkar vara även idag.
