Nikonetha
Aktiv medlem
Här känner jag väldigt väl igen mig, att våga gå mot folk och ta en bild.. Innehållet får ofta bli lite som det blir, men är det inte som med allt.. man måste börja någonstans.. ??? Det svåra är ju att ta nästa steg
Berätta om era gatufototekniker!
- Trådstartare Liax
- Start datum
Det är inga som helst problem. Det är bara om bilderna ska användas till reklam som den som avbildas måste tillfrågas.
Frilansare
Medlem
Så här gör jag...
Tänkte berätta lite om hur jag ser på gatufotografering och om den teknik jag använder mig av på ”fältet”. Det som fick mig att fastna för gatufotografering är de ögonblick som är värda för mig att berätta om, kort sagt människors liv och de situationer de befinner sig i, ”den där unika stunden”.
Ibland händer det också att jag går runt med kameran redo (i flera timmar faktiskt)- utan att ta några bilder och endast observerar dessa situationer och knäcker nya idéer under tiden, visst missar jag en del motiv genom detta men på detta vis tränar jag ögat utan att stressa ”avtryckarfingret”. På så vis har jag faktiskt lärt mig att koppla av och inte hela tiden vara redo och på ”helspänn”, dessutom är det ett bra sätt för mig att förbereda mig på och öva inför olika kompositioner, det vill säga att öva mig på att se motivet på samma sätt som i sökaren utan att fotografera vilket jag tror är bra.
Utrustningen jag använder mig av är digital, en DX-kamera och en FX- kamera med diverse objektiv. På Crop- kameran finns oftast en zoom, t.ex. kitobjektivet DX 18-135mm f3,5-5,6 monterad och ibland lägger jag detta objektiv på FX- kameran, annars sitter där för tillfället en 50mm 1.8 eller en 70-300mm och jag håller på att jaga reda på en 24-70 som komplement. Anledningen till att jag använder mig av två kamerahus är att jag inte behöver byta objektiv så ofta och kan ta den kamera som enligt mig passar bäst för situationen och motiven.
Motiven är som sagt människor på platser i olika situationer, men respekten för individen och situationen är alltid något jag prioriterar. Dock brukar jag inte fråga om lov innan jag fotograferar, detta skulle ge tillgjorda bilder och då skulle jag inte ha nytta av att fånga det korta ögonblicket som betyder något för mig, det blir helt enkelt fel känsla i bilden.
Ibland händer det att jag faktiskt tvekar och låter bli att fotografera, det kan vara när jag ser att någon befinner sig i helt fel situation, t.ex. när någon tydligt visar att den inte vill vara med på bild. Detta händer oftast när jag kommer riktigt nära eller då jag inte är snabb nog med kameran, då syns man direkt. Jag har lärt mig att successivt smälta in i den omgivande miljön och har alltid en glimt i ögat och tackar gärna för bilden jag fick ta, speciellt om någon undrar varför jag fotograferade just dem och just då, det har jag märkt att man tjänar på i längden.
Ni andra som ännu inte hängt på denna tråd, berätta gärna mer om hur ni gör, det är både lärorikt och intressant
Tänkte berätta lite om hur jag ser på gatufotografering och om den teknik jag använder mig av på ”fältet”. Det som fick mig att fastna för gatufotografering är de ögonblick som är värda för mig att berätta om, kort sagt människors liv och de situationer de befinner sig i, ”den där unika stunden”.
Ibland händer det också att jag går runt med kameran redo (i flera timmar faktiskt)- utan att ta några bilder och endast observerar dessa situationer och knäcker nya idéer under tiden, visst missar jag en del motiv genom detta men på detta vis tränar jag ögat utan att stressa ”avtryckarfingret”. På så vis har jag faktiskt lärt mig att koppla av och inte hela tiden vara redo och på ”helspänn”, dessutom är det ett bra sätt för mig att förbereda mig på och öva inför olika kompositioner, det vill säga att öva mig på att se motivet på samma sätt som i sökaren utan att fotografera vilket jag tror är bra.
Utrustningen jag använder mig av är digital, en DX-kamera och en FX- kamera med diverse objektiv. På Crop- kameran finns oftast en zoom, t.ex. kitobjektivet DX 18-135mm f3,5-5,6 monterad och ibland lägger jag detta objektiv på FX- kameran, annars sitter där för tillfället en 50mm 1.8 eller en 70-300mm och jag håller på att jaga reda på en 24-70 som komplement. Anledningen till att jag använder mig av två kamerahus är att jag inte behöver byta objektiv så ofta och kan ta den kamera som enligt mig passar bäst för situationen och motiven.
Motiven är som sagt människor på platser i olika situationer, men respekten för individen och situationen är alltid något jag prioriterar. Dock brukar jag inte fråga om lov innan jag fotograferar, detta skulle ge tillgjorda bilder och då skulle jag inte ha nytta av att fånga det korta ögonblicket som betyder något för mig, det blir helt enkelt fel känsla i bilden.
Ibland händer det att jag faktiskt tvekar och låter bli att fotografera, det kan vara när jag ser att någon befinner sig i helt fel situation, t.ex. när någon tydligt visar att den inte vill vara med på bild. Detta händer oftast när jag kommer riktigt nära eller då jag inte är snabb nog med kameran, då syns man direkt. Jag har lärt mig att successivt smälta in i den omgivande miljön och har alltid en glimt i ögat och tackar gärna för bilden jag fick ta, speciellt om någon undrar varför jag fotograferade just dem och just då, det har jag märkt att man tjänar på i längden.
Ni andra som ännu inte hängt på denna tråd, berätta gärna mer om hur ni gör, det är både lärorikt och intressant
mannbro
Aktiv medlem
Intressant tråd!
Använder oftast digitalkompakt (Samsung EX-1) eller analog mätsökare (Kiev 3A med 50mm). DSLR:en har jag allt mer sällan med mig ut nuförtiden. Använder den i princip bara för extremvidvinkel. För mycket att släpa på och ger varken tekniskt bättre bilder eller fler möjligheter i normalfallen. Bara mer att släpa på.
På EX-1:an kör jag - måste jag erkänna - oftast på gröna rutan om inte Situationen kräver annat. På Kieven är det hyperfokal när möjligt, annars snabbfokusering så gott det går. Exponeringen på kieven håller jag oftast förinställd så gott det går. Jobbigast vid växlande molnighet, då ju solen alltid tenderar att gömma sig resp titta fram i "fel" ögonblick, eller i skymnng när ljuset konstant och gradvis försvinner, men det får man leva med och kmpensea för så gott det går.
Har två huvudsakliga tillvägagångssätt beroende på humör. Antingen flanerar jag planlöst med kameran i beredskap. I de tillfällena är dock kameran och att ta bilder sekundärt, utan det är snarare ett sätt att promenera. Ofta är flickvännen med då, antingen med DSLR:en eller EX-1:an.
När jag är mer målmedvetet gatufotande rör jag mig mer målmedvetet men samtidigt diskrey. Håller koll på miljön och folket runt omkring mig. Jag väljer platser utefter passande backdrop i kombination med där jag tror att något ska hända beroende på vad det finns för folk runt omkring mig.
Det skulle inte falla mig in att fråga folk om lov, då försvinner spontaniteten. Jag vill påverka händelseförloppet så lite som möjligt, och rör mig därför så diskret som möjligt. Om möjligt väljer jag gärna en plats där jag är lite dold eller smälter in. Det är fantastiskt hur "osynlig" man kan vara för förbipasserande bara genom att stå stilla och inte röra sig även om man nästan står mitt i gatan. Kombinerat med att antingen hålla var kameran vid ögat efter exponering (som om man inte tagit bilden än) eller titta på en punkt långt bakom den man fotat så är det sällan någon uppfattar att de fastnat på film, så scenen behålls intakt (viktigt när jag vill ta flea bilder i rad).
Använder oftast digitalkompakt (Samsung EX-1) eller analog mätsökare (Kiev 3A med 50mm). DSLR:en har jag allt mer sällan med mig ut nuförtiden. Använder den i princip bara för extremvidvinkel. För mycket att släpa på och ger varken tekniskt bättre bilder eller fler möjligheter i normalfallen. Bara mer att släpa på.
På EX-1:an kör jag - måste jag erkänna - oftast på gröna rutan om inte Situationen kräver annat. På Kieven är det hyperfokal när möjligt, annars snabbfokusering så gott det går. Exponeringen på kieven håller jag oftast förinställd så gott det går. Jobbigast vid växlande molnighet, då ju solen alltid tenderar att gömma sig resp titta fram i "fel" ögonblick, eller i skymnng när ljuset konstant och gradvis försvinner, men det får man leva med och kmpensea för så gott det går.
Har två huvudsakliga tillvägagångssätt beroende på humör. Antingen flanerar jag planlöst med kameran i beredskap. I de tillfällena är dock kameran och att ta bilder sekundärt, utan det är snarare ett sätt att promenera. Ofta är flickvännen med då, antingen med DSLR:en eller EX-1:an.
När jag är mer målmedvetet gatufotande rör jag mig mer målmedvetet men samtidigt diskrey. Håller koll på miljön och folket runt omkring mig. Jag väljer platser utefter passande backdrop i kombination med där jag tror att något ska hända beroende på vad det finns för folk runt omkring mig.
Det skulle inte falla mig in att fråga folk om lov, då försvinner spontaniteten. Jag vill påverka händelseförloppet så lite som möjligt, och rör mig därför så diskret som möjligt. Om möjligt väljer jag gärna en plats där jag är lite dold eller smälter in. Det är fantastiskt hur "osynlig" man kan vara för förbipasserande bara genom att stå stilla och inte röra sig även om man nästan står mitt i gatan. Kombinerat med att antingen hålla var kameran vid ögat efter exponering (som om man inte tagit bilden än) eller titta på en punkt långt bakom den man fotat så är det sällan någon uppfattar att de fastnat på film, så scenen behålls intakt (viktigt när jag vill ta flea bilder i rad).
Senast ändrad:
MrKarisma
Aktiv medlem
Min teknik: jag går runt och är livrädd för att människor ska bli arga och utstrålar "titta på mig med kameran!" Detta är inget jag vill men tyvärr är det så. Ibland glor folk så mycket att jag måste göra en grimasch för att de ska inse att de glott fööör länge, då brukar de skämmas lite, haha.. Jag är nyfiken och intresserad av människor. Jag är otroligt social har massor vänner snackar mycket med olika människor i olika sammanhang. MEN, när jag ska fota Gatufoto är jag livrädd rent ut sagt.. Trots det har jag ändå lyckats få en och annan bild som jag är nöjd med, även om jag vacklat ifrån platsen med både illamående och känsla av att marken gungar. De gånger jag tagit bilder jag är nöjd med så har jag alltid fått bestämma mig för att det kan vara sista dagen i mitt liv, att jag kan bli dödad just "idag" - men att jag accepterar det, bara jag får en bra bild.. Javisst är det sjukligt... Men jag vet liksom inte hur jag ska ta mig ur det, antar att jag är extremt konflikträdd helt enkelt.. Tips på hur man slutar vara konflikträdd när man gatufotar mottages tacksamt. Utrustning: Nikon Fm2 med Nikkor-E pankaka 50mm/1.8 + Tri-x pressad till 1600 eller Dx-kamera med 35mm (50mm equivalent) 50mm är min absoluta favoritbrännvidd, har försökt gå över till 35, men jag gillar inte perspektivet hur mycket jag än försöker. Övrig Teknik: Snabbt som fan. Låtsas att jag fotar nåt annat bortom personen eller ovanför personen/personerna.
oscarv
Avslutat medlemskap
35 eller 50 mm på FF. 1.4 eller bättre. Mörk överdel då syns kameran minde. Nära. Förfokusera. Testbilder. Låtsas ta på något annat. Fråga. Vara två pers där en avleder.
Väntan.
Finns massa sätt jag använder. Fuji X100 har ju varit suverän ocskå då alla tror man hittat den på vinden
Väntan.
Finns massa sätt jag använder. Fuji X100 har ju varit suverän ocskå då alla tror man hittat den på vinden
mannbro
Aktiv medlem
Vet inte hur väl det hjälper mot konflikträdsla, men mot vanlig "gatufotopinsamhet" som jag i alla fall hade i början (och fortfarande kan få en släng av) så tycker jag att dessa två saker hjälpt mycket:
1) Fota i grupp. Är man några kompisar som går omkring tillsammans så är det enklare. Det blir en trygghet i gruppen, det är normen i gruppen att gå och fota allt och alla, och när man är en del i en grupp så är man inte närvarande i omvärlden lika mycket.
2) Fota på turistiga ställen. Där turister rör sig står mängder av folk och fotar. Ingen reagerar eller tänker överhuvudtaget på att du kanske fotar dem i stället för det som alla andra fotar.
3) Sitt på en parkbänk eller något lite vid sidan av. Titta enbart genom sökaren och släpp inte blicken ur den alls. Det ger en viss distans till omvärlden och det är ingen som ser när du trycker av. Mata bara diskret fram nästa filmruta efter avtryck och fortsätt kolla i sökaren.
Vidvinkel kan underlätta också, då man kan fota personer lite mer indirekt och lättare låtsas att man fotar något i bakgrunden.
hornavan
Aktiv medlem
Närmar mig motivet som om det vore en fågel, dvs tittar åt annat håll medan jag ställer in och sedan går fotograferandet snabbt och omärkligt.
Ett annat trick, som inte fungerar med fåglar, är att gå riktigt nära personen och använda supervidvinklel. De flesta tycks inte fatta att de kommer med på bild, kameran pekar ju åt annat håll. Typ 7 mm på m4/3.
Tredje metoden är att använda långt teleobjektiv, min älskade Sony RX 10 fyra, är idealisk.
Fem, fråga om lov, sedan du tagit bilden. Det ger chanser till fler variante.
Fyra, skit i vad andra moralpredikare säger! Använd ditt eget vett.
Ha så kul!
PS: Det är som dom sade i lumpen; lättare att få förlåtelse än tillstånd.
Ett annat trick, som inte fungerar med fåglar, är att gå riktigt nära personen och använda supervidvinklel. De flesta tycks inte fatta att de kommer med på bild, kameran pekar ju åt annat håll. Typ 7 mm på m4/3.
Tredje metoden är att använda långt teleobjektiv, min älskade Sony RX 10 fyra, är idealisk.
Fem, fråga om lov, sedan du tagit bilden. Det ger chanser till fler variante.
Fyra, skit i vad andra moralpredikare säger! Använd ditt eget vett.
Ha så kul!
PS: Det är som dom sade i lumpen; lättare att få förlåtelse än tillstånd.
Senast ändrad:
PMD
Aktiv medlem
I väntan på sådana inlägg kan du få ett av mig.
Jag befinner mig sällan på gator och torg så någon riktig gatufotograf är jag verkligen inte. Som allmän princip har jag dock att inte tveka att ta en bild (överhängande livsfara kan modifiera den inställningen). Att bli fotograferad skadar inte någon, men att en bild på en person publiceras kan göra den personen illa.
MNB
Aktiv medlem
Oftast använder jag min Fujifilm X100V. Jag underexponerar nästan alltid och fotar oftast när solen är framme.
Jag står och fiskar väldigt mycket. Hittar jag en scen som jag tycker är intressant, så kan jag stå där och vänta allt från några minuter till 20-30min tills en intressant person dyker upp.
Det är ganska sällan som jag bara knäpper av en bild. Personligen, så tycker jag det är oftast rätt ointressant med den typen av gatufoton. Jag förstår dom som vill på något sätt bara fånga ett ögonblick i tiden, på den gatan. Men för mig gör det ingenting.
Jag vill försöka fånga ett ögonblick som har eftertanke, någons uttryck och aura nästan. Ett foto som känns unikt i den mån att just den person, i den skuggan/solljuset just vid den tidpunkten. Den kommer aldrig igen.
Medans bara att knäppa av en bild på en offentlig plats kan tas om och om igen, det enda som förändras är att några människor byter plats.
Jag står och fiskar väldigt mycket. Hittar jag en scen som jag tycker är intressant, så kan jag stå där och vänta allt från några minuter till 20-30min tills en intressant person dyker upp.
Det är ganska sällan som jag bara knäpper av en bild. Personligen, så tycker jag det är oftast rätt ointressant med den typen av gatufoton. Jag förstår dom som vill på något sätt bara fånga ett ögonblick i tiden, på den gatan. Men för mig gör det ingenting.
Jag vill försöka fånga ett ögonblick som har eftertanke, någons uttryck och aura nästan. Ett foto som känns unikt i den mån att just den person, i den skuggan/solljuset just vid den tidpunkten. Den kommer aldrig igen.
Medans bara att knäppa av en bild på en offentlig plats kan tas om och om igen, det enda som förändras är att några människor byter plats.
Ventures
Aktiv medlem
Många med mig känner sig lite obekväma att fota ensamma i gatuvimlet. På mitt förra jobb hade vi en fotoklubb med olika teman när vi träffades. När vi hade gatufoto som tema åkte vi in till city (sthlm) och i gruppen tänker man att här kommer vi och vi är här för att fota.
Att ha en liten oansenlig (men bra) kamera är en fördel. Mobilkamera väcker väl ännu mindre uppmärksamhet idag men är usel att fånga ögonblick med. När jag på 80-talet gick omkring med en systemkamera på Drottninggatan fick man onda ögat av de illegala gatumånglarna. De var ju ständigt på sin vakt, bereda att rulla ihop filten med gods och springa ifall polisen dök upp.
Idag riskerar man i värsta fall att råka mer illa ut inbillar jag mig.
Att ha en liten oansenlig (men bra) kamera är en fördel. Mobilkamera väcker väl ännu mindre uppmärksamhet idag men är usel att fånga ögonblick med. När jag på 80-talet gick omkring med en systemkamera på Drottninggatan fick man onda ögat av de illegala gatumånglarna. De var ju ständigt på sin vakt, bereda att rulla ihop filten med gods och springa ifall polisen dök upp.
Idag riskerar man i värsta fall att råka mer illa ut inbillar jag mig.
