Jag upplever att du förenklar yrket bildjournalistik till att handla om att kunna fotografera i ett utsatt läge.
Att jobba med journalistisk bild är att dokumentera nyheter och händelser, att visuellt berätta för att förmedla ett skeende för att kritiskt granska både händelser och den egna insatsen. I en utbildning (på till exempel Mittuniversitetet eller Nordens Fotoskola) ingår förutom tekniska kurser även kurser i nyhesbild och mediespråk, massmedierätt och etik, samt bildjournalistiska metoder. Dessutom en lång praktik, dagstidningar som DN tar bara in praktikanter från bildjournalistiska utbildningar.
Att vara bildjournalist i en oroshärd handlar också om att lära sig att undvika situationer där man "duckar för kulor". Det är ett journalistiskt arbete med kameran som redskap och handlar till stor del om att göra research, värdera information och planera och bygga berättelser.
Är man osäker om vad som behövs kan man lyfta luren och ringa till DN och fråga vilken typ av person de vill ha och vilken väg som är den bästa. Och så kan man gå på föreläsningar med t.ex. Lotta Härdelin eller Paul Hansen och passa på att ställa frågor efteråt.
Hur många tidningar idag håller sig med fotografer och journalister som verkligen åker ut och bevakar krigsskådeplatser och dokumenterar vad som sker där? Hur många har de resurserna utom just DN/Expressen?
Att Paul Hansen gör det på DN vet vi och att Magda Gad gör det för Expressen.
På WIKI skriver man bl.a. :
"Magda Gad, född
17 oktober 1975 i
Falun, är en svensk krigskorrespondent och Mellanösternanalytiker som skriver, fotograferar och filmar sina reportage.
Hon har varit korrespondent för
Expressen [4] sedan 2015 och även skrivit för tidningar som
Vi,
Café,
Aftonbladet,
Svenska Dagbladet, QX, Modern Psykologi och
Läkartidningen.
Gad har gjort reportage från många delar av världen med fokus på krig och katastrofer, och konstaterar själv att hon vill "lyfta fram det som mörklagts och ge en röst till människor som inte har en."
Sagda Magda gör alltså det mesta själv vad det verkar och hon kan skriva. Paul Hansen skriver också ibland men inte ens Paul Hansens penna är tillräckligt bra om man nu jämför med vad Peter Englund skriver, för Peter har kunskaper Paul inte har. Peter är en djupt kunnig historiker och kan som få vår krigshistoria kring alla krigen vi haft i öst inte minst med just Ryssland och Ukraina.
När det skrivs om krigsfotografer kommer alltid Capa upp och det är väl ingenting med det men mycket sällan ett av de verkligt tunga namnen som Vasilij Grossman (1905-1964 (född i Ukraina) som var med ända från när Tyskland invaderade Sovjetunionen till Slaget om Berlin. Han var med i Ukraina 1941, I Stalingrad 1942 och vid det hittills störst pansarslag som världen skådat i Kursk 1943. Han dokumenterade Treblinka när det befriades i juli 1944 och slaget om Berlin april-maj 1945.
Vasilij Grossman lyckades överleva mer än tusen dagar vid fronten och var där tre av de fyra krigsår vi pratar om här, vilket förmodligen är inofficiellt världsrekord i att överleva en sådan lång exponering vid en krigsfront. Han var en "inbäddad" fotojournalist som levde med armen och skrev för Röda Armens tidning Kraznaja Zvezda (Röda Stjärnan) men den kände brittiska historikern Antony Beevor menar att han med tiden ändå skulle framstå som det mest klarsynta och ärliga ögonvittnet på de sovjetiska fronterna mellan 1941 och 1945.
Sagde Antony Beevor och Luba Vinogradova har samlat Grossmans dagboksanteckningar från kriget i en verkligt läsvärd och intressant bok som heter "Reporter i krig". Han skrev även en prisad kritisk roman (Liv och öde 1960) där han ifrågasatte sovjetsystemet. I februari 1960 kom tre höga KGB-officerare och beslagtog alla kopior - utom en som Grossman deponerat hos en vän i en gammal ryggsäck i någon gammal sommarstuga. Allt de KGB samlat in hamnade till slut hos Sovjets chefsideolog Suslov som bestämde att den inte fick publiceras för om 200 år och Grossman hamnade i sedan den sovjetiska frysboxen. Den kopian KGB inte fick tag i kopierades på mikrofilm av fredspristagaren och kärnfysikern Sacharov och smugglades från Sovjet till Schweiz. Till slut kunde den publiceras 1988 i väst. I Ryssland kom den ut först efter kommunismens fall.
Grossman betalade ett väldigt högt pris personligen också efter krigsslutet då han helt föll ihop möjligen p.g.a. alltför länge negligerad post traumatisk stress efter tre år vid fronten.
Även Grossman är ett exempel på en journalist och fotograf som jobbade ensam och gjorde allt själv. Han är ett bra exempel på en skrivande bildjournalist som verkligen kunde skriva också. För mig är hans texter mycket mycket viktigare än bilderna. Det räckte inte med att bara kunna ta bilderna då och det gör det tyvärr inte heller idag. Det ställs mycket högre krav än så och det är därför Peter Englund skriver i DN. Englund och Hansen är ett verkligt "Dream Team", med lång erfarenhet av det de gör. Att tussa ihop dessa är genialt.
Är det något av vikt som jag missat som Capa skrivit??
"Reporter i krig" publicerades i Sverige på "Historiska Media" 2007 så idag är det nog svårt att köpa den över disk. Nu säljs den på Bokbörsen och Tradera. Går säkert att beställa via biblioteken.
