cw-op skrev:
Ytterligare en angelägen grej när du jämför barnen borta i stateside med lilla Sverige. Allt som finns i staterna kommer hit förr eller senare. Den amerikanska stilen du refererar till finns redan här och den är inget jag är särskilt glad över iaf. Det är en jäkla skillnad på att VARA bra på nåt utan att förhäva sig och att SÄGA att man e bra på nåt eller hur?
Varför ska det anses som att förhäva sig om ett barn berättar att han är duktig på idrott? Om han verkligen är det alltså? Jag anser att det tar död på en stolthet som barnet egentligen skulle ha förtjänat, men som mentaliteten här i skandinavien inte tillåter. Och detta gäller alltså inte bara barnens värld utan i än större grad i de vuxnas värld.
Visst, precis som du antyder i ditt inlägg, så kan det gå till överdrift i Amerikat och resulterar i att folk förhäver sig och så att säga höjer sig över andra människor. Men jag anser att den falska blygsamheten här i de nordliga länderna ofta går i överdift åt andra hållet.
Det anses ju som sunt här i Sverige att man istället för att "skryta med" det man är bra på, ska låta resultaten tala. Och visst låter det vettigt och som att man besitter en lagom dos ödmjukhet. Men för mig låter det lite som en paradox att man med sina handlingar får "skryta" med hur mycket som helst, men man får inte med munnen säga det rakt ut. Låter mera som falsk blygsamhet, som faktisk är lika fult som att förhäva sig.
Jag inser nu under diskussionens gång att gränsdragningen mellan sund självkänsla och att förhäva sig är så svår och att risken för missföstånd är så stor, att det måste vara en stor bidragande orsak till jantelagen.
Fast nu har vi nog kommit ganska mycket off topic.