En svart hund blir i stort sett en svart klump i "mjukt" ljus. Det är inte mycket att göra åt. Fotografi bygger på kontrast mellan mer eller mindre ljusa element i bilden, och också på kontrast mellan färger. När ljuset faller in från i stort sett alla håll, blir den svarta pälsen helt enkelt svart. Man kan få den lite mindre svart genom att exponera mer, eller dra upp tonen i bildbehandlingen, men den lokala kontrasten i pälsen kommer ändå att vara låg när ljuset är diffust, mjukt.
För att få fram toner i päls behöver man riktat ljus, vilket bara kan åstadkommas med punktformiga, eller åtminstone ganska små ljuskällor, små i förhållande till avståndet till motivet. Som till exempel solen när man är utomhus. Inomhus har vi ofta ganska diffust spritt ljus, eftersom mycket av ljuset kommer från själva taket när vi har takbelysning.
Så det har väldigt lite med kameran att göra att det blir bara en svart klump, även om man kan få den ljusare genom att exponera mer. Ofta är det till och med helt galet att exponera mer, som till exempel när man tar den svarta hunden i snön. Då blir exponeringen lite balansgång, också när solen skiner, och för det mesta måste man kompensera lite plus när det är snö. I solsken brukar resultatet bli bäst med snett infallande ljus, så att man har solen mer eller mindre från sidan när man fotograferar.
För att få största möjliga utrymme för redigering av bilden bör man spara den som RAW och ta fram den med råfilsomvandlare, där man kan dra lite i tonkurvan. Men det är även med RAW viktigt hur man exponerar, och med diffust ljus kan man ändå inte få någon glans i pälsen.
Och om det är möjligt ska man använda lågt ISO för att få mer handlingsutrymme när man justerar tonerna i bilden. Med högt ISO får man ingen glans i pälsen, eftersom detaljerna i den lokala kontrasten i pälsen är för små för att återges vid högt ISO.
