Som Plus-medlem får du: Tillgång till våra Plus-artiklar | Egen blogg och Portfolio | Fri uppladdning av dina bilder | Rabatt på kameraförsäkring och fotoresor | 20% rabatt på Leofoto-stativ och tillbehör | Köp till Sveriges mest lästa fototidning Fotosidan Magasin till extra bra pris.

Plusmedlemskap kostar 349 kr per år

Annons

Fråga om fast bländare

Produkter
(logga in för att koppla)

Zotamedu

Aktiv medlem
Bländartalet är ju brännvidd dividerat med diametern på bländaröppningen. Då är det ju självklart att man får högre bländartal om man ändrar brännvidden på ett zoomobjektiv. Det jag funderar på är hur det funkar med zoomobjektiv med fast bländare. Ta till exempel ett 70-200/2,8. Det bör ha en bländaröppning som är 25mm i diameter i 70mm läget och 71mm i 200mm läget. Då måste ju alltså öppningen bli större när man zoomar. Varför har man inte bara den största öppningen som största även på 70mm så det skulle bli ett 70-200/1-2,8? Eller har jag missat något? Något annat jag har funderat på är varför mitt Tamron 90/2,8 bara har 2,8 när man fokuserar på oändligheten. När man fokuserar närmare blir ju objektivet längre och är man riktigt nära är man uppe på 5,6. Det är ju ett fast objektiv så blir bländaröppningen mindre när man fokuserar?
 
Zotamedu skrev:
Bländartalet är ju brännvidd dividerat med diametern på bländaröppningen.
Liten men viktig korrigering: Skenbar diamerter på bländaröppningen.

Det är alltså inte den fysiska bländaröppningen som är det viktiga. Den sitter en bit in i objektivet, och du ser ju hur dess diameter ökar när du ökar brännvidden på objektivet.

Sök inlägg från medlemsnamn Pupillen här på forumet. Filtrera gärna också på "ingångspupill" så hittar du mycket nyttig optisk teori!
 
Dessutom handlar det om designbeslut. Marknaden gillar konstanta bländare. Mycket mer än den gillar optik med urusla prestanda, vilket sannolikt skulle bli resultatet. Det behövs ju mer än ett stort hål för att göra ljusstark optik om man ser till andra kvaliteter också.

Vad gäller makrobiten så beror det på att den effektiva bländaren minskar vid utdragsfokusering. Använder man enbart utdrag för att fokusera kostar det två steg att nå 1:1.
 
I min EF 17-40/4L så kan man faktiskt se, om man kollar noga, att bländarlamellerna rör sig en aning när man zoomar mellan ändlägena. Precis som Jim säger så beror ju det på att marknaden föredrar fast bländare mer än optik med kassa prestanda. Canon skulle helt enkelt inte kunna ta lika mycket betalt för 17-40'n om den hade bländare 2.8-4, även om prestandan vore identisk vid bländare 4.
 
Första frågan:
Det är MYCKET komplicerat och dyrt att korrigera ett objektiv till att klara den höga ljusstyrkan 1:1,0 (vilket ju teoretiskt innebär att bländaren har samma diameter som objektivets fokallängd). Ofta designar man ju zoomobjektiven så att man tar ut så stor bländaröppning man på enklaste och billigaste sätt kan få ut för resp. brännvidd. Det är därför t.ex. ett 28-80/3,5-5,6 objektiv kan tillverkas mycket billigare i massupplaga än t.ex. ett 28-80/4,0.


Andra frågan:
När du fokuserar ditt Tamron 90/2,8 till makro läget 1:1, så ändras inte bländaröppningens diameter rent geometriskt (den bör vara runt 32 mm). Det är samma diameter i mm räknat oavsett "utdrag". Om jag för att förenkla tar ett exempel där objektivets brännvidd inte förändras i makroläget, så kommer brännvidden fortfarande att vara 90 mm när man har fokuserat till skala 1:1. Däremot kommer totala UTDRAGET att bli det dubbla - 180 mm. Detta gäller inte exakt för Tamron-objektivet (i likhet med de flesta makro-gluggar över 50 mm fokallängd), där brännvidden är lite kortare vid 1:1 (uppskattningsvis runt 75 mm). Man gör ofta så för att sänka tillverkningskostnad och vikt.

Objektivets fokallängd för detta teoretiska objektiv är fortfarande 90 mm, men eftersom utdraget är 180 mm innebär ju detta att det ljus som kommer in genom den 32 mm stora bländaröppningen kommer att spridas ut över en fyra gånger större yta. Detta är orsaken till att man får den välbekanta exponeringsförlängningen 4 ggr vid skala 1:1, eller två steg. Man kan alltså räkna som att man har bländarvärdet 5,6 ifall man kör manuellt (vid strålgångsmätning behöver naturligtvis inte denna korrektion göras).

Alltså, man får samma belysning på filmen/sensorn från ett jämnbelyst motiv för ett makroobjektiv fokuserat till skala 1:1 om man använder bländare 2,8 (bländardiameter 32 mm) som man får från ett 180 mm teleobjektiv fokuserat på oändlighet och där bländaren är inställd på 5,6 (vilket också blir 32 mm diameter).

Detta är naturligtvis teoretiska siffror för ideala objektiv, dvs helt platt lins etc., men verkliga objektiv ligger i alla fall i närheten av detta.


Edit: Medan jag höll på att författa, så hann några före mig (inte alls ovanligt!). Gör naturligtvis ingenting alls, men det är anledningen till att jag delvis upprepar några saker.
 
Senast ändrad:
tack för svaren. Verkar som om jag behöver leta upp en bok om optik någonstans. Mina fysikkurser har jag uppenbarligen ingen nytta av när det kommer till objektiv. Någon som kan rekomendera en bra bok där dom går igenom teorin bakom objektiv på ett bra och grundligt sätt?
 
Det finns naturligtvis böcker om detta, men den enda jag kan rakt ur huvudet är den klassiska "Fotografisk handbok" av Helmer Bäckström. Du hittar formler om optik i del I, men ifall du bara är ute efter grunderna kommer du kanske att tycka att detta är lite för tungt.
 
FlyerOne skrev:
Det finns naturligtvis böcker om detta, men den enda jag kan rakt ur huvudet är den klassiska "Fotografisk handbok" av Helmer Bäckström. Du hittar formler om optik i del I, men ifall du bara är ute efter grunderna kommer du kanske att tycka att detta är lite för tungt.
Jag är chalmerist så jag är van vid tunga läsning :p
 
Dök upp en till fråga om ämnet så jag återupplivar tråden igen. Har snackat lite med en kille som hävdar att Canonversionen av Tamrons 90mm f/2,8 makro har bländare 2,8 hur nära man än fokuserar men min till Nikon har ju bländare 5,6 när man har fokus vid närgränsen. Skiljer det mer än bara bajonetten och en liten motor mellan Nikon och Canon versionerna?
 
Zotamedu skrev:
Dök upp en till fråga om ämnet så jag återupplivar tråden igen. Har snackat lite med en kille som hävdar att Canonversionen av Tamrons 90mm f/2,8 makro har bländare 2,8 hur nära man än fokuserar men min till Nikon har ju bländare 5,6 när man har fokus vid närgränsen. Skiljer det mer än bara bajonetten och en liten motor mellan Nikon och Canon versionerna?
Han svamlat väl om att Makorgluggar tappar ljustyrka desto "närmare" närgränsen man fokuserar.
 
Det här är precis det Gunnar skriver om i sitt långa inlägg lite högre upp: Det överlägset lättaste sättet att fokusera ett objektiv är genom utdrag, dvs att flytta linsgrupperna längre från filmplanet/sensorn ju närmare motivet man befinner sig. För att uppnå skala 1:1 med ett vanligt objektiv (utan internfokusering och flytande linsgrupper) måste man ha ett utdrag lika med brännvidden. 50mm brännvidd och skala 1:1 => 50mm utdrag.

Ljusförlusten (i bländarsteg) blir då 2*log2((utdrag+brännvidd)/brännvidd). 2*log2((50+50)/50)=2*log2(2)=2, alltså två stegs ljusförlust vid 1:1.

För att slippa extremt långa utdrag (100mm utdrag blir ganska rangligt) brukar optiktillverkarna kombinera utdraget med en viss minskning av brännvidden, ofta 10-20%. Att sedan Nikon väljer att presentera den effektiva bländaren och Canon den teoretiska är bara en fråga om vad tillverkarna har valt, inget av alternativen är ju "rätt". Du får samma ljusmängd som vid f/5,6 fokuserat på långt håll men skärpedjup som om du använder f/2,8.

Sen kan man ju fråga sig vem som svamlar, din kompis eller Robin (som precis som vanligt inte tillför något vettigt till diskussionen).
 
Emil-G skrev:
Det här är precis det Gunnar skriver om i sitt långa inlägg lite högre upp: Det överlägset lättaste sättet att fokusera ett objektiv är genom utdrag, dvs att flytta linsgrupperna längre från filmplanet/sensorn ju närmare motivet man befinner sig. För att uppnå skala 1:1 med ett vanligt objektiv (utan internfokusering och flytande linsgrupper) måste man ha ett utdrag lika med brännvidden. 50mm brännvidd och skala 1:1 => 50mm utdrag.

Ljusförlusten (i bländarsteg) blir då 2*log2((utdrag+brännvidd)/brännvidd). 2*log2((50+50)/50)=2*log2(2)=2, alltså två stegs ljusförlust vid 1:1.

För att slippa extremt långa utdrag (100mm utdrag blir ganska rangligt) brukar optiktillverkarna kombinera utdraget med en viss minskning av brännvidden, ofta 10-20%. Att sedan Nikon väljer att presentera den effektiva bländaren och Canon den teoretiska är bara en fråga om vad tillverkarna har valt, inget av alternativen är ju "rätt". Du får samma ljusmängd som vid f/5,6 fokuserat på långt håll men skärpedjup som om du använder f/2,8.

Sen kan man ju fråga sig vem som svamlar, din kompis eller Robin (som precis som vanligt inte tillför något vettigt till diskussionen).
Så båda har alltså rätt? Den "fysiska" bländaren är fortfarande 2,8 men om man räknar med ljusförlusten så blir det i praktiken 5,6?
 
Robin Gyllander skrev:
Vad var dte för fel på mitt inlägg det är ju så det är.
Jag menar att ett inlägg som inte svarar på Gustafs fråga och inte heller förklarar vad man menar och hur det fungerar är ganska meningslöst.

Är det inte bättre att låta någon som vet vad det handlar om uttala sig först?

Zotamedu skrev:
Så båda har alltså rätt? Den "fysiska" bländaren är fortfarande 2,8 men om man räknar med ljusförlusten så blir det i praktiken 5,6?
Ja, bländarens fysiska öppning är lika stor som om du hade fokuserat på långt håll med kort utdrag men som Gunnar skriver i sitt inlägg skall ljuset som går genom bländaren spridas över en fyra gånger större yta och intensiteten avtar således med 2 steg. Om du mäter ljuset med en separat ljusmätare måste du ta hänsyn till detta och kompensera vid exponeringen.
 
ANNONS
Götaplatsens Foto