Rikard83
Medlem
Hej på er alla.
Jag har en liten fundering. En teori om man vill kalla det så. Har fått en del "skit" för detta ämne när jag tog upp det i ett helt annat forum på en helt annan sida, så hoppas på lite schyssta diskussioner här istället.
Hursom så undrar jag över den egentliga och "väsentliga" skillnaden mellan olika system. Vad behöver man egentligen för kamerautrustning för att i slutändan leverera en bild till en modetidning eller för att hårdra, National Geographic?
Vi lever ju som bekant mitt i en digital revolution där kameraföretag spottar ut nya modeller på löpande band. Nya sensorer, uppdaterade serietagningsfuntioner, 51-spot autofokus osv osv. Och den kameraintresseade allmänheten dreglar (inkl jag).
Det jag reagerar mot är att den nya familjekameran var förra årets semiproffskamera, och att det anses lite "fult" att gå på uppdrag med tex en Nikon D60 som tidningsredaktörens lille son fick i födelsedagspresent månaden innan. Även bland "kollegor" verkar det ligga en prestige i att ha just en dyr kamera. Kan det vara så att tanken på att allmänheten har tillgång till alla billiga, (eller iaf överkomliga) och otroligt välpresterande kameror gör de som arbetar med yrket, oss fotografer, lite nervösa och stingsliga? Att man låter kameran definiera sin yrkesroll, mer än yrket i sig? När nya kameror lanseras så presenteras de ofta till den målgrupp där de kan tänkas finnas köpare. Antingen är det en familjekamera (usch bevare) eller en "entusiastkamera" (njae), en "semiproffs" (hmmm), eller så skräds inte orden och kameran får ett halvnördigt namn som "Klums högra öga". Har jämfört en hel del specs på olika systemmodeller och upptäckt att skillnaden i prestanda inte skiljer sig mycket alls. Eller jo, den skiljer sig, men jag har aldrig befunnit mig i en "verklig" situation där jag bett till de övre makterna för 9 bilder/sek, iso 25600, 51-punkts autofokus eller en Kelvin kompitabel vitbalans med 10 underlägen. Man undrar ibland i vilken verklighet dessa kameror är gjorda för. Många av de bästa bilderna i världen är tagna under förhållanden där en Nikon D60 skulle ha gjort precis samma jobb som en Nikon D700. Jag är inte typen som är emot varken handel eller att det rör sig på marknaden, tvärtom, men tål det inte att tänkas på om kameraindustrin förlitar sig för lite på "människan" bakom kameran. Den kreativa. Och istället spelar på den ökade digitala "köplust" och den där hierarkin som ingen verkar tala om. Arbetar du som fotograf så berättar ju te.x Nikon för dig vilken kamera du ska ha, vilken kamera du förtjänar.
"Nej för guds skull, åk inte till Antarktis med den där skräpkameran!
Du e ju en riktig fotograf. Känn på den här istället"
"oj, tung"
Och tidningar och köpställen hänger med dom också. Är det "känslan" av att trycka ned avtryckaren på en svart manick man betalat 40.000 kr för, som ger den där perfekta bilden? Eller är det något annat? Något som kanske gått förlorat någonstans på vägen?
Jag har en liten fundering. En teori om man vill kalla det så. Har fått en del "skit" för detta ämne när jag tog upp det i ett helt annat forum på en helt annan sida, så hoppas på lite schyssta diskussioner här istället.
Hursom så undrar jag över den egentliga och "väsentliga" skillnaden mellan olika system. Vad behöver man egentligen för kamerautrustning för att i slutändan leverera en bild till en modetidning eller för att hårdra, National Geographic?
Vi lever ju som bekant mitt i en digital revolution där kameraföretag spottar ut nya modeller på löpande band. Nya sensorer, uppdaterade serietagningsfuntioner, 51-spot autofokus osv osv. Och den kameraintresseade allmänheten dreglar (inkl jag).
Det jag reagerar mot är att den nya familjekameran var förra årets semiproffskamera, och att det anses lite "fult" att gå på uppdrag med tex en Nikon D60 som tidningsredaktörens lille son fick i födelsedagspresent månaden innan. Även bland "kollegor" verkar det ligga en prestige i att ha just en dyr kamera. Kan det vara så att tanken på att allmänheten har tillgång till alla billiga, (eller iaf överkomliga) och otroligt välpresterande kameror gör de som arbetar med yrket, oss fotografer, lite nervösa och stingsliga? Att man låter kameran definiera sin yrkesroll, mer än yrket i sig? När nya kameror lanseras så presenteras de ofta till den målgrupp där de kan tänkas finnas köpare. Antingen är det en familjekamera (usch bevare) eller en "entusiastkamera" (njae), en "semiproffs" (hmmm), eller så skräds inte orden och kameran får ett halvnördigt namn som "Klums högra öga". Har jämfört en hel del specs på olika systemmodeller och upptäckt att skillnaden i prestanda inte skiljer sig mycket alls. Eller jo, den skiljer sig, men jag har aldrig befunnit mig i en "verklig" situation där jag bett till de övre makterna för 9 bilder/sek, iso 25600, 51-punkts autofokus eller en Kelvin kompitabel vitbalans med 10 underlägen. Man undrar ibland i vilken verklighet dessa kameror är gjorda för. Många av de bästa bilderna i världen är tagna under förhållanden där en Nikon D60 skulle ha gjort precis samma jobb som en Nikon D700. Jag är inte typen som är emot varken handel eller att det rör sig på marknaden, tvärtom, men tål det inte att tänkas på om kameraindustrin förlitar sig för lite på "människan" bakom kameran. Den kreativa. Och istället spelar på den ökade digitala "köplust" och den där hierarkin som ingen verkar tala om. Arbetar du som fotograf så berättar ju te.x Nikon för dig vilken kamera du ska ha, vilken kamera du förtjänar.
"Nej för guds skull, åk inte till Antarktis med den där skräpkameran!
Du e ju en riktig fotograf. Känn på den här istället"
"oj, tung"
Och tidningar och köpställen hänger med dom också. Är det "känslan" av att trycka ned avtryckaren på en svart manick man betalat 40.000 kr för, som ger den där perfekta bilden? Eller är det något annat? Något som kanske gått förlorat någonstans på vägen?
