Kreativ oskärpa (?)

[jpersson]

müsli skrev:
Så med "fel" menar jag om bilden "går fram" till betraktaren eller inte.

Jag tror inte att det svaret är så enkelt att det enbart avgörs av den kreativa oskärpan eller ej.

För övrigt kan du gräva ner dig lite i det tidiga 1900-talets piktoralister.

 

[müsli]

jpersson skrev:
Jag tror inte att det svaret är så enkelt att det enbart avgörs av den kreativa oskärpan eller ej.

Naturligtvis inte. Det jag menar är om "felaktigheter" i den mening jag beskrivit tidigare, upplevs som så störande att bilden förlorar innebörd istället för att upplevas som mer koncentrerad eller fokuserad (sic).

jpersson skrev:
För övrigt kan du gräva ner dig lite i det tidiga 1900-talets piktoralister.

Varför?

 

[jpersson]

müsli skrev:
Varför?

Varför du ska gräva ner dig i det tidiga 1900-talets piktoralister? För att de använde kreativ oskärpa som ett sätt att komma bort från kameran som ett vetenskapligt mätinstrument. Se till exempel till tidig Stieglitz eller Steichen.

 

[müsli]

gitte edelman skrev:
Det är väl nästan undantag bland västerländska avbildande konstnärer att INTE använda sig av oskärpa?

Hur vanligt är det förresten att målare använder oskärpa för att efterlikna ett skärpeplan, på samma vis som en kamera renderar en bild?

Att målare gör abstraktioner med t ex "oskärpa" i olika former är ju ganska uppenbart, den diskussionen avstår jag gärna ifrån.

 

[müsli]

jpersson skrev:
Varför du ska gräva ner dig i det tidiga 1900-talets piktoralister? För att de använde kreativ oskärpa som ett sätt att komma bort från kameran som ett vetenskapligt mätinstrument. Se till exempel till tidig Stieglitz eller Steichen.

Låter sunt.
Var deras avsikt att göra bilder innehållande endast de detaljer de ville ha med i bilden, eller var det främst ett försök att fjärma sig från "instrumentkänslan" en kamera ger?
(Det är väl en väsentlig skillnad?)

 

[jpersson]

müsli skrev:
Låter sunt.
Var deras avsikt att göra bilder innehållande endast de detaljer de ville ha med i bilden, eller var det främst ett försök att främja sig från "instrumentkänslan" en kamera ger?
(Det är väl en väsentlig skillnad?)

Snarare instrumentkänslan; eller rättare sagt... de hade svårt att se hur man kunde använda ett analytiskt mätinstrument för att skapa konst. Det var ett sätt att ge fotografin ett ''konstvärde''. Det fotografiska medvetandet var inte utvecklat på den tiden och deras tankar håller inte långt i en modern konstdiskussion. Man kan sammanfattade som så att deras bilder håller bättre än deras tankar

 

[Emeleus]

Jag är av den åsikten att slumpen är viktig i skapandet. Slumpen kan inte skapa något. Det är människan bakom kameran som skapar. Slumpen är ett verktyg som vilket annat verktyg som hellst. Det svåra är att bemästra detta verktyg. Kan man det så har vunnit mycket. Kan man det inte så är man begränsad av slumpen. Det handlar mkt om att våga ta risker, att söka och prova nya uttryck för sitt fotande.

Detta bl.a. för att kringå eller utveckla hjärnans tendens att ordna och begränsa sin tolkning av det vi ser, tex. skärpedjup, oskärpa, komposition, rörelse etc.

Då kan slumpen vara till stor hjälp att hitta nya uttryck.

 

[müsli]

Om jag ska försöka mig på en sammanfattning:
Trots min lite förvirrade frågeställning fick jag en bra input från alla er som svarat.
Jag fick en tankeställare, och en liten insikt i att saker och ting (som vanligt) inte är riktigt så enkelt som det först verkar.
Och att oskärpan inte behöver vara kopplat till utrustningens begränsningar, även om det fortfarande är den vanligaste formen av tillämpning. Så, fram för ett mer vildvuxet och ohämmat blurrande i alla former.