Per och Martin.
Det tråkiga med Cambridge in Color är att dom blandar in pixlar i det optiska fenomenet diffraktion. Det vilseleder totalt och för de redan vilsna ökar vilsenheten dag efter dag allt eftersom pixlarna blir mindre och mindre. Ett typiskt 100%-problem.
Där tycker jag du misstolkar dem. De blandar in pixlar i
bilder vilket faktiskt inte är så ologiskt.
En sensor i FF- eller MF-format med samma pixelstorlek som de på de små sensorerna i de moderna mobiltelefonerna skulle utklassa alla sensorer som finns idag inom FF resp MF.
Så långt håller jag helt med.
De framkallade bilderna kommer att glänsa i skärpa, renhet och vara fria från objektivbrister och optiska fenomen
Och sedan börjar du fantisera. Optiska brister försvinner inte med någon slags magi bara för att vi har hög upplösning i sensorn. Optiska brister och optiska fenomen som diffraktion sätter faktiskt en bortre gräns för vad som går att fånga med en sensor, oavsett hur många pixlar den har. Det går inte att trolla fram bildinformation som försvunnit på vägen bara för att pixlar blir små.
Igen, jag upprepar, jag är en varm anhängare av hög upplösning och de små pixlar man använder för att uppnå hög upplösning. Men hur bra det än är med hög upplösning så är det faktiskt ingen magi. Det finns en bortre gräns för vad vi kan fånga och ett bra tag innan vi nått den gränsen blir det oekonomiskt att öka upplösningen vidare eftersom den praktiska vinsten i bildkvalitet inte längre står i proportion till kostnaden.
samt 100%-gluttandet bortglömt, då enskilda pixlar kommer att brukas vettigare än granskande av enskild pixelskärpa. En dag kommer även kostnaderna för dessa sensorer att vara kommersiellt gångbara...
Tillägg: Sen kan det ju t.ex. bli så att några miljarder fotonräknare (jots?) kommer före en miljard pixlar på en FF-sensor...
Läs gärna vad Eric Fossum säger, mannen som presenterat tanken på helt digitala jots. Som för övrigt inte är fotonräknare - det är vad dagens pixlar gör. En jot är mycket enklare, den antingen registrerar en foton eller så gör den inte det. Det är idén bakom det konceptet, skönheten i det är att man då får en verkligt digital sensor (varje jot behöver bara kunna hålla värdet ett eller noll) och ingen brusintroducerande analog-/digitalomvandling behövs.
Men, som Fossum själv påpekat så skulle en jots-sensor, trots mycket fler insamlingspunkter, inte nödvändigtvis ge speciellt mycket mer upplösning än en klassisk pixelsensor driven till sin maxgräns - bland annat just pga diffraktion. Vidare har han också påpekat att jots-tekniken kanske över huvud taget inte är den kostnadseffektivaste tekniken att uppnå bättre bildkvalitet. Vill man öka bildkvaliteten börjar det se mer och mer sannolikt ut att det snarare är via extremt snabba sensorer där man kan göra flera utläsningar per exponering och på så sätt samla in mer data och uppnå bättre bildkvalitet.
som arbetar på lite olika sätt och kan kombineras närmast i det oändliga.
