Anders Ekholm
Ny medlem
Ju längre jag hållit på att fotografera landskap och natur så funderar jag mer och mer om det vi håller på med är bra för naturen.
I takt med att fler och fler fotografer, och även naturälskare i allmänhet ger sig iväg till fantastiska platser ökar ju också förstörelsen av dessa. Sociala medier där bilder läggs ut, och ökade möjligheter att ta oss vart vi vill bidrar till att strömmen av människor har ökat till dessa. Slitage, nedskräpning, mm gör att vi ofta älskar ihjäl den jungfruliga natur som en gång fanns. Idén om att inte lämna några spår efter sig verkar inte längre finnas bland alla.
Första gången jag var på Skerfe vid Rapadeltat i början av 90-talet var upplevelsen just att beträda jungfrulig natur. När jag för ett par år sedan var där igen var det ett lämmeltåg av turister dit. Marken var sliten, och klipporna avskalade från den vackra kartlav som en gång täckte dom. Nyligen pratade jag med en fotograf som varit på Madeira för att fotografera den dimhöljda unika skog som finns på ön. Där var fullt av folk som klättrade i träden, skavde bort mossan, och där myndigheterna nu beslutat att inhägna området och endast tillåta folk besöka skogen på utlagda spänger för att försöka skydda skogen så mycket som möjligt. Två exempel som tyvärr inte är unika. Det ser likadant ut på många platser. I princip samma problem som gäller turismen globalt. Tänk på Venedig där staden numer innehåller färre bofasta venetianare än det finns hotellrum och där lägenheter köps upp av turister som har för avsikt att bo där någon vecka per år.
Vi har ju samma problem på hemmaplan, om än i lägre grad. Bohusläns fiskelägen har sedan flera år tillbaka befolkats av pengastarka turister som köpt hus till priser som lokalbefolkningen inte kunnat betala. I Jämtlandsfjällen har platser måst få tillträdesförbud pga slitage från turister som haft naturen som bl.a. cykelbana. Kungsleden är bitvis så nedtrampad av folk att ingen längre kan gå på den.
Och vi som fotograferar bidrar ju faktiskt till lämmeltågen genom våra bilder.
En svår balansgång är det. Om man begränsar tillträdet till enskilda platser innebär det ju att inte alla kan ta sig dit när och hur de vill. Hur sätter man upp sådana regler för att de ska bli rättvisa och vettiga?
Förr drog man sig ju för att alltför exakt precisera var man tagit en bild av konkurrensskäl. Man ville ju ha unika bilder ingen annan hade. Numer gör man det för att inte dra ett lämmeltåg av folk som tillsammans gör att platsen inte längre är vad den var, och borde vara…
Fenomenet började nog i USA där mängder av fotografer velat stå på samma plats, och ta samma bild som tex Ansel Adams. Med dom också vanliga turister.
Själv är jag ju inte oskyldig, men att börja fundera kring problematiken är kanske en start?
Våra nationalparker är ju också en del av problemet. När nu Nämndöskärgården med Bullerö blivit nationalpark är det inte enbart med avsikt att skydda naturen. I och med förändringen kommer det att byggas bla naturrum, och tanken är att kryssningsrurister som kommer till Stockholm ska kunna ta en snabbåt ut till Bullerö för att trampa runt i naturen en stund. Vilket innebär krav på bekvämlighetsanpassning mm på en liten skärgårdsö med mycket känslig natur. Tål den det?
I Tyresta finns redan fenomenet. Mängder av turister dras dit för att tälta och leva vildmarksliv. I övriga skogar runt Stockholm finns inga tältande. Kanske bättre att sprida ut sig, och inte uppleva vildmarken tillsammans med hundra andra?
I takt med att fler och fler fotografer, och även naturälskare i allmänhet ger sig iväg till fantastiska platser ökar ju också förstörelsen av dessa. Sociala medier där bilder läggs ut, och ökade möjligheter att ta oss vart vi vill bidrar till att strömmen av människor har ökat till dessa. Slitage, nedskräpning, mm gör att vi ofta älskar ihjäl den jungfruliga natur som en gång fanns. Idén om att inte lämna några spår efter sig verkar inte längre finnas bland alla.
Första gången jag var på Skerfe vid Rapadeltat i början av 90-talet var upplevelsen just att beträda jungfrulig natur. När jag för ett par år sedan var där igen var det ett lämmeltåg av turister dit. Marken var sliten, och klipporna avskalade från den vackra kartlav som en gång täckte dom. Nyligen pratade jag med en fotograf som varit på Madeira för att fotografera den dimhöljda unika skog som finns på ön. Där var fullt av folk som klättrade i träden, skavde bort mossan, och där myndigheterna nu beslutat att inhägna området och endast tillåta folk besöka skogen på utlagda spänger för att försöka skydda skogen så mycket som möjligt. Två exempel som tyvärr inte är unika. Det ser likadant ut på många platser. I princip samma problem som gäller turismen globalt. Tänk på Venedig där staden numer innehåller färre bofasta venetianare än det finns hotellrum och där lägenheter köps upp av turister som har för avsikt att bo där någon vecka per år.
Vi har ju samma problem på hemmaplan, om än i lägre grad. Bohusläns fiskelägen har sedan flera år tillbaka befolkats av pengastarka turister som köpt hus till priser som lokalbefolkningen inte kunnat betala. I Jämtlandsfjällen har platser måst få tillträdesförbud pga slitage från turister som haft naturen som bl.a. cykelbana. Kungsleden är bitvis så nedtrampad av folk att ingen längre kan gå på den.
Och vi som fotograferar bidrar ju faktiskt till lämmeltågen genom våra bilder.
En svår balansgång är det. Om man begränsar tillträdet till enskilda platser innebär det ju att inte alla kan ta sig dit när och hur de vill. Hur sätter man upp sådana regler för att de ska bli rättvisa och vettiga?
Förr drog man sig ju för att alltför exakt precisera var man tagit en bild av konkurrensskäl. Man ville ju ha unika bilder ingen annan hade. Numer gör man det för att inte dra ett lämmeltåg av folk som tillsammans gör att platsen inte längre är vad den var, och borde vara…
Fenomenet började nog i USA där mängder av fotografer velat stå på samma plats, och ta samma bild som tex Ansel Adams. Med dom också vanliga turister.
Själv är jag ju inte oskyldig, men att börja fundera kring problematiken är kanske en start?
Våra nationalparker är ju också en del av problemet. När nu Nämndöskärgården med Bullerö blivit nationalpark är det inte enbart med avsikt att skydda naturen. I och med förändringen kommer det att byggas bla naturrum, och tanken är att kryssningsrurister som kommer till Stockholm ska kunna ta en snabbåt ut till Bullerö för att trampa runt i naturen en stund. Vilket innebär krav på bekvämlighetsanpassning mm på en liten skärgårdsö med mycket känslig natur. Tål den det?
I Tyresta finns redan fenomenet. Mängder av turister dras dit för att tälta och leva vildmarksliv. I övriga skogar runt Stockholm finns inga tältande. Kanske bättre att sprida ut sig, och inte uppleva vildmarken tillsammans med hundra andra?
