Pixlar och sensorer...??

[m00ndancer]

Vad är det som gör att mobilkamerorna inte skulle vinna något med högre upplösning? Objektiven, färgfilter, cross talk?

Min vilda gissning är optiken om man kan kalla en 5 öres plastbit för optik. Men jag har haft fel förut.

 

[The_SuedeII]

Först skulle jag bara vilja säga att jag håller med om vad som blivit nämnt tidigare i tråden. Den största fördelen med större (FF/FX) sensorer är inte deras inneboende större möjlighet till ljusinsamling, utan att man lastar objektiven mindre för att ta "samma bild".

Jobbar man mycket på korta-mellanlånga brännvidder, och ofta på ganska stora bländare är skillnaden ganska stor.

Om jag använder 50mm F2.0 1/100 ISO100 på en APS-kamera kan jag för att ta en likadan bild med en FF/FX-kamera använda 75mm F2.8 1/100 ISO200. Brus-skillnaden kommer vara mycket liten. Det som däremot kommer skilja är ju hur väl objektivet som användes på APS-kameran lyckats projicera en 1.5ggr skarpare bild trots att man varit tvungen att använda ett helt steg större bländartal. Detta brukar inte gå så bra.
-Vill man återskapa samma motiv på en 1.5ggr mindre sensor måste objektivet vara 1.5ggr skarpare för att resultatet (bilden) ska bli lika skarpt... Om objektivet "bara" är lika skarpt som det som användes på den större sensorn så kommer resultatet (bilden) bli suddigare, eftersom oskärpan förstoras med exakt 1.5ggr mer.

Alltså bländar man ofta ner ett objektiv som används på FX ett helsteg mer - ELLER så väljer man att använda mer ljus - dvs minska skärpedjupet för att få mindre brus - eller kortare slutartider. Alla dessa tre varianter kan ju påverka detaljskärpa osv ganska menligt.

 

[The_SuedeII]

När jag nämnde 1.7 > 1.4µm så var det ur ett rent elektriskt perspektiv - En sensor måste minska alla sina brustillskott och störningar med minst lika mycket som pixelstorleken minskar - annars ökar den totala brusmängden per area - och därmed sjunker den verkliga informationsmängden man kan plocka ut ur slutresultatet efter Bayerinterpolering osv.

Men... Främst objektiven och statiska förluster. En ganska optimal Bayer-planering rent signalteoretiskt är att man ska ha ca 1.5ggr högre upplösning på sensorn än vad Rayleigh-kriteriet ger.
En absolut perfekt F2.0 ger (1.22 * 550 * 2.0) / 1.5 = 0.9µm

Det troliga är ju snarare att objektivet är F2.8, och inte speciellt skarpt. Säg att oskärpan plussar på så att det kanske motsvarar diffraktionen från F4.0:
(1.22 * 550 * 4.0) / 1.5 = 1.8µm pixlar.

Om inte man klarar att göra pixeln mindre utan att samtidigt MINSKA läsbrus och andra signalstörningar - med lika mycket som ytan minskar! - är det alltså en ren signalkvalitetsförlust att gå under 1.8µm med ett i verkligheten existerande objektiv. Och det innebär ju också en försämring av möjligheterna man har att planera färgfiltret som man vill.

Det är MÖJLIGT - men svårt - att framkalla aliasing i råfilen från t.ex en G12 eller en Samsung EX1 (sensor: http://www.sony.net/Products/SC-HP/cx_news/vol57/np_icx685cqz.html) med objektiven som kamerorna har. Då är de (objektiven) ändå något av det allra yppersta av vad marknaden kan framställa, i stort sett allt i kompaktkameraoptik är betydligt sämre. De är ca F2.0, på sensorer med ca 2µm sidmått på pixlarna.

 

[Karl2]

En liten sensor behöver objektiv med kort brännvidd. Kort brännvidd ger mycket skarpare bild än motsvarande optik med lång brännvidd. Det lilla sensorformatet leder till små dimensioner för optiken. Optiken för en liten sensor blir därför mycket billigare, då stora glasytor inte behöver slipas. Kameran med liten sensor blir liten och lätt, ryms i skjortfickan. Kameran med stor sensor blir otymplig och tung, kräver ryggsäck. Svårt att säga om systemkameran verkligen är något förmer än en pocket. Man behöver båda, de kompletterar varandra.

 

[The_SuedeII]

En skalenlig nerskalning av en optisk konstruktion ger naturligtvis en exakt lika skarp projektion som det större orginalet - per bildbredd. Men tyvärr bara i teorin. Brännvidden däremot har absolut ingenting med det hela att göra. Det är tvärtom så att den "optimala" brännvidden rent skärpemässigt alltid ligger runt 2-4ggr sensordiagonalen. Det är här produktionstekniska omständigheter och storleksberoende komplexitetsproblem går mest "jämnt upp". Gör man brännvidderna för korta jmf densordiagonalen måste man använda ganska mycket negativ kompensation för att få sensorn/filmen att kunna ta till sig det infallande ljuset. Detta börjar gälla ungefär när brännvidd = sensordiagonal.

I verkligheten är det så att även monteringstoleranser osv måste minskas med lika mycket som skalan på ritningen minskar för att utsagan ska hålla. Så är det aldrig. Och likaså är det svårt att montera ett 9-10-elements fast objektiv eller ett 20-21-elements zoom i denna skala, rent produktionsmässigt. Mindre objektiv är därför oftast betydligt enklare konstruerade, och därmed också betydligt mindre välkorrigerade (mer oskärpa, mer CA, mer SA, mer distortion).

De är inte lika skarpa som de skulle behöva vara för att uppväga skalminskningen.

Det finns en väldigt god anledning till att tidningen Foto redovisar APS-objektiv med 30lp/mm i MTF-mätningarna, jämfört med 20lp/mm för FF/FX. 4/3-formatet mäts med 40lp/mm. Olympus själva har ju också fattat detta, och redovisar i stället för branschstandardens 10/30lp/mm sina objektiv med 20 respektive 60lp/mm.

Ingen av av dessa mätningar når upp till samma skärpa (per bildbredd) som de motsvarande objektiven för 36x24mm-sensorer. Inga av de verkliga bilderna heller, för den delen...

 

[Karl2]

Det finns fördelar och nackdelar då man jämför de olika sensorstorlekarna. Det lilla ger ett komplett system, som inte är otympligt. Kvaliteten blir naturligtvis något lidande, då objektiven är så små och det därför kommer färre fotoner genom frontlinsen. Men ändå fotoklubbens bästa bilder tas inte alltid med de bästa systemkamerorna. De nyare och dyrare pocket versionerna hänger med på ett bra och diskret sätt. Fullformatet har också sina begränsningar. Minns från analoga tiden, då Hasselbladkameran med det större formatet kunde ta de skarpaste bilderna. Det var priset och storleken, som spelade en viss roll.

 

[Makten]

Diffraktion är inte att förglömma. De enklaste kompaktkamerorna med minimal sensor och inte så ljusstarkt objektiv är ofta diffraktionsbegränsade redan vid full bländaröppning. Antalet pixlar blir då mest en siffra som ska sälja, medan man hade fått ungefär samma skärpa med färre pixlar som sedan interpolerats upp till fler.
Mobiltelefoner är ännu värre. Det skulle faktiskt inte förvåna mig om man just interpolerar upp bilderna innan de sparas, för att kunna skryta med fler pixlar än vad som finns på sensorn.

Det här med dynamiskt omfång och brus tycker jag är ganska knepigt. Även om en kompaktkamera kan ha "lika bra" DR som en kamera med stor sensor så är det sällan det ser ut så i verkligheten. Det är ju onekligen så att eftersom kameran med stor sensor "får" mycket bättre skärpa, akutans och färger på grund av bättre objektiv och mindre diffraktionsinverkan, så behöver bildfilerna inte efterbehandlas lika hårt (oavsett om det sker i kameran eller i datorn). Därför anstränger man filerna mindre för att få samma slutresultat, och då blir de teoretiska värdena ganska ointressanta.

Själv pysslar jag lite med mellanformat och film, och där kan jag tycka att skillnaden mot det ungefär 5 gånger mindre småbildsformatet (som ju med digitala mått mätt är väldigt stort) är mycket påtaglig. Det finns en lokal kontrast som är i det närmaste omöjlig att härma med mindre format, hur man än bär sig åt och hur bra objektiv man än använder.

Jag skulle till exempel gärna lyckas få det här resultatet med en digitalkamera med mindre sensor: http://farm4.static.flickr.com/3127/5857657363_64abf7c478_b.jpg

Vid en första anblick ser det nog inte så speciellt ut om man inte vet vad man ska kika efter. Men titta på strukturen i väggen, skuggor, rispor och tonövergångar i de ljusa pelarna kring dörren. Och då är det ändå full bländaröppning på ett objektiv som ger MYCKET bättre skärpa nedbländat (55 mm f/4 på 6x7 cm). Värt att nämnas är att objektivet kostade mig 1300:-.

Samma skillnad mellan mindre sensorer kan ses, och det blir bara värre ju mindre format sensorn har. Detaljer, strukturer och toner försvinner successivt och byts ut mot "murr", brus och elände.

 

[Karl2]

När man ser på film i mikroskop är kornen lika stora för små format som för större format. Det blir liksom automatiskt större antal pixlar med med större format och därmed bättre bilder. Med en liten digital sensor åter är pixlarna mindre också objektiven sysslar med mindre oskärpecirklar 0,019 mm för Canon EOS 60D och 0,005 för Canon PowerShot A720 IS. Fotar man med samma bildvinkel ( mindre brännvidd för den mindre sensorn) blir skärpedjupet bra mycket större med den lilla sensorn. Den lilla sensorn ser allting mycket djupare och nogrannare. Den stora sensorn har ett kort ibland störande kort skärpedjup. http://www.dofmaster.com/dofjs.html

Får man sprätt på minst lika många pixlar med en liten sensor, har man plötsligt många fördelar framom den stora sensorn. Den nya kameran Mini Pentaxen kommer att ge nya upplevelser http://www.fotosidan.se/cldoc/nytt-mini-kamerasystem-fran-pentax.htm . Bäst att önska dem lycka och framgång med kameran. Misstänker att Canon gör en liknande spegelfri och kommer bort från massor av linselement, som spegelutrymmet kräver.

 

[Pupillen]

När man ser på film i mikroskop är kornen lika stora för små format som för större format. Det blir liksom automatiskt större antal pixlar med med större format och därmed bättre bilder. Med en liten digital sensor åter är pixlarna mindre också objektiven sysslar med mindre oskärpecirklar 0,019 mm för Canon EOS 60D och 0,005 för Canon PowerShot A720 IS. Fotar man med samma bildvinkel ( mindre brännvidd för den mindre sensorn) blir skärpedjupet bra mycket större med den lilla sensorn.

-----------

Men bara till priset av att diffraktionen samtidigt ökar, tar man hänsyn till diffraktionen och ställer samma krav på skärpa i lika stora färdiga bilder blir det maximalt möjliga skärpedjupet exakt lika oavsett sensorstorlek.

På ett ungefär blir diffraktionsfläckens inre del (det finns sedan koncentriska cirklar runt denna som sträcker sig mycket längre ut) redan vid f/16 i samma storleksordning som den större av de oskärpehetscirklar du nämner (0,022 mm vid 555 nm om vi ska vara noga) och för att komma ner i klass med den mindre oskärpehetscirkeln kan man inte blända ner mer än till f/4 (fläckarna blir då 0,0054 mm vid 555 nm).

Observera att diffraktionsfläckarna varierar med våglängden men grönt ljus runt 555 nm brukar ge rätt representativa värden (så noga är det inte, tänk på att värdet på oskärpehetscirklar bara är ett löst tillyxat kvalitetskriterium och skärpedjupsberäkningar baserade på dessa därför bara ska ses som ungefärliga riktvärden).

 

[Karl2]

Ett exempel från http://www.dofmaster.com/dofjs.html
Canon Powershot A710 har sensorstorlek 5,744 x 4,308 mm
Canon 60 D har 22,3 x 14,9 mm.
Vi tar ett foto med samma bildvinkel, f2,8 och avstånd 2 m.
Brännvidd 5,7 mm för sensorn 5,744 x 4,308 mm och
brännvidd 22,2 för sensorn 22,3 x 14,9 mm.
Skärpedjupet för formatet 22,3 x 14,9 mm är 1,65 m - 2,55 m.
Skärpedjupet för formatet 5,744 x 4,308 mm är 1,07m - 15,2 m.
En rätt så stor skillnad i skärpedjup alltså. Det syns också i bilderna.
Kontentan är att det lilla och det stora formatet inte skall helt
ställas mot varandra. De snarare kompletterar varandra.
En bra pocket behandlas naturligtvis på samma sätt som
systemkameran med stativ och allt och man blir inte missnöjd
eller grundlurad.

 

[Makten]

Ett exempel från http://www.dofmaster.com/dofjs.html
Canon Powershot A710 har sensorstorlek 5,744 x 4,308 mm
Canon 60 D har 22,3 x 14,9 mm.
Vi tar ett foto med samma bildvinkel, f2,8 och avstånd 2 m.
Brännvidd 5,7 mm för sensorn 5,744 x 4,308 mm och
brännvidd 22,2 för sensorn 22,3 x 14,9 mm.
Skärpedjupet för formatet 22,3 x 14,9 mm är 1,65 m - 2,55 m.
Skärpedjupet för formatet 5,744 x 4,308 mm är 1,07m - 15,2 m.
En rätt så stor skillnad i skärpedjup alltså. Det syns också i bilderna.
Kontentan är att det lilla och det stora formatet inte skall helt
ställas mot varandra. De snarare kompletterar varandra.
En bra pocket behandlas naturligtvis på samma sätt som
systemkameran med stativ och allt och man blir inte missnöjd
eller grundlurad.

Jag har aldrig haft några problem med för kort skärpedjup på grund av stort format. Däremot tycker jag väldigt ofta att bilder tagna med kompaktkameror ser "platta" ut eftersom saker i förgrunden blir mindre skarpa än de i bakgrunden, då förgrunden är större och därför upplevs sakna det gytter av detaljer som finns i bakgrunden. Det blir som om bakgrunden ligger i fokus men inte förgrunden, trots att det bara beror på (för) stort skärpedjup.

För övrigt är det lite tröttsamt med dessa beräkningsmotorer, då de inte tar hänsyn till objektivets aberrationer eller bildens visningsstorlek.

 

[Karl2]

Vi, som sysslar med de större formaten har vår egen syn på fotograferandet. Vi liksom plockar ut det väsentliga och förser det med skärpa. Men man skall också kunna ta i en pocket. Den är behändig i vissa situationer, då man inte har rum för en systemkamera. I naturen finns det också både stora och små ögon och man kan vara förstående vänner ändå, var och en med sina fördelar.

 

[Makten]

Vi, som sysslar med de större formaten har vår egen syn på fotograferandet. Vi liksom plockar ut det väsentliga och förser det med skärpa. Men man skall också kunna ta i en pocket. Den är behändig i vissa situationer, då man inte har rum för en systemkamera. I naturen finns det också både stora och små ögon och man kan vara förstående vänner ändå, var och en med sina fördelar.

Javisst, det enda jag ifrågasätter är att det skulle vara någon som helst fördel rent bildkvalitetsmässigt med ett mindre format. Trots att sensortekniken är bättre så väger det inte upp den minimala sensorstorleken.
Att det sen finns massor av andra fördelar, såsom lägre pris, enklare handhavande (för den som inte har lust att göra några egna inställningar) samt mindre storlek, är en annan femma.

 

[Karl2]

År 2000 hade man förnyat kameran till en Sony Digital Mavica om hela 1,2 Mbit. Helt vanliga disketter kunde användas. Man kanske drömde om en svindyr Canon EOS 1N om 1268 x 1012 pixlar. Det var CCD sensorer, som gällde då. På kommande var en ljuskänsligare och samtidigt billigare CMOS-teknik om hela 1600 x 1600 pix/cm². Det digitala blev noggrannare än vanlig film. CMOS skulle också ha större dynamiskt omfång. Alltså sensortypen spelar också en viss roll.

 

[Makten]

År 2000 hade man förnyat kameran till en Sony Digital Mavica om hela 1,2 Mbit. Helt vanliga disketter kunde användas. Man kanske drömde om en svindyr Canon EOS 1N om 1268 x 1012 pixlar. Det var CCD sensorer, som gällde då. På kommande var en ljuskänsligare och samtidigt billigare CMOS-teknik om hela 1600 x 1600 pix/cm². Det digitala blev noggrannare än vanlig film. CMOS skulle också ha större dynamiskt omfång. Alltså sensortypen spelar också en viss roll.

Det lustiga är att vi fortfarande inte har fått något gigantiskt försprång mot film med det digitala. Visst är det skillnad, men jag kan se det som digitalt sparad musik jämfört med en vinylskiva. Den sistnämnda låter fortfarande hur bra som helst, men är lite bökigare att hantera.

En del av detta beror antagligen på att man med det digitala har en annan ambition att snåla. Kanske för att konsumenterna är så ovetande. Skitsmå kamerasensorer i kameror som ändå kostar ganska många tusenlappar. Jag tror faktiskt att semesterfotograferna var bra mycket mer nöjda med sina bilder när de använde plastiga kameror i 135-formatet än med de digitalkompakter man idag får för samma summa. Jag vet att morsan brukar klaga på sin relativt bra Canon Powershot vad-den-nu-heter för att den ger mycket sämre bildkvalitet än hennes gamla plastiga filmkamera.

Är inte det lite skumt att det ska vara så? Det man har vunnit är att kunna ta sjukt många bilder utan löpande kostnad. Men för att komma ifatt en skaplig filmkamera måste man ändå upp i större sensorstorlek. Inte lika stor som en filmruta, men kanske som four thirds i alla fall. Och då talar jag inte om antal pixlar och ren upplösning. Det finns andra aspekter, som sagt.

 

[The_SuedeII]

-Och skärpedjupet kan knappast beräknas med 1 pixelbredds nogrannhet, iaf inte i konsumentoptik...

Martin, naturligtvis påverkar diffraktionen skärpan [för samma skärpedjupsinställning] när man ändrar sensorstorleken. Men egentligen bara märkbart om man ändrar storlek med ganska mycket, mer än skillnaden APS > 36x24. På de "skarpa" inställningarna F5.6 på APS och F8.0 på FX så skulle jag väl inte tro att diffraktionen utgör en synlig del av skillnaden. Den stora delen ligger nog i andra saker utöver optiska egenskaper.

Att kompaktkameror har så dålig lokal kontrast (till skillnad från "skärpa" då) skulle jag nog kunna tro beror på sämre AR-behandlingar i kombination med ett ganska idogt användande av plastmaterial i linselementen. Det finns ännu ingen plast som har lika låg inre spridning som de bättre glastyperna, en viss diffusering av distinkta strålar tillkommer ju naturligtvis här. Det är ju också lite av denna anledning som objektiv konstruerade med ganska få linselement (och gärna ett par av dem i ren fluorit-kristall) får så fantastiskt mycket lokal kontrast.

En del av skillnaden mellan APS och FX ligger nog i detta också, dels mindre total påverkan av diffusering internt i glasen när man kör på ett steg högre bländare [än APS], dels att APS (och mindre) objektiv ofta inte byggs med samma materialkvalitet.

 

[The_SuedeII]

Om ett enormt skärpedjup är en "fördel" beror ju helt på applikationen.

Skärpedjupet är alltid (ganska) linjärt relativt ljusinsläppet till sensorn (dubbla skärpedjupet > en fjärdedel så mycket ljus!). Det finns alltså ganska många fotosituationer där ett enormt skärpedjup är en väldigt stor begränsning - som till exempel om man vill fotografera något i [svagt] befintligt ljus, och inte kan använda blixt. ELLER om man helt enkelt vill undvika att använda blixt.

Däremot är ju faktiskt kompaktsensorer ganska överlägsna vad det gäller att fotografera saker "nära" utan att använda blixt. När vi kommer ner mot makro-storlekar kommer vi ju bli tvungna att blända ner en "stor" kamera så mycket att den också befinner sig i "diffraktionsbegränsat" läge. När vi likställt dessa förutsättningar kommer kompaktkameran ha fördel av sin överlägsna förmåga att klara sig med väldigt lite ljus.

 

[Makten]

Martin, naturligtvis påverkar diffraktionen skärpan [för samma skärpedjupsinställning] när man ändrar sensorstorleken. Men egentligen bara märkbart om man ändrar storlek med ganska mycket, mer än skillnaden APS > 36x24. På de "skarpa" inställningarna F5.6 på APS och F8.0 på FX så skulle jag väl inte tro att diffraktionen utgör en synlig del av skillnaden. Den stora delen ligger nog i andra saker utöver optiska egenskaper.

Att kompaktkameror har så dålig lokal kontrast (till skillnad från "skärpa" då) skulle jag nog kunna tro beror på sämre AR-behandlingar i kombination med ett ganska idogt användande av plastmaterial i linselementen. Det finns ännu ingen plast som har lika låg inre spridning som de bättre glastyperna, en viss diffusering av distinkta strålar tillkommer ju naturligtvis här. Det är ju också lite av denna anledning som objektiv konstruerade med ganska få linselement (och gärna ett par av dem i ren fluorit-kristall) får så fantastiskt mycket lokal kontrast.

En del av skillnaden mellan APS och FX ligger nog i detta också, dels mindre total påverkan av diffusering internt i glasen när man kör på ett steg högre bländare [än APS], dels att APS (och mindre) objektiv ofta inte byggs med samma materialkvalitet.

Man får ju heller inte glömma att svår nedbländning rimligen ger en sådan strålgång att man ställer högre krav på ytfinheten och glaskvaliteten hos objektivets linselement, om jag inte tänker helt fel. Ljusstarka objektiv kan vara som bäst vid bra mycket större bländaröppning än att diffraktion har börjat besudla skärpa och kontrast.

Jag som gått åt "fel håll" och börjat med mellanformat långt efter att jag lärde mig att det var ovettigt att blända ner digitalkameran onödigt mycket, fotar ofta vid stora öppningar även där, mot alla konstens regler. Och banne mig om jag inte tycker att skärpa och lokal kontrast blir bättre med de flesta objektiv vid ungefär f/5,6 även på 6x7-formatet. Dock på bekostnad av skärpedjup förstås, men det går förvånansvärt bra att använda stora öppningar utan att det stör det minsta.
Bländar man ner till f/22 så börjar bilderna bli "mjäkiga" trots att det krävs ordentlig förstoring och finkornig film för att se någon diffraktionseffekt. Så det måste vara något annat som är i görningen.
Vidare kan jag se att på samma typ av film får jag ofta BÄTTRE upplösning per filmyta än om jag fotar småbildsformat, med riktigt bra objektiv i båda fallen. Det kan jag inte riktigt förklara, då det går emot alla principer jag känner till. Kanske är det så att mellanformatobjektiven är konstruerade helt utan att man bekymrat sig över att de ska vara små. Eller så är det för att de är såpass mycket ljussvagare i förhållande till brännvidden att de helt enkelt kan vara mycket bättre korrigerade för aberrationer.

Går man åt andra hållet så ger större format naturligtvis möjligheten till knallskärpa även MED kort skärpedjup. Det i sig ger det korta skärpedjupet mer mening, då man får en snygg separation från bakgrunden utan att bildkvaliteten försämras. På 24x36 uppskattar jag detta enormt jämfört med APS-C. Man kan blända ner sitt f/1,4-objektiv till f/2,8 och redan där vara nära maximal upplösning och bildprestanda, trots kort skärpedjup. Dessutom blir oskärpan i regel mycket snyggare av lite nedbländning, eftersom man "skymmer" den hårda kanten på oskärpecirklarna.

http://img.photobucket.com/albums/v621/Makten/Planar 50/DSC_1863.jpg

Jag kom förresten på en ytterligare detalj som nog få tänker på. Kompaktkameror med objektiv som skjuts ut med en liten motor, brukar vara av mycket racklig konstruktion. Det innebär att objektivet naturligtvis kommer att hamna lite snett så fort man ens petar på det. Det stora skärpedjupet gör att det inte spelar så stor roll, men man får rimligen en kvalitetsförlust ändå som kan vara synlig.

Nyligen köpte jag en APS-C-kamera igen för tillfällen då jag vill bära lätt, och det blir rätt uppenbart att man får tänka sig för med nedbländningen. Jag försöker hålla mig kring f/4 i de flesta situationer där jag vill ha bästa möjliga skärpa och ändå skapligt skärpedjup. Detta på ett objektiv med maxöppning om f/2.

 

[PMD]

Skitsmå kamerasensorer i kameror som ändå kostar ganska många tusenlappar. Jag tror faktiskt att semesterfotograferna var bra mycket mer nöjda med sina bilder när de använde plastiga kameror i 135-formatet än med de digitalkompakter man idag får för samma summa. Jag vet att morsan brukar klaga på sin relativt bra Canon Powershot vad-den-nu-heter för att den ger mycket sämre bildkvalitet än hennes gamla plastiga filmkamera.

Det är ganska stor skillnad mellan olika kompaktkameror. Jag är rätt nöjd med resultatet från min Canon G7, som ju ändå har några år på nacken. Dess nutida motsvarighet (G12) borde knappast vara sämre med tanke på att den har lite större (och nyare) sensor.

Jag är inte lika nöjd med resultatet från min Casio FH100 (som jag köpte främst för dess kapacitet för höghastighetsvideo). Den har mycket riktigt en mindre sensor än G7, men den är tämligen modern (kom för ungefär ett år sen).

Med rätt digital kompaktkamera tror jag även att mammor kan bli nöjda.

 

[PMD]

Bländar man ner till f/22 så börjar bilderna bli "mjäkiga" trots att det krävs ordentlig förstoring och finkornig film för att se någon diffraktionseffekt. Så det måste vara något annat som är i görningen.

Bilder med kort skärpedjup kan ge ett större intryck av skärpa jämfört med bilder med långt skärpedjup, så det kan ju vara något sådant som spökar.