Annons

Samspelat mellan bild och text

Produkter
(logga in för att koppla)

spegla

Aktiv medlem
Hur tänkar/arbetar man på en redaktion kring samspelet mellan bild och text?
Och till exempel ett reportag - skriver fotografen eller skribenten bildtexten till bilden?
Finns det olika utgångspunkter.. tycker fotografen och skribenten olika?

Någon som kanske jobbar inom det här eller har koll och kan svara lite på frågorna? :) jag är nyfiken och tacksam för alla svar. :)
 
Med tanke på alla skumma bildtexter man ser, så vågar jag bestämt påstå att det i varje fall är långt ifrån alltid som fotografen skriver bildtexterna.

Jag tycker ofta man får känslan av att någon bildtextskribent tittat på fotot - och sedan plitar ihop någon plattityd. Det märks genom att bildtexten inte tillför något som inte var och en utan bakgrundskunskap själv kan se i bilden. Ibland får jag dessutom magkänslan att det är vare sig textskribenten eller fotografen som skrivit bildtexten.

Hur det fungerar i praktiken på en redaktion där skribent och fotograf rycker ut samtidigt får någon annan svara på.

/Thomas
 
Det beror på vem man arbetar emot skulle jag vilja påstå. Jag arbetar som frilans (med mycket frihet, och sällan utan journalist). Då vill det till att man också vågar ta upp reportageblocket, för att ställa frågor. Mina bildtexter är också uppskattat, och de flesta fotografer jag känner på tidningar/byråer upplever samma frihet att sätta text till bilder.
 
Det fungerar lite olika. Men de flesta har nog ambitionen att det ska finnas ett samspel mellan bild och text.

Ett gott resultat börjar med en bra kommunikation mellan reporter och fotograf redan när man är ute och gör jobbet. Det är viktigt att prata igenom vad det ska handla om. Vad man ska vinkla/koncentrera sig på.

Det kan hända att fotograf och reporter vill koncentrera sig på olika saker. Fotografen vill göra det som är mest bildmässigt och reportern vill skriva om något som passar denne bättre. Har hört en del om fotovikarier på DN som varit på kollisionskurs med reportrarna för att de vill ha superbilder med sig hem.

Om man är ute på jobb tillsammans står oftast reportern för att samla in alla textinformation som namn. Men är fotografern själv ute så får han göra det själv.

Det är inte alls ovanligt att en fotograf får jobba själv. Inte sällan gör reporten en intervju per telefon och sedan skickas en fotograf ut för att besöka verkligheten. Då gäller det att prata igenom jobbet noga innan. Väl ute på fältet måste fotografen samla in information som inte reportern känner till som kan krydda texten och som behövs till bildtexterna.

I en idealsituation samlas reprter, fotograf och redigerare när form, rubrik och bildtexter slutligen ska sättas. Så är det inte alltid. Duktiga redigerare klarar att göra detta bra själva om de får bra underlag från fotograf och reporter.

Idag brukar fotograferna skriva en bildtext till varje bild för redigeringens och arkiveringens skull. Det innebär inte att den texten hamnar i tidningen. Utan det är bara ett underlag för redigeraren. Oftast är redigeraren vassare än någon annan på att få till bra bildtexter och rubriker. Det är ju deras specialområde.

Bildtexter är bland det mest lästa i en tidning. Därför är det viktigt att tidningarna inte slarvar med dem, vilket är vanligt. Att skriva vad bilden föreställer. "Kalle håller en penna" ger inget nytt och är att idiotförklara läsaren.
Lite bättre är "Kalle Persson har uppfunnit en penna som förhindrar att man får ont i handen när man skriver". Att han håller pennan ser man ju.

Ofta tar man en snutt ur texten tillsammans med lite fakta om vad som händer på bilden. Jag gillar mest när man kan berätta något i bild och bildtext som inte står i texten men som ändå är relevant för sammanhanget. Det ger mest.
 
Senast ändrad:
Jag har jobbat en hel del på andra sidan, dvs. som skrivande reporter.

Som Magnus skriver så kan det fungera olika på olika ställen men jag har haft turen att enbart jobba på tidningar där det har fungerat bra.

Nästan alltid är det reportern den som vet mest om jobbet, som har gjort all research och som har koll på personerna eller händelsen som jobbet handlar om. Därför tycker jag det ligger ganska stort ansvar på reportern att ta ett snack med fotografen precis innan jobbet så att man är överens om vad man vill ha ut av jobbet och vilka bilder man vill ha. Tyvärr finns det ibland fotografer som är totalt ointresserade av detta och bara vill ta sina bilder som de vill ha utan att bry sig om själva jobbet. Det är som tur är få som har den inställningen men de finns och det brukar synas när bilderna inte är i närheten av att säga samma sak som texten.

Vad gäller bildtexter så har det ofta varit så att både fotograf och reporter skriver dessa (för att sedan totalmanglas av redigeraren=)). Fotografens bildtext ligger ofta klar innan reportern skriver sin, fotografens text är även ofta den som lagras tillsammans med bilden i diverse arkiv. Det är därför viktigt att det blir rätt med namn och sådant här. Det ligger ofta på både fotograf och reporter att se till att de får med sig namnen rättstavade från platsen. Det kan ju vara som så att fotografen tar bilder med perseon som reportern inte alls intervjuar men som man ändå vill ha namnen på.

Ungefär så har det fungerar där jag har satt min fot som skrivande journalist, men det kan säkert se annorlunda ut på andra tidningar.
 
Tack för alla svar! väldigt intressant läsning och nu känner jag att jag har fått svar på mina funderingar :)
 
Kom och tänka på en annan sak, har det alltid jobbats på det här sättet? eller var det annorlunda förr jämfört med idag? kanske lite svårt att svara på.
 
För att svara på din andra fråga –_om det har förändrats. Jag tror att skillnaderna snarare står att finna i olika typer av press, det är tempot snarare än avsikten som driver fram arbetsmetoden.

I tidningar med hög frekvens, dags- och veckopress, är det nog betydligt mer produktionskritiskt att alla bitar hamnar på plats redan vid leverans. I månadspress och publikationer med lägre frekvens än så kan det, även om reporter och fotograf ändå oftast är på plats samtidigt, vara så att text och bild levereras vid väldigt olika tillfällen. Ofta då bilden först – och texten när man har förklarat ordet deadline för skribenten ungefär fem gånger. :)

Ett bra samarbete mellan reporter och fotograf utvinns definitivt genom en väl definerad vinkel. Varför är vi på den här platsen? Vad är uppdraget? Vilka är nyckelpersoner? Och så vidare, och så vidare. Traditionellt brukar reportern få hålla reda på dessa saker – men för en köpare av mycket text- och bildmaterial kan jag ge ett hållbart råd för fotografer: Ta ett aktivt intresse i vad reportaget faktiskt ska handla om. En intresserad fotograf är ofta en bra fotograf. Att kalla fotografer för bildjournalister göres ofta lite provokativt, men åt två håll. Både för att fotografen ska förstå uppdraget och för att redaktörer och reportrar ska förstå bildens vikt.

Det finns även, rätt intelligenta, tidningsmakare som vill kalla redigerare/formgivare för visuella journalister. Och varför inte…

Vad gäller det väsentliga handhavandet talar Fröderberg här ovan väldigt sant. Ta framför allt till dig av det han säger om bildtexter, det är helt sant. Och det kommer alltid att vara uppskattat att ge förslag/riktning för vad i hela helsefyr det är på bilden. Även om det blir en annan bildtext till slut kommer det att bemötas mycket positivt av köparen att du anstränger dig för att göra rätt.

Men mitt bästa tips är att faktiskt våga ställa krav på att få vinkel på repet förklarat för dig. För om inte en redaktör/reporter klarar av att förklara det så är man defintivt i en "det dunkelt tänkta är det dunkelt sagda"-situation. Och det är det huvudsakliga problemet med de flesta rep som inte blir särskilt bra – att man inte har klargjort vad grejen är. Simpelt men svårt.

/Fredrik
 
spegla skrev:
Kom och tänka på en annan sak, har det alltid jobbats på det här sättet? eller var det annorlunda förr jämfört med idag? kanske lite svårt att svara på.

Bilden har inte alltid haft samma ställning som texten, och har det inte heller överallt.

Länge har bilden setts som en illustration till texten och något mindre fint. Man har inte heller alltid reflekterat så mycket över bilderna och då har samspelet varit rätt dåligt.

Den första riktiga bildtidningen i landet var Expressen (ja faktiskt) som använde bilder på ett sätt som var ovant i Europa. Det kom i från USA där många stora framgångsrika bildtidningar som LIFE funnits. Den svenska tidningen SE var också ett riktigt bildmagasin såsom LIFE innan det blev herrtidning.

Fortfarande har bilden ofta sämre status än texten på många redaktioner. Då blir också kvaliteten på hela artikeln och tidningen sämre.
 
froderberg skrev:
Bilden har inte alltid haft samma ställning som texten, och har det inte heller överallt.

Länge har bilden setts som en illustration till texten och något mindre fint. Man har inte heller alltid reflekterat så mycket över bilderna och då har samspelet varit rätt dåligt.

Den första riktiga bildtidningen i landet var Expressen (ja faktiskt) som använde bilder på ett sätt som var ovant i Europa. Det kom i från USA där många stora framgångsrika bildtidningar som LIFE funnits. Den svenska tidningen SE var också ett riktigt bildmagasin såsom LIFE innan det blev herrtidning.

Fortfarande har bilden ofta sämre status än texten på många redaktioner. Då blir också kvaliteten på hela artikeln och tidningen sämre.

Nu måste jag bara vara en messerschmitter och rätta dig lite här! :)

De amerikanska bildtidningarna inspirerades faktiskt av europeiska tidningar. Bland annat tyska och franska, men också engelska.

I Tyskland fanns renodlade bildtidningar redan på 1800-talet, och tittar man i dessa kan man förvånas över det moderna angreppssättet med fulländade bildreportage och enastående bildserier.

Dessutom tittade man lika mycket åt england som åt amerika när man startade den svenska bildtidningen SE.

/Joakim
 
Jag är en av drivkrafterna på en idéell tidning och fungerar som AD (redigerar tidningen, skriver, intervjuar, fotar, hjälper annonsörer att göra annonser etc.) och hade tidigare motsvarande uppgifter på en annan. Det händer att vissa fotografer och/eller skribenter skriver bildtexter, men ibland ändrar jag dem. Annars gör egna till deras arbeten. All redigering handlar om att känna ansvar och respekt för andras arbeten. Helst vill jag att en bra bildtext ska förklara, tydliggöra och/eller förstärka det som ses i bilden. Det ska finnas ett mervärde. Det är i alla fall min strävan om möjlighet ges.
 
ANNONS
Götaplatsens Foto