Det är väl inte så ovanligt att ett och samma ord används i lite olika betydelser.
Det som Walle avser brukar kallas för ”äkta” telekonstruktion och finns det äkta så bör det också finnas oäkta
Det finns därför ingen egentlig motsättning mellan detta och att kalla ett objektiv bestående av en enda grupp med väsentligt längre brännvidd än bilddiagonalen för ”tele” eller ens ”teleobjektiv” (enligt min mening behöver vi inte ens säga oäkta tele eftersom blotta avsaknaden av ordet ”äkta” bör räcka för att klargöra att man använder ordet i lite mer vardaglig mening)
Observera att ett äkta tele inte behöver vara ett tele
Olympus hade förr mycket platta kompaktkameror med 35 mm vidvinkelobjektiv (!) av äkta telekonstruktion.
Det kan också sägas att vanliga vidvinklar för spegelreflexkameror är av ”omvänd telekonstruktion” (även kallat retrofokuskonstruktion) där ”telekonverterdelen” med sin negativa brännvidd finns längst fram istället.
Vad innebär då att ett objektiv är "telecentriskt"?
Vad jag har förstått är det en egenskap hos 4/3 objektiven, såväl för vidvinkel som för "objektiv med väldigt lång brännvidd i förhållande till bilddiagonalen" (eg. teleobjektiv).
Min lekmannatolkning har varit att den sista gruppen i linsen böjer om ljusstrålarna så att de blir mer parallella, dvs. som om de var väldigt avlägsna.
Samma förklaring som Joakims men med andra ord är att ljusstrålarna samlas IN av ingångspupillen och skjuts UT från utgångspupillen. Det är alltså avståndet mellan motiv och ingångspupill som tillsammans med motivdiagonalen ger objektivets synvinkel (den främre ”bildvinkeln” på objektivets motivsida) och avståndet mellan utgångspupill och bild som tillsammans med bilddiagonalen ger objektivets ”bakre” bildvinkel.
Var in- och utgångspupillerna finns i objektiven beror på var de
ser ut att vara när vi ser på bländaren genom den främre respektive bakre linsen.
Telecentricitet (på bildsidan) innebär egentligen att avståndet mellan utgångspupill och sensor är oändligt, d.v.s. att den bakre bildvinkeln är exakt noll. Detta görs genom att man placerar bländarens så att brännpunkten för den del av objektivet som finns bakom bländaren har sin främre brännpunkt exakt i bländarplanets centrum. Tänk på att om utgångspupillen befinner sig oändligt långt bort så måste den också vara oändligt stor (gränsvärdet för kvoten mellan utgångspupillens diameter och det avståndet till sensorn bestämmer det effektiva bländartalet).
I objektivtillverkarnas betydligt friare/slappare användning av ordet räcker det som i Olympus ”tiogradersregel” med att avståndet bara är knappa 3 ggr så långt som sensordiagonalen.
Observera också att detta, som Joakim säger, handlar om huvudstrålarna som går genom bländarens centrum. De strålar som passerar bländarens periferi får ju avsevärda vinklar mot optiska axeln redan i bildens mitt. För att få lite känsla för vad de 10 graderna innebär kan man nämna att infallsvinklarna mot sensorns mitt för de ljusstrålar som kommer från bländarperiferin redan vid f/2,8 är 10,2 grader och vid f/2 är uppe i 14,5 grader, det finns (fanns?) alltså en anledning till att det ljusstarkaste som Olympus saluför är f/2
Ett objektiv är "telecentriskt" om den bakre brännvidden är avsevärt större än den främre brännvidden - om vi uttrycker det lite förenklat.
Jag ryser vi tanken på hur du skulle uttrycka det om du förenklade MYCKET
Ännu lite mindre förenklat är att det blir telecentriskt när pupillförstoringen går mot oändligt.
