Både Tri-x och modernare sv/v filmer har ett exponeringsomfång som är större än 9 steg. Ofta klarar filmer 11-12 steg eller mera innan man har nått maximal täthet (D-max). Modernare filmer har något större exponeringsomfång än gamla, men det är inte det som är intressantast.
Der som är viktigt är hur själva filmkurvan ser ut, och det är detta som Adams skriver om i The Negative. Moderna filmer (t.ex T-Max 100) har en kurva som inte planar ut lika snabbt som de äldre. Det betyder i praktiken att de registrerar detaljer i högdagrarna även vid kraftig exponering till skillnad mot de äldre som vid samma exponering inte registrerar skillnaderna mellan de ljusaste gråtonerna.
Det här betyder att du inte behöver vara lika noga vid exponeringen med moderna filmer. Se bara till att du få tillräckligt med exponering för att få detaljer i skuggorna.
Men, säg den glädje som varar. Problemet är ju att alla detaljer skall ned på pappret också. Hur mycket vackra detaljer och nyanser du har i dina vackra vita sommarmoln på din T-Max är exponeringsomfånget alldeles för stort för att ens det mjukaste pappret skall få med allt. Svaret är att framkallningen styr högdagrarna (men påverkar knappt skuggorna). Den gamla regeln "exponera efter skuggorna och framkalla efter högdagrarna gäller fortfarande. Framkallningen (tid, agiterning, framkallare etc.) styr om du skall få högdagrarna att falla snyggt inom de 7-9 steg du vill ha för att få det där perfekta negativet som ger en snygg kopia på första försöket.
Faktum är att framkallningen styr filmkurvans lutning (alltså vilken täthet negativet ger vid en given exponering). Men för att kunna ge förutsägbara resultat måste framkallningen vara exakt och det är just därför du genomför din kalibrering av exponering, film, framkallare, temperatur, agitering och framkallningstid. När alla parametrar är desamma från gång till annan kan du styra filmens täthet i högdagrarna genom tiden (plus- och minusframkallnig) för att antingen sträcka ut tonomfånget (om motivets kontrast är låg) eller minska det (om motivets kontrast är hög). Precis det våra digitalkompisar sysslar med när de mixtrar med sina kurvor vid RAW-konvertering och i Photoshop.
Det var det långa svaret (som du säkert redan läst i The Negative).
Det korta svaret är: Skit i filmens omfång. Det räcker alltid. Skillnaden mellan gammal och ny film ligger i att du med gammal film måste vara nogrannare vid exponeringen men inte behöver mäta sekunder för framkallningstiden lika kritiskt. Med moderna filmer är det tvärtom.
F