Annons

Vad betyder "APO"?

Produkter
(logga in för att koppla)
weedogt skrev:
Ok, en bättre sort glas i linserna alltså.
Ja, fast det är inte lätt att genomskåda skillnaden. Det billigare objektivet har också SLD-glas, vilket Dustin skriver. Däremot nämner Dustin inget om SLD i det dyrare objektivet.

Om jag fattat datablad och sprängskisser rätt så har det billigare objektivet en SLD-lins i bakre delen. Det dyrare objektivet har förutom detta även två SLD-linser framtill.
 
200cm skrev:
Ja, fast det är inte lätt att genomskåda skillnaden. Det billigare objektivet har också SLD-glas, vilket Dustin skriver. Däremot nämner Dustin inget om SLD i det dyrare objektivet.

Om jag fattat datablad och sprängskisser rätt så har det billigare objektivet en SLD-lins i bakre delen. Det dyrare objektivet har förutom detta även två SLD-linser framtill.

Lönar det sig med de extra pengarna då?
 
Albwah skrev:
Lönar det sig med de extra pengarna då?

Jag skulle svara Ja på den frågan. Jag har visserligen ingen direkt erfarenhet av skillnaden.

Kan inte den direkta betydelsen av APO men A:et betyder asfärisk på svenska. Linserna är alltså inte sfäriska vilket bl.a. minskar risken för KA och purple fringing. SLD står för Super Low Dispersion vilket är en behandling av linsen som ska ha ungefär samma effekt. Min erfarenhet är dock att det inte fungerar lika bra på billigare objektiv, som t.ex. Nikons ED. Det är mest ett försäljningsknep.

Kort och gott, köp APO:n.
 
APO står för "apokromatiskt". Glaset är av högre kvalitet och återger framförallt färger bättre än billigare glas. Även skärpan är något bättre.

Det är definitivt värt pengarna att välja APO-varianten när det gäller dessa två objektiv.
Sigmas APO 70-300mm är ett mycket prisvärt objektiv.
 
Det bör kanske betonas att APO alltså inte har något med asfäriska linser att göra. Sådana har man egentligen ingen större nytta av just för att bekämpa kromatisk aberration utan där är det glassorterna som är det i särklass viktigaste verktyget.

Ursprungligen så betydde akromatisk att objektivet m h a minst två helt olika sorters glas användes för korrigera objektivet för två våglängder, apokromatisk att minst tre distinkt olika linssorter användes för att få tre våglängder att stämma och superakromatisk att fyra olika glassorter användes. Numera finns det glassorter som gör att man med bara två sorter kan få minst lika bra korrektion som man förut behövde tre sorter för att uppnå och då kallar man dessa objektiv för apokromater trots att de i strikt, ursprunglig mening ”bara” är akromater.

Sedan måste man naturligtvis använda dessa dyra glassorter på ett bra sätt så att deras egenskaper verkligen utnyttjas och inte bara slänga in en sådan här lins för att kunna skryta med att gluggen minsann har ”APO-”, ”SD” eller ”ED”-glas :(

Hur det ligger till med detta i det här fallet vet jag inte men det BORDE definitivt vara värt merkostnaden.
 
Beteckningen "APO" i produktnamnet är tyvärr ingen garanti för att objektivet verkligen är apokromatiskt, och samma sak gäller för beteckningar typ "ED" eller "SD". Ibland kallar tillverkarna objektiven "semi-APO" eller liknande som en brasklapp för ange att objektiven inte är äkta apokromater.

Det här fenomenet, APO eller icke APO, märks särskilt tydligt hos stjärnkikare av typen linsteleskop, refraktorer. Apokromatiska refraktorer kostar mycket mer än motsvarande akromatiska refraktorer. Prisskillnaderna blir närmast skräckinjagande vid öppningsdiametrar på 10-12 cm och uppåt.

De bättre refraktorerna är för övrigt ypperliga som superteleobjektiv. Det finns adaptrar som passar till alla digitala systemkameror.

Skillnaderna i återgivningskvalitet mellan de olika typerna framgår tydligt av testerna på till exempel astronomisajten Cloudy Nights. Klicka dig fram till antingen "CN Reports" eller till "Reviews".

www.cloudynights.com

Det finns en bra och lättläst artikel om skillnaderna mellan akromatiska, apokromatiska och superapokromatiska objektiv i Zeiss Lens News nr 12 (vinternumret år 2000).

Här är länken till den tyska originaltexten
http://www.zeiss.de/C12567A8003B0478/Contents-Frame/5774497A169FA833C1256A1500577441

och här till den engelska översättningen
http://www.zeiss.com/C12567A8003B58B9/Contents-Frame/15C75F926592E5C1C1256CED0054968D
 
Apokromatisk optik, fullständigt korrigerat för samtliga färger (absolut befriat från kromatisk avvikelse där olika färgvåglängder bryts i olika punkter) fanns tidigt. Redan 1943 omtalas det i Albert Svenssons fotolexikon som vanligt förekommande inom mikrofotografi samt litografisk trefärgsfotografi. Under 1950-talet vet jag att Apokromatisk optik användes även för vanlig fotografering. T.ex i Bessa II (6x9) med topp-optiken APO-Lanthar 4,5/105mm, från 1950. Men vilken som var den första äkta Apokromatiska optiken vet jag inte säkert?
 
Jag har haft båda modellerna av Sigmas 70-300mm macro.

APO-modellen är snäppet vassare. Renare färger och även bättre skärpa.

Skillnaden märks framförallt på digitala systemkameror.

APO-objektivet är inte perfekt. Med 4 ggr zoom och macro 1:2 så blir det en kompromiss. Svagheten kommer från ca 250mm brännvidd och ut till full inzoomning 300mm. Man måste även blända ned något för att få riktigt bra skärpa. Det är på inget sätt unikt för objektiv. Men det innebär ändå att ljusstyrkan blir relativt dålig.

Eftersom objektivet är billigt i inköp och kan leverera fina bilder så är det ett väldigt bra köp.
 
Pupillen skrev:
Ursprungligen så betydde akromatisk att objektivet m h a minst två helt olika sorters glas användes för korrigera objektivet för två våglängder, apokromatisk att minst tre distinkt olika linssorter användes för att få tre våglängder att stämma och superakromatisk att fyra olika glassorter användes.
Tack! Mitt standardsvar på frågan har alltid varit typ "genom apo-beteckningen hävdar tillverkaren att de är lite smartare när det gäller att fokusera alla våglängder på samma punkt, men det behöver inte nödvändigtvis betyda att de klarar det bättre än andra objektiv utan beteckningen". Men den där mer formella definitionen på begreppet har jag aldrig sett tidigare.
 
Graal skrev:
Apokromatisk optik, fullständigt korrigerat för samtliga färger (absolut befriat från kromatisk avvikelse där olika färgvåglängder bryts i olika punkter) fanns tidigt. Redan 1943 omtalas det i Albert Svenssons fotolexikon som vanligt förekommande inom mikrofotografi samt litografisk trefärgsfotografi. Under 1950-talet vet jag att Apokromatisk optik användes även för vanlig fotografering. T.ex i Bessa II (6x9) med topp-optiken APO-Lanthar 4,5/105mm, från 1950. Men vilken som var den första äkta Apokromatiska optiken vet jag inte säkert?

Lika ofta har jag sett att apokromatiska objektiv
definieras som fullständigt korrgierade för tre
(i.st.f. akromaternas två) färger.
Kan flytta fram tidpunkten till före 1912 i alla fall.
Jag har ett 2 mm mikroskopobjektiv från Leitz som
är apokromatiskt från det året. Fluorit användes redan
då men kunde bara grävas fram som ett mineral
ur moder jord.
 
Den dyrare gluggen har dessutom en bugg fixats för hängning i kamerans programvara....har jag för mig att det var.
Det ska vara en röd ring framme vid främre linsen (på fokusringen) och då betecknar den version II. Vilket är den du ska ha av dessa två.
 
"version II" var en tidigare variant. De senaste beteckningarna är DG. Både på APO-versionen och tidigare "DL"-versionen.

DG står för digitalanpassad, bakre linsen har en nyare antireflexbehandling.
 
Såvitt jag vet var Taylors triplett från 1892 (?) den första ”äkta” apokromaten (fast jag tror att de kallades ”Photo-visual” istället). Det handlade om stora astronomiska refraktorer med öppningar på flera decimetrar och ofta runt f/18. Man använde f ö nya oprövade glassorter som senare visade sig ha olägenheten att inte tåla luft så de fick poleras om efter några decennier.

Naturligt förekommande små, rena fluoritkristaller introducerades av Ernst Abbe i Carl Zeiss mikroskopobjektiv runt 1880 (de försökte först hemlighålla vilket material de använde). Användandet av fluorit i större objektiv fick vänta till man kunde odla stora kristaller syntetiskt för 30-40 år sedan. Nackdelen med materialet är att det lätt spricker och är mjukt och repkänsligt. Optiskt är det dock fortfarande oöverträffat även om moderna glassorter kan komma nära.
 
ANNONS