Intressant fråga som jag också ställer mig!
I en framtid där mörkrumsarbetet i min mening blir en begränsad konstnärlig uttrycksform bör man ju ställa sig frågan som utbildare vad man egentligen vill att studenterna ska ha lärt sig?
Ska man ha fotograferandet som yrke (annat än konstnär) har man knappast tid eller råd att stå och pillra med vätskor, badkar och speciallampor i ett eget litet rum?
Jag som lärare på gymnasienivå ställer mig mycket tveksam till analogt foto - för mycket tid läggs på framkallningsprocessen i förhållande till att utveckla bildseende och fotografiska tekniken. Att spendera två timmar med att blöta fram en taskig kopia modell kompisporträtt ger i mina ögon bra mycket mindre än att knäppa 30 bilder med en digitalkompakt och sedan spendera de 2 timmarna med att ge feedback och utvecklingstips på de bilderna/motiven. Visning på projektor, gruppdiskussioner, förklarande av visioner etc. Därefter skickas digitala kopior till labb för billig och "perfekt" utskrift. Justeringar görs i PS om det är svart-vitt eller annan toning som gäller.
Bland gymnasieungdomar är det en romantiserad bild av mörkrumsarbetet som gör att sökandetrycket fortfarande är högt på "analoga" fotoutbildningar. Visst är det utvecklande att få utlopp för sin konstnärlighet men alla andra kursmål blir lidande och det är svårt att utveckla sig utan att knäppa många kort och få konstruktiv feedback.
Som sagt, för mig känns det lika fel som en musikteknikerutbildning som är fokuserad på att bränna LP-skivor av snabbinspelad musik istället för att lägga krutet på inspelningsmomentet.
Nu får jag säkert ett gäng etablerade analogister efter mig för att jag uttryckt mig för starkt, men hoppas ni förstår kontentan av vad jag menar. Jag har full respekt för mörkrumsframkallning och har själv bara provat det någon enstaka gång, så jag är absolut ingen expert på den processen. Det enda jag kommer ihåg var mörker, vätskor, kladdiga papper och stora belysningsapparater...
