Grupper

Bra talat, Roger. Minns att jag för ca en månad sedan skrev om en bild, och påtalade att jag inte såg något intressant budskap eller tanke (vilket jag tycker ska finnas) i bilden. Resultatet blev att fotografen gick till motattack i sin blogg, där hon uttryckte hur dåligt det var av mig att skriva så tarvligt. De flesta som lägger in bilder här borde väl vara medvetna om att man berättar historier från vardagen, dessutom är det väl huvudsyftet? Teknik i all ära, men om bilden inte säger något är det väl poänglöst? Jag vill gärna vara direkt i kritik. De flesta gör ju medvetna val när de tar bilder o lägger in här.

Dags att kasta in en liten brandfackla - med tanke på de sista inläggen.

Kritik, borde vara en självklarhet att få och ge. Publicering av en bild är ju en delvis öppen fråga till omgivningen om man har lyckats - vad var fel - går tänket fram etc. Dessvärre har jag märkt att många som får kritik går i försvarsställning vilket snabbt dödar både diskussion och benägenhet till mer och uppriktig kritik. Resultatet blir ju att det är som det är, dvs bra bilder blir överösta med beröm, samtidigt som resten förbigås med tystnad eller en artig kommentar om bra komposition när bilden i sig inte säger nånting. Alltså - fram med lite mer öppen och uppriktig kritik. Risken att det skulle laddas upp lite mindre bilder ser jag inte som någon risk alls - tvärtom vore det väl en fördel om vi oxå idkade lite självkritik före uppladdning och nöjde oss med de alster vi verkligen vill ha schysst återkoppling på.

Med det vill jag naturligtvis inte säga att man ska undvika att ladda upp sina pärlor. Det är ju flödet av fantastiskt bra bilder som håller inspirationen och intresset öppet för oss alla.

Och så slutligen - var har gatufotot tagit vägen?
Poolen fylls av fantastiskt bra estetiska kompositioner av exteriörer blandat med porträtt. Men - jag saknar det där som står i våra poolregler: personer i vardagen, interagerande och frysta. Det som för mig gör ett gf till ett riktigt bra gf är just det korta men uppenbara samspelet mellan främmande människor - den menande blicken - som i det frysta ögonblicket blir uppenbart för betraktaren men oftast missas i verkligheten.
Jag inser att detta inte är särskilt lätt att fånga - men - nog borde vi väl kunna fixa det lite oftare än vi gör nu?

Jag är lite kluven. Personligen vill jag gärna ha konstruktiv kritik på det jag gör även om det kan svida lite ibland. Samtidigt är det som Tim säger, det finns kritikpooler för den som vill ha skarpare kritisk bedömning av sina bilder. Kanske är det bäst att de andra poolerna är snällare för att uppmuntra folk att ladda upp sina bilder. Som det är nu har vi en väldigt trevlig pool med ett stort flöde av bilder. Ökad skärpa i kritiken kommer kanske få folk att dra sig för att ladda upp mindre perfekta bilder. Det vore lite olyckligt.
Jag vill gärna slå ett slag för att kombinera positiv och negativ kritik. Typ "Här har du lyckats bra med kompositionen men det hade kanske blivit ännu bättre om du hade gått närmare."
Att vissa bilder får fler kommentarer har säkert flera skäl:
- Bilden är väldigt bra helt enkelt.
- Fotografen har många vänner i poolen.
- En bild med kommentarer lockar kanske fler tittare än en okommenterad bild, vilket i sin tur ökar chansen att bli kommenterad igen.
/Henning

Nej, jag tror inte att alla gatufotografer verkligen är så bra.
Ja, jag tror vi är lite fega. Fast helst vill jag kalla det ödmjuka.
Men jag tror också att om man är osäker på, kanske lite vilsen i, sitt fotande och önskar meningsfulla, goda råd så söker man sig till en av kritikpoolerna. Det betyder inte att alla gatufotare har passerat det stadiet och att inget inte kan bli bättre. Men vi lär även mycket genom att bara titta på andras bilder och läsa kommentarer - även om det förhåller sig så att det mesta som sägs där är positivt.
/tim

Hmmmm! Undrar lite vad som händer här: Om jag tittar igenom kommentarer så finner jag extremt få som handlar om kritiskt granskande. I stort sett allt som skrivs är positivt. Är alla gatufotografer verkligen så bra? Håller gf på att bli en ankdamm med ryggdunkare? Hur står det egentligen till med bilder som inte får någon kritik alls? Är de bara bortglömda? Är vi fegisar, eller blyga? Kan vi kontruktivt bidra mer till någons utveckling? Bara lite tankar från en som kanske inte heller är så "modig".../PE

ps: många bilder är ju bra, men det var ju inte det som det gällde...

Är inte så säker på att vi skule vara räddare än andra folk. Dock så är det ett problem med att några känner rädsla och är misstänksamma. Möta med samtal? - förmodligen det enda möjliga...

Tack för ett fantastiskt inlägg Bengt. Att anklaga någon för att vara snuskgubbe skulle vara nog för en stämning åt andra hållet. Rädsla och okunskap har orsakat tillräckligt med elände i världen och det är något som måste bekämpas. Är nästa steg en värld utan bilder på barn? Tyvärr känner jag fortfarande att vi svenskar är räddare än de flesta jag har stött på. Varför?

Så fick jag frågan.- Får jag fråga vad gör du här med din kamera.? -Jag fotograferar tar bilder.- Den ser rätt avancerad ut den där kameran?,- Jo den är avancerad -. Jag tycker nog inte att du ska ta några bilder här eftersom det finns barn här i lekparken.- Men det är ju barnen jag vill fotografera.- Du fotograferar inte barn här!! Jag fotograferar vad jag vill!, på allmän plats.- Det gör du inte!, om du tar några bilder på barnen här kommer vi att anmäla dig!. Vi vet nog! och förstår nog vad du är ute efter.!. OSV... Det här har jag råkat ut för. Numera när jag blir antastad av skumma dagisfröknar som rusar på mig, brukar jag snabbt viska i deras öra . Jag är inte som du.. behåll dina snuskiga perversa tankar som snurrar i ditt huvud för dig själv, Jag kan lova att resonemanget har haft en viss betydelse. / Bengt

Jag har själv blivit grymt påhoppad av en förälder när jag var på väg in på en restaurang i Göteborg och i förbifarten tog en bild på ett litet barn i motljus med en röd ballong i snöre. Pappan var fysiskt rätt hotfull. Jag fick snacka mig ur situationen och sedan snabbt gå in på restaurangen till mitt väntande sällskap.

Intressant och tänkvärt Malin. Det var även en annan sak som kom upp och det är tyvärr att män blir mer misstänkliggjorda än kvinnor när det handlar om barn.
Hemskt om det är så, men flertalet av deltagarna på föreläsningen stämde in i det. I det fallet jag tog upp var det ju t o m pappan till barnet som blev fotat som attackerades.

Jag fotar ofta barn och äldre, helt enkelt för att jag tycker att de är så underbara. Jag har hittills inte mött några negativa reaktioner, vare sig i Sverige eller utomlands men jag försöker aldrig dölja att jag fotar och ger den som blir fotad (och förälder) gott om tid att säga ifrån om de inte skulle vilja vara med på bild. Snarare tvärt om när det gäller barn, jag ställer mig gärna så synligt som möjligt för att inte skapa oroskänsla. Jag var i Humlegården häromdagen med Mirja och vi fotade flera barn utan att någon höjde ögonbryn eller gav negativa vibbar. Några dagisfröknar log och som du Mats säger, såg lite stolta ut. Jag har flera gånger märkt att barn gärna springer framför kameran och VILL vara med på bild, det händer både i Sverige och i andra länder. Stränder är knepigt eftersom man är så avklädd, där fotar jag inte okända barn men jag tror samtidigt inte vi får en sundare värld att leva i genom att sluta fota våra egna barn eller genom att inte låta dem springa nakna på stranden. Vi skapar oss ju ett litet Amerika om vi stänger dörrar och fönster, inte vågar fota barn som leker i en park eller våra egna underverk på stranden. Och hur sunda blir barn som växer upp i ett samhälle som präglas av rädsla och oro?

Har varit på en intressant och livfull föreläsning på Abecita Konstmuseum. Fotografen tillika ordf i Sveriges Fotografers förbund, Pelle Kronstedt, tog upp en rad intressanta ämnen. Bland annat om vådan av att fotografera barn I det här fallet hade han fotat sin nakna 1,5 åriga dotter på en badstrand och blivit kallad snuskgubbe och äcklig av två damer. Debatten handlade om det är så att vi svenskar är extra känsliga jämfört med övriga Europa när det gäller att fota barn, med eller utan kläder. Och har det blivit värre de senaste åren? För egen del har jag bara goda erfarenheter av att fota barn utomlands. England, Tyskland, Italien. Glada miner från föräldrarna, lite stolta att barnen uppmärksammas. Vad säger ni andra i frågan ?

Hur har det blivit med stafettpinnarna...?
Är det färdigsprunget? /ulla undrar bara

Häng med ut och plåta idag och avnjuta en riktigt god lunch som belöning på...
http://www.fotosidan.se/forum/showthread.php?t=126003'
//Marcus

Nu är han på gång igen!
Häng med tll Paris och plåta street en weekend i mitten av oktober (15-17) Kanske tom vara med på en streetkurs på Lördagen? Hör av er till mig vi är just nu två som åker från Sverige!
//Marcus

Tjolahopp!
Då är det dags för MFS träff med bildspel i Sthlm. Följ länken http://www.fotosidan.se/forum/showthread.php?t=124782 Varmt välkomna..
//Marcus

Hej Mattias, jag hoppas att du inte missförstod mig den gången. Vad jag menade var att dina texter tillsammans med dina bilder, funkar så enormt fint ihop. Jag anser som Mats att det absolut funkar i den här poolen. Jag fick dock en känsla av när du förra gången hoppade av att du ville kombinera text och bild, som du är så fantastiskt bra på, i något annat forum. Jag hoppas att du kommer tillbaka, och den här gången skriver jag i stället, jag vet att du gör det. / Bengt

Mattias. sörjer för detta. Jag tycker du funkar grymt bra här och vill ha dig här. Dina bilder platsar in och dina kommentarer berikar. Du inspirerar och får mig själv att vilja vara kvar. Ser fram emot att snart ha dig här igen.

Stafettpinnen ett steg till..
Jag är en extrem stadsmänniska. Tycker om kaoset runt omkring mig, den ständiga rörelsen och möjligheten att komma nära nya människor.Gatufoto får mig att närma mig alla möjliga och omöjliga individer. Kameran ger mig chansen att helt naturligt stanna till vid en drogmissbrukare, en vietnamveteran, en bratts, från högt till lågt. Ibland glider jag vidare, men ofta stannar jag till efter att bilden är tagen och pratar en stund. Jag älskar människor, är ibland sanslöst social , men tycker även om att sluta mig och inte släppa någon inpå livet. Jag gillar gatufoto där jag får skildra mänskliga karaktärer och ta mig bakom skalet på människor jag inte känner. För mig är gatufoto en vandring som aldrig tar slut. För vem vet vad som väntar bakom nästa gathörn.

Närvaro - ja, det är något mycket fint.
Att öka den känslan genom sitt fotograferande...är mycket fint.
Håller helt med dig, Mattias!
/ulla