U t t r y c k - Fotosidan

Ronald Robertsson för 13 år sedan sedan

Hej, självklart har poolvärden samma rätt som alla andra att ha tankar och åsikter kring bilderna i poolen. Så skriv och tyck, Inger.

gimå för 13 år sedan sedan

Hej på er!
Blir så himla glad när jag startar upp datorn och går in i gruppen Uttryck. När jag ser alla tumnaglar slås jag av mångfalden och alla olika bildstilar. Många personliga och spännande bilder. Det finns en härlig kreativitet i den här gruppen som vi ska värna om. Nästan alla bilder har i alla fall någon kommentar.
Ha en skön helg och fyll på med nya, spännande bilder och fler kommentarer.
/Göran

esbtse för 13 år sedan sedan

Ser fram mot att du kan vitalisera feed back på bilderna. Inger han aldrig med detta.

gimå för 13 år sedan sedan

Välkommen Pethra! Jättekul att du nu är med i gruppen! /Göran

Pippa Steel för 13 år sedan sedan

Tack så jättemycket! Är väldigt glad att jag fick vara med här! /Pethra

morgondotter för 13 år sedan sedan

Pethra Ståhl hälsas välkommen som ny medlem i gruppen
medlemmars eget val

/inger

gimå för 13 år sedan sedan

Hej!
Efter några dagars funderande tackade jag ja till att bli med-värd i i gruppen. Jag tror Inger och jag kan komplettera varandra, på ett för gruppen, bra sätt. /Göran

Katja Tanhua för 13 år sedan sedan

Välkommen som poolvärd Göran. Jag tror också att ni kompletterar varandra väl och det är skönt att vara två som kan bolla lite med varandra.

Inger, tack för inbjudan. Längesedan jag var i Skagen. Inte ett ställe jag åker förbi så ofta men om det skulle bli av, under tiden du är där, så ska jag höra av mig. Om inte annat så titta på din utställning.
/Katja

gimå för 13 år sedan sedan

Hej alla uttryckare!
Jag har aldrig ställt ut mina foton men börjar fundera på att göra det. Är det någon av er som har erfarenheter av att ställa ut och som kanske vet något galleri som jag kan vända mig till? Gärna i stockholmstrakten. /Göran

Lars Nordström för 13 år sedan sedan

Thomas, jag är färgad av den litteratur jag läste när jag studerade filmvetenskap på 90-talet. Men det går också att applicera på förståelsen av fotografi.

Neoformalismen lyfte fram samspelet mellan form och mening, hur de hänger samman. Neoformalismen var inte en renodlad formell teori utan handlar lika mycket om budskap eller mening, men den springande punkten är att det inte enkelt går att separera den ena sidan av myntet från den andra.

Teorin är en reaktion på ett alltför ensidigt studium av dolda budskap och pyskoanalytiska grävningar i regissörernas inre som var brukligt på 60- och 70-talet. De ville rikta fokus på filmen själv, på dess form, språk, och skapande av mening. Djupare budskap är bara en del av meningen med film, resonerade de. Ett par namn på forskare inom den skolan: David Bordwell och Kristin Thompson.

Det finns säkert något liknande inom fotografi och konstvetenskap men jag känner inte till mycket om det. Överhuvudtaget är jag inte särskilt inläst på nutida fototeori utan jag hämtar idéer från lite varstans och inte särskilt systematiskt. Jag tycker det är befriande att inte låsa upp sig för mycket på en enskild teoribildning, utan att man kan plocka från det som passar. Att ha lite distans från det som lätt kan slå över i dogmatism. Nutidens rädsla för att ta ställning? Nåväl, den ena teorin avlöser den andre i ett dialektiskt spel som förhoppningsvis gör oss alla klokare. Helt säkert är det inte;)

Som andra kommentatorer här brukar jag också reagera på och skriva några rader om de bilder jag gillar. På ett sätt skulle det vara nyttigt att kommentera bilder som inte funkar, men det är inte lika kul.

Jag tror kvaliteten på bilder i gruppen är ungefär som det var för ett år sedan, men av någon anledning trubbas jag av efter att ha tittat på alla bilder som strömmar igenom, tröttnar en smula, väljer att syssla med annat som piggar upp nyfikenheten, och blir alltmer lat när det gäller att kommentera.
Kanske behövs det nya impulser och idéer?

/Lars

gimå för 13 år sedan sedan

För mig personligen har kommentarer genom åren haft stor betydelse för min utveckling som fotograf. Både som förstärkning att jag är på rätt väg och som underlag för eftertanke och utveckling.
Jag vet att mina kommentarer har haft viss betydelse för andra fotografer och jag hoppas att de kan fortsätta vara det.
Det är bra att den här diskussionen kommer upp med jämna mellanrum. Det får mig att "skärpa till mig" och inte kommentera slentrianmässigt . Jag tycker en kommentar både ska ge lite om innehåll och form samt om den subjektiva upplevelsen.
Att ge kommentarer är ju inget måste på FS, som jag har uppfattat det, men i vår grupp tycker jag att man regelbundet bör ge kommentarer.
Sen kan man ju inte kommentera allt. Ibland känner man ingenting för en bild och då finns det inte så mycket att säga.

Lars Nordström för 13 år sedan sedan

Jag håller med dig Svante om att en analys av formen är en viktig nyckel för att ge sig i kast med andra nivåer av fotografi, vad som oftast brukar kallas för budskap. Det gäller att hitta en balans mellan formalism respektive idémässig analys. Det ena ekar tomt utan det andra. Det är inte heller alltid så lätt att separera form från innehåll, åtminstone inte för mig.

Rädslan för att verka pretentiös om man uttalar sig om kvalitet, smak och liknande hoppas jag att det går att ta sig förbi. Idéen om att smak talar vi inte om är en belastning vare sig det är ett arv ifrån Luther, 70-talet eller nåt annat. Var det förresten inte så att det var vanligt med väldigt definitiva ställningstaganden i den tidens debatt? Varje tid har väl sina brister, man får försöka nyansera frågor och svar. Att våga ta ställning utan att hamna i dogmatism eller arrogans.

Jag är också intresserad över hur olika genrer i fotografi kan korsbefrukta/så nytt liv i varandra. Det är något som ligger latent i en grupp som U t t r y c k.
När nästan alla andra grupper är inriktade på ett speciellt ämne eller motiv så har vi en inspirerande bredd här, som öppnar nya dörrar och kanske gör den enskilda fotografens bildsyn vidare. Jag tycker det bör vara högt i tak och även riktigt lågt i golv just här.

Plats för det sköna, plats för det fula.

/Lars

esbtse för 13 år sedan sedan

Formen kan också vara budskapet. Exempelvis. Tysk tidig 1900-tals konst.Minimalism och Rysk modernism rtillhör denna grupp tror jag. Även om de har ett budskap i grunden så var formen viktigare.

Jag har inte läst så mycket böcker om, idemässig analys. Har du några exempel på detta? Oftast handlar böcker om form eller budskap.

Smak kan jag inte uttala mig om. Den är personlig eller formaliserad för att passa in i galleriserenas komersiella värkliget samt till den trend som råder på konstskolor. Jag antar att min personliga smak reflekteras i de urval av bilder som jag väljer att kommentera.

Jag kommenterar bilder som väcker mitt intresse. Det behöver inte vara inom det område som jag själv sysslar med utan just de bilder som jag tycker är intressanta.

/Thomas

Lars Nordström för 13 år sedan sedan

Tänker dela med mig några tankar om det här med att kommentera bilder.

Det är trevligt och kanske stärker det också en fotografs självförtroende när en uppladdad bild får ett gensvar i form av repliker som till exempel "Vackert!", "Snyggt" och liknande. Men ibland upplever jag ett ödsligt eko i efterklangen av såna rappa kommentarer.

Göran Segeholm talar i sin bok "Konsten att ta vinnande bilder" om vad han kallar för enkla åsikter om bilder: "Bra eller dålig är inte särskilt användbara för fotografen. Allt han får veta är var associationskedjan slutade, inte hur vägen dit gick."

Det är lätt hänt att kommenterandet av bilder stannar vid något som kan jämföras med ett snabbt klickande på "Gilla"-knappen på Facebook.

Det är måhända ett tidens tecken att allt ska gå fort. Den snabba reflexmässiga reaktionen blir det centrala snarare än den djupare reflektionen.

Med detta vill jag inte säga att intuition och känslor skulle ha ett mindre värde än mer djuplodande undersökningar av bilder. Jag tycker snarare att det kan vara värt att försöka sätta ord på vad man känner och minst lika intressant: Att fråga sig varför?

Men det vore trist om alla kommentarer stannade vid det känslomässiga och tillhörande adjektiv. Var och en sitter säkert och arbetar mycket med bildens form men det finns sällan med några längre analyser av bilders uppbyggnad i kommentarerna. Jag medger själv att jag sällan orkar med att bidra till den sidan när jag kommenterar.

Det är svårt att tala om bilder. Det är inte enkelt att fånga in det visuella i ord, det blir lätt fyrkantigt och grovt förenklat. Med detta i åtanke tror jag att det kan vara en god idé att släppa lös associationsförmågan, att låta det flöda utan att man är allt för orolig över hur det låter när man formulerar sin kommentar.

Jag tycker också att det skulle vara spännande om vi kunde dela med oss mera av erfarenheter och tankefrön som sträcker sig utanför den fotografiska världen, att bildkommentarerna blir mer en del av ett större universum, framför allt större än "Bra" eller "dåligt".

Vi får öva oss tillsammans i att hitta ord för det ordlösa.

Några kommentarer på detta?

/Lars

222 för 13 år sedan sedan

Helt rätt Svante!
Vad jag vill säger är att man av rädsla för att uppfattas som pretantiös eller något i den stilen enbart pratar/skriver om teknik, komposition, sv/färg....
Mvh.
Ernst

Svalo för 13 år sedan sedan

Ernst: Utgå från den subjektiva upplevelsen, men inte stanna där. Fråga sig vad det är i bilden som ger upphov till min upplevelse, och om något eventuellt kunde gjorts annorlunda. Och då landar man i "tekniska" frågor om komposition etc. Bottom line: Frågor om innehåll och estetisk verkan kan inte skiljas från frågor om form, och när man accepterar det så kan det faktiskt visa sig vara ganska kul att diskutera de senare. /Svante

222 för 13 år sedan sedan

Brist på tid och känslan av att vilja framstå som någon som vet bättre/mera/....
Bra sammanfattning av problemet för min del. Samtidigt måste jag utgå från min egen subjektiva upplevelse och har inga andra referenser i mina kommentarer.
Och är inte det konstens moment 22 att ingen har ientligen rätten att avgöra/bestämma vad som är bra eller dåligt. Visst kan vi diskutera den tekniska aspekten av bilden men hur kul är det? Häller med Lars om att vi ska låta det flöda mera utan rädsla hur man uppfattas, berätta mera om tankekedjor och kopplingar till omvärlden som vi upplever den.
När jag har tid ;)

Svalo för 13 år sedan sedan

Det är inte första gången frågan dyker upp här, och jag delar fullt din inställning. Problemet är kanske inte att många nöjer sig med icke-analytiska "klappar på axeln", utan att alltför få kommer med mer utförliga kommentarer. Själv syndar jag också i det avseendet, delvis av enkel lathet, delvis också pga av det som Thomas är inne på: man vill inte framstå som en pompös besserwisser. Det säger kanske en del om samtalsklimatet i det här forumet, och kanske i delar av fotografsverige ö.h., en ganska utbredd antiintellektualism där subjektiv känsla och intution utgör början och slut, golv och tak, i varje diskussion. Hur det blivit så vet jag inte, kanske något arv från det radikala 70-talet då allt tal om objektiva kvalitetskriterier avfärdades som borgerlig elitism el. dyl. Det är hursomhelst ett tydligare inslag i fotografisamtalet än det är i konst- eller litteratursamtalet; man ser det gång på gång varieras av jurymedlemmar i fototävlingar etc. Är det inte dags att gå vidare nu? /Svante

esbtse för 13 år sedan sedan

Hej Lars,
Jag kan bara hålla med dig. Det som håller mig tillbaka är dels brist på tid och rädsla att uppfattas som pompös.

Appropå bild så kan jag rekommendera KOUDELKA, JOSEF:CHAOS
Vilket är en dustropisk bild orgie i förfallen stadsmiljö. Kanske den kan inspirera dig att fotografera mera. Den borde finnas på kulturhuset att titta in. Stor bok som tar mycket plats.
/Thomas

zimmy för 13 år sedan sedan

Kloka och tänkvärda tankar. Du har alldeles rätt i att det nog är väl många korta "klapp på axeln"-kommentarer, även om man blir glad för sådana också.
Själv har jag egentligen bara två lägen när jag betraktar bilder: Antingen blir jag berörd, bilden slår an en ton direkt som ger resonans i mig, eller så är jag tämligen likgiltig. Bilder jag är likgiltig inför kan dock ur andra perspektiv än mitt säkert vara bra. Men bilder på exempelvis djur och natur där det inte finns ett personligt bildspråk och uttryck tycker jag är urbota tråkiga. En uggla på en torr gren i skogen vet jag att det ligger mycket jobb bakom för att fånga på bild, men bilden är sedan länge en kliché. Jag vill ta del av nya, personliga berättelser och infallsvinklar. Och tekniken, och vägen fram till bilden, är för mig alltid underordnad innehållet.
När jag skapar mina bilder tar jag alla grundbilder själv och sammanfogar dem i photoshop. Jag vet inte alltid när jag sätter igång med en bildidé riktigt vad jag vill uttrycka med den, den brukar jag faktiskt först bli varse under resans gång. Det är en känsla, någon slags poesi, jag vill åt. Det kan ibland dröja innan jag hittar den, det kan bli flera bildvarianter innan den sitter. Men jag vet ALLTID när jag väl funnit den. Då är jag nöjd. Om någon annan sedan uppskattar den utifrån kanske helt andra preferenser så är det naturligtvis bonus.
Ja, det var några spontana tankar från mig... /Sune

Lars Nordström för 13 år sedan sedan

Tack för din insiktsfulla kommentar Inger!

Den kastade ett nytt ljus över frågan om kvalitet och för vem och om konstens olika funktioner. Och sist men inte minst känslan!

Jag tror på samarbete mellan förnuft och känsla, inte minst för att det kan vara ett redskap för att hantera och avväpna politiska krafter som hotar demokratin. Men att göra något av det där i bild är inte särskilt lätt, det är betydligt enklare i skrift.

/Lars

Lars Nordström för 13 år sedan sedan

Apropå smak.

Konstnärerna Vitaly Komar och Alexander Melamid har skapat en bild de kallar Amerikas mest önskade målning, alltså en bild som ska motsvara den allmänna smaken. Jag tror det är en förlegad bild, eftersom smaken förändrats ganska raskt de senaste decennierna till exempel när det gäller förmågan att ta till sig abstrakt konst i de breda folklagren. Så bilden kanske motsvarar något slags ideal för 100 år sen? Märkligt nog är den från 1993.

Konstnärerna har gjort en undersökning av hur ett tvärsnitt av befolkningen vill ha en bild. Inget abstrakt (som sagt inte lika aktuellt längre) och helst ingen giftgrön färg. Deras forskning visar att en tilltalande bild helst ska innehålla mycket blått (himmel och vatten). Gärna ett vilt djur och något historiskt.

Så här blev bilden:

http://www.flickr.com/photos/15186107@N05/1981094838/

Deras "recept" har resulterat i en ganska knasig bild. Hötorgskonst vågar jag väl säga. Det är i vilket fall en kul bild som visar på svårigheterna med färdiga formulär, men också på hur smaken och konventioner förändras. Fast jag tror himmel och vatten står sig i popularitet.
/Lars

esbtse för 13 år sedan sedan

Jag tror man måste skilja på vad det som har analyserars med hjälp av statistiska underlag och det som de med "tolkningsföreträde" vill framföra. Då dessa senare är de som kan och vill investera i en personlig livsstilprodukt, dels för att det kan vara en investering, dels för att kunna visa att man tillhör en viss "social" grupp..

Det är de senare som jag tror definierar vad god konst och kvalitet är, då de tar för sig av uttrymmet i det offentliga rummet. Jag tror inte att en arbetslös metallarbetare i Skinnskattebärg kan ta för sig lika mycket som en konstkritiker i Danderyd oavsett hur reativistiskt detta begräpp är.
Därför tvingas den konstnär som vill nå ekonomisk framgång in begreppsramar vars begränsingar bestämms av dessa människor.

Att hitta sitt eget språk är viktigt, och jag tror att de flästa i denna grupp arbetar på det, men man skall inte tro att man förbir opåverkad av de ramar och som därmed begränsar begreppet "god" konst.
Dock får man vara medveten om detta, vara öppen för äldre tiders konst, andra kulturer utrycksätt, ny teknik samt leka fram kombinationer

Det brukar heta att konst brukar blomstra under diktaturer, då de tvingas att bryta mot det aktuella paradigmet och man kan ocså se "tolkningsföreträdet " som dessa grupper tar för sig av, som en mer suptill form av förtryck, vilket bör medföra att konsten kommer att utvecklas vidare hos andra spelare än innerstadsbor..
/Thomas

gimå för 13 år sedan sedan

Som lärare i bild har man ju sett en del solnedgångar med ensam palm på en öde ö samt en hoppande delfin i förgrunden...../Göran

gimå för 13 år sedan sedan

Jag är på när det gäller grupportfolio! /Göran

gimå för 13 år sedan sedan

Ett tänkvärt parti ur Se Konsten Copplestone)

...Den som bedömer kvaliteten är, måste vara, den enskilde betraktaren som är var och en som betraktar och berörs av ett konstverk.
Det enda som betyder något är vad det betyder för betraktaren. Det spelar ingen roll om eller hur andra värderar arbetet: det är den enskildes bedömning som är viktig och om han/hon tycker att ett verk är tomt, fult, vackert, upplyftande, fantasifullt eller rörande så är det så.
Alla kan inte tycka om allting.
Förmågan till gensvar, såväl konstnärens som betraktarens, är resultatet av olika påverkningar. Bakgrund, arv, miljö, är ofrånkomliga faktorer och det finns andra inte lika påtagliga som: sociala attityder, konventioner, associationer smärre händelser som betytt mycket för personen och påverkan från andra människor samt vad man läst och hört.
Man måste räkna med en omedveten respons som utvecklats under uppväxten. Sättet att reagera på färg, form, linjer och visuella detaljer är inte samma för alla.....

/Göran

esbtse för 13 år sedan sedan

Det beror på om du vill sälja din konst eller ej,
Konstkritiker, museer samt gallerister är fångna i sitt paradigm.
Går du utanför denna så har du svårt att göra dig gällande. Även kost köpare vill ha en garanti på att det de köper skall stiga i värde och därför sattsar väldigt få på avvikande konst. Dock kan ett paradigmskifte göra din konst intressant om du har tur och/eller ser till att du gör reklam för din produkt. Detta kan du göra genom att synas och höras på de rätta ställarna. Givetvis under den förutsättningen att du har rätt kön och den rätta konst skolan i grunden, vilket i alla fall gallerister och muser ser som ett grundläggande kvalitetskrav.

Den nuvarande globaliseringstrenden verkar har fryst det aktuella paradigmen och det ser även ut som vi får vänta ett tag på nästa skifte..

Kanske de Darwinistiska utvecklingsteoretikerna har rätt i att det behövs isolerade populationer för att utvecklingen skall gå fortare.
/Thomas

Lars Nordström för 13 år sedan sedan

Jag drog igång ett resonemang om det går att bedöma kvalitet objektivt. Jag tror det finns gemensamma värderingsgrunder. Med detta hade jag absolut inte för avsikt att utesluta andliga dimensioner och högst personliga avsikter med bildskapandet. Jag föredrar att det är högt i tak och att det finns en bredd i valet av motiv, stilar och sätt att se på bild. Det andliga eller formen eller något annat. Det är bara betraktaren som sätter gränser för vad som finns att hitta i en bra bild.

Ordet "konst" använder jag för att jag gillar det och att det är hyftsat användbart framför allt historiskt sett. Det går lika bra att prata om bild. Det låter bara lite underligt i munnen med bildhistoria, men annars funkar det lika bra.

Jag får personligen inga negativa vibbar av termen "konst", men förstår att begreppet delvis besudlats av det kommersiella och maktspel.

När jag står ensam och tittar på en målning av van Gogh eller Turner eller ett fotografi av Tunbjörk eller Friedlander upplever jag inte ett dyft av det där dåliga och tjatet om pengar som färgat en stor del sig av konstvärlden. Kanske inträffar det om jag skulle kliva in på Bukowskis, men det brukar inte inträffa.

Alla mina ord om konst till trots är det här vad jag förstår en grupp som är vidare än bara konstfotografi, dvs inkluderar även sådant som pressfoto, modellbilder med mera, som iof också kan vara konstnärliga. Annars skulle gruppen lika gärna kunna döpas om till Konstfoto 2.
/Lars

esbtse för 13 år sedan sedan

Du är ju en mogen bildbetraktare vilka dina synpunkter också speglar.
Dessa gemensama värderingar kan delas av olika grupper i olika stor mängd. Beroende av utbildningsnivå, bildvana och nationalitet. Gruppen uttryck skall ju tecka in många olika nivåer och ni som har kommit längre i bild/konst kunnadet fungerar också som mentorer för oss andra, på gott och ont..
/Thomas
.

gimå för 13 år sedan sedan

Kan rekommendera "Om det andliga i konsten" av Kandinskij. /Göran

esbtse för 13 år sedan sedan

På min önskelista att läsa
Den finns att läsa på nätet
http://www.gutenberg.org/catalog/world/readfile?fk_files=2030627&pageno=1
/Thomas

Lars Nordström för 13 år sedan sedan

Göran Segerholm analyserar det här på ett vettigt sätt i "Konsten att ta vinnande bilder". Jag gillar inte titeln, men den har sin poäng med lite distans till tävlingsfenomenet.

Han beskriver det som att en bra bild har ett värde för betraktaren. Vilken bild som helst som får oss att tänka på intressanta saker är bra.

Han gör en distinktion mellan detta värde och kvalitet. Värdet hos en bild menar han ligger på ett personligt plan medan han resonerar att kvalitet måste vara något som kan ses av flera människor. Det var något åt det hållet jag syftade på när jag diskuterade objektiva värden som bidrar till kvalitet, och att det går att analysera fram och att det inte är helt subjektivt eller oåtkomligt för resten av befolkningen.

Jag tror att det är lätt att ge upp analysen av bilder och stanna vid att det är bra för att man gillar den. Punkt. Det kräver en mental ansträngning att gå på djupet i en bildanalys. Varför skulle det annars finnas utbildningar i konst, konstvetenskap med mera?

Jag tror att vi tillsammans hjälper varandra att se klarare och förstå stå mer av vad som gör en bild eller något annat konstverk till kvalitè. Självklart finns det alltid subjektiva lager i receptionen och att förståelsen också är beroende av tidsanda och kulturellt sammanhang, ända ner på familjenivå.

Det spännande med konst är just samspelet mellan det som är svårt att definiera och högst personligt och sådant som har att göra med konventioner och allmänna uppfattningar som traderas. Jag har inte helt förstått Barthes, men detta ligger nära hans begrepp "studium" som infallsvinkel på en bild.
Som Katja skriver fångas man lätt av saker utanför vad som verkar vara bildens fokus. Det kan vara underliga, ovidkommande detaljer detta "punctum", som man kanske kan säga går rakt in i hjärtat, alldeles oberoende av analyser. Kanske en stunds meditation där man delvis släpper hjärnan och bara ser?

/Lars

gimå för 13 år sedan sedan

Hej Inger!
Jag läste den flera gånger på 70-80 talet. Och blev mycket fascinerad. Det var ju en av "de där böckerna man skulle läsa".
Minns särskilt han sätt att systematiskt och organiserat lägga upp delarna när han plockade isär motorn och hur han tänkte kring detta.
Jag köpte en växelcykel och inspirerad av boken plockade jag isär hela växelpaketet för att smörja och fixa. Det slutade med att alla kulor i kullagret rullade ut över asfalten och jag hade ett elände att få ihop den igen. Men det gick tillslut, många svordomar blev det.
Jag tror jag har boken kvar på vinden någonstans.
Ska leta upp den.

Ha en bra dag!
/Göran

gimå för 13 år sedan sedan

Tillägg till mitt senaste inlägg...

Det finns ju även lysande undantag. Den autodidakta som brinner för sin sak.

Hakar på dig Mattias.
Jag tror att det autentiska konstnären. Den som följer sin egen idé utan att snegla för mycket på andra är den som i längden når fram. En sorts kvalité kanske?

/Göran

Lars Nordström för 13 år sedan sedan

Tja, nu har jag sovit på saken.

När en konstnär använder sig av konventioner i teknik och motiv på ett skickligt sett kan det leda till att bilden upplevs som bra enligt spelreglerna. Men för att det ska trigga igång en känsla av magi hos betraktaren krävs kanske någonting mer, något som är svårt att sätta ord på. Det där extra som får oss att se sakerna på ett nytt sätt eller som kanske bara ger en känsla av något oförklarligt, till och med andligt. Det är en minst lika viktig del av fenomenet kvalitet men svårare att förklara.

Nu blir det tankepaus.

/Lars

Katja Tanhua för 13 år sedan sedan

Lars...
Tycker att det låter som att det är punctum du beskriver. Detta ord som så väl beskriver vad det är som gör att vi fastnar för något i en bild. Som inte alltid är uppenbart första gången och kan uppenbara sig långt senare. Jag bär bilder inom mig som hänger kvar. Jag kan inte förklara dem annat än med att de finns en beröringspunkt från en händelse, upplevelse eller ett minne som inte kommit upp till ytan.

Det intressanta, för min del i tolkningen av begreppet, är att jag inte tror att det behöver vara upplevt. Det kan vara en dröm, en vision, något jag tror, trott ska komma. Möjligtvis långt efter att jag vandrat vidare. Även om punctum är ett fotografiskt begrepp så tycker jag att det är en bra förklaring för annat visuellt jag tar in. Möjligen även på föremål (men då kanske ordet affektionvärde är mer korrekt att använda även om det för mig rör sig om samma sak).

Punctum och kvalitet då?
Jag skulle vilja säga att där spelar materiell eller ekonomisk kvalitet ingen roll. Mitt punctum överskrider den kvaliteten.

Jag har följt era rader med stort intresse och lär mig mycket på att ni delar med er av era tankar. Det rör om bra i tankeverksamheten. Ena stunden tycker jag mig ha en klar bild över att kvalitet enkelt kan avgöras till att det är en omöjlighet då det ligger på det personliga planet.

Fortsätter att fundera över den materiella- och ekonomiska kvalitén, de autodidakta, konventioner men framförallt på den autentiske konstnären. För den tror jag finns. Inom bildkonsten, musiken, teatern, filmen...eller vill gärna tro finns. Där finns nog för mig en form av äkta kvalitet. Eller? De kan ju även de eftersträva en form av effektsökeri genom ekonomiskt intresse omedvetet byggd på eller genom att bryta mot konventioner...

Inger...
Robert M. Pirsigs bok har jag inte läst. Namnet och boken dyker upp här och där och jag känner att den borde läsas. Googlade Pirsig och hittade följande rader på wikipedia som jag fastnade för. Det gör författaren än mer intressant:

"I boken Zen och konsten att sköta en motorcykel beskriver han sig själv som en annorlunda student: en idealist som såg vetenskap som ett mål i sig snarare än ett sätt att göra karriär."

"Under tiden han utförde laboratoriearbete stördes han av det faktum att det alltid fanns fler än en fungerande hypotes för att förklara ett fenomen och att antalet sådana hypoteser verkade vara oändligt. Han kunde inte komma på något sätt att ta sig runt detta problem och det verkade för honom som om hela det vetenskapliga projektet hade stannat upp"

gimå för 13 år sedan sedan

Intressant att följa dina tankar Lars.
Är det inte ofta så att den mer fria konsten ofta har en "skolad" botten.
Den som utför det är medveten om vad den bryter mot eller omformar. T.ex. är ofta den skickligaste jazzpianisten, den som gör oväntade slingor, i högsta grad skolad. Eller Picasso som ett exempel från konstvärden.
Här finns både konvention, ett medvetet brott och magi.
Vem som helst kan uttrycka sig med ett piano men det kan bli ganska outhärdligt om det bara är fritt, känslomässigt ös.

/Göran

Grupper

Medlemmar

Om den här gruppen

Klotterplanket