(K)oväntat...

Utflykten till Stornäsets Naturreservat utanför Sundsvall nu i helgen var helt enkel ljuvlig. Det gjorde inget att morgonens dimslöjor inte väntade in oss, utan försvann precis när vi klev ur bilen. Naturreservatet är så sagolikt vackert, även utan dimma. Där finns så spännande natur; öppna stora savann-liknande fält, riktig träskmark, långgrunda sandstränder och dagen till ära, en nästan spegelblank vattenyta på Östersjön.

Men utflykten började med ett lite oväntat inslag. Eller man kanske skulle säga koväntat...

......

Stornäset 14/9-13

- Det verkar vara kor här i år, sa Thomas när han undvek en komocka. (Vi hade varit där precis för ett år sedan utan att se minsta spår av kossor...)

- De står mitt i vägen, kolla! Och de har horn, sa jag. Och är det inte tjurar...?

Visst stod de mitt i vägen! Och blockerade den enda väg dit vi skulle. Flera stora, som såg ut som tjurar...och en hona med en unge.

Jag blickade bort mot det staket som omgärdade hagen; typ 2 meter högt och laddat med el....och det var långt att springa tillbaka till den stängda grinden....

Men korna var snälla och makade på sig när Thomas modigt klev framåt...

Mot stranden och vattnet.

...

foto; Thomas Engström

Men plötsligt bröt solskivan igenom...

Jag var ju på väg mot bussen till Stockholm, men hade blivit totalt överrumplad av en stad inhöljd i dimma. Vilken häftig start på helgen!

Efter att ha tagit några bilder på Saltängsbron och det dimmiga vattnet, var det dags att gå upp på bron. Det kändes ta mej sjutton magiskt! Dimman rullade fram, ena stunden tjockare än nästa. Det var en vy jag aldrig sett förut. Och det var så vackert. Dovt, lågmält. Och det kändes så stilla.

Men, plötsligt bröt solskivan igenom....och plötsligt skimrade vattenytan till.

Jag knäppte förstås en bild, som inte på något vis kan återge det jag såg...

...

Men, jag hann att se det...jag hann att uppleva lite magi...precis innan jag var tvungen att springa till bussen! 

...

...

Utan snus försmäktar jag på denna ö...

Så är det!

Eller inte riktigt. Men jag är utan en hyfsat fungerande dator sedan 14 dagar, och det känns verkligen som att jag håller på att försmäkta! Sommarens bildfiler ligger på rad och liksom ropar på mig; vi vill bli omhändertagna...

Men, en halvdan gammal laptop går ju faktiskt i alla fall att knacka fram blogginlägg på. Och så finns ju telefonen. Lite värre är det med de färska bilderna. Men några finns klara sedan tidigare.

T.ex. en och annan bild från Skogskyrkogården där jag varit flera gånger i sommar. Skogskyrkogården som blivit både en oas för mig, och lite av ett fotoprojekt. Ett pågående, fram till nästa sommar tror jag nog. Minst...

...

.

Rent visuellt var det de böljande gräsvidderna och det mäktiga korset förstås, som fångade mig allra först, när jag klev in på Skogskyrkogården i början på försommaren. Korset var det inte lätt att värja sig mot, även om jag inte är speciellt religiös. Det liksom ropade ut att här är ingen plats vilken som helst...

...

.

När jag sedan kom upp till Skogskrematoriet och de tre kapellen var det förstås arkitekturen som fick mitt hjärta att slå lite snabbare. Arkitekturen, utsökta detaljer och massor av tydliga linjer, vackert välvda och väldigt räta...Vilken fröjd för en som jag!

...

Fortsättning följer vartefter...

..

...

...

Med ögon känsliga för grönt.

Och gult. Och blått...

Bilfärd över Östgötaslätten igår. Det var så vackert att det gjorde ont att bara titta ut genom bilrutan...

Suck, den som kunde fånga in sommaren i en liten ask. Eller varför inte i en vacker glasburk med skruvlock. Bara att plocka fram i januari...och skruva lite.

...

...