Gör inte som jag...

Nä, gör inte som jag; slarva med hanteringen av bildfiler - sådant som att spara ordentligt och tagga. För då får man ägna timmar och åter timmar att leta efter speciella bilder, om de nu över huvud taget finns att hitta. Suck...

Ja, dagen har jag alltså tillbringat till att leta. Jag skulle vilja få tag i bilder från ett speciellt tillfälle från 2009 på min pappa. Det var en ljuvlig sommardag och jag var med min släkt på  utflykt och plockade jordgubbar. På vägen lyste blåklinten blått ute i fälten och min mormor ville ha en bukett. Så då stannade pappa bilen och tågade ut i åkern och plockade. Och jag tog en serie bilder på honom där bland allt det vackra.

Men de bilderna har jag tydligen inte sparat. Däremot har jag bloggat om dagen här... (bara att klicka)

Trist, för jag hade velat haft tag i de bilderna. Min bror och jag håller på och iordningställer ett bildspel till begravningen av min pappa på fredag. 

ÅHEJ...

arbetsdag

(16 mars-14)

och dags snart igen kanske?

.

.

FINT FÖNSTERLJUS...

är det bästa tycker jag om man vill försöka fånga vardagsporträtt. 

.

JANNE

...fångad mitt i ett telefonsamtal

.

Porträtt fångade i vardagen, är något som jag skulle vilja använda kameran till lite oftare. Den riktiga kameran.
Att fotografera människor känns helt enkelt på något vis särskilt meningsfullt, trots min förkärlek för vackra linjer. Att också få med en bit vardag, en bit dokumentation känns ännu mer meningsfullt.
Till exempel så är mina bilder från min mormors lägenhet guld värda för mig idag. Såklart finns ju mormor med på bilderna, men att bilderna dessutom visar hur det verkligen såg ut känns också mycket värdefullt.
Även bilder som inte visar så mycket av miljön - som dagens bild, kan ändå väcka mycket; när den här bilden dök upp ur gömmorna häromdagen ramlade massor av minnen och känslor över mig från platsen, som i det här fallet är Sahlgrenska sjukhuset. Men jag minns också det glada samtalet som försiggick framför mina ögon.

-

(Bilden på Janne som är min dotters pappa har varit med i tidigare inlägg,

men då i mindre format och i färg)

På återseende!

DAG 100 OCH SUMMAN AV KARDEMUMMAN...

Ja, jag har alltså kommit fram till slutet av min blogg 100 utmaning, d.v.s att blogga minst en gång om dagen i hundra dagar med början den 1 mars. Idén kommer från en man som heter Fredrik Wass och idén har gått under namnet, Blogg 100. I år för fjärde året. Vi var flera hundra som antog utmaningen i år. Man kunde blogga på sin befintliga blogg eller starta en ny. Jag valde att fortsätta här på Fotosidan och hade också en idé om att jag samtidigt med "varje-dag-bloggandet" ville utmana mig själv till att fotografera oftare och rikta kameran mer mot människor. 

.

kaffestund uppe på odlingslotterna...

.

Och hur har det gått då?

Jo, jag har absolut fotograferat mer än vanligt under de här 100 dagarna och jag har även fotograferat människor i större utsträckning än innan utmaningen. Främst i mitt lilla pågående fotoprojekt uppe på Gustavsbergs odlingsområde. Där har jag närmat mig obekanta människor som aldrig förr.

.

...och Stockholmsfika

(tror att de små vita fläckarna på himlen är lampor inifrån som reflekteras...)

.

Men, jag har också haft lediga stunder och dagar då jag valt att inte ge mig ut att fotografera. Antingen har jag valt annat som också är trevligt, och ibland har jag bara varit väldans lat. (Jag har lätt för det.) Jag har också haft ont av en hälsporre hela det här året, så ibland har jag varit tvungen att låta bli allt annat än att sitta still.

Men jag har också haft tillfällen då jag varit ute med kameran, men ändå inte fotograferat människor utan vanan trogen riktat den mot vackra vyer, linjer och husväggar. 

Så summan av kardemumman är väl att jag har lyckats till viss del med min utmaning. Jag kunde ha gjort mer periodvis, men utmaningen var svårare än jag tänkt mig från början. Så, jag känner mig i alla fall lite nöjd.

.

Och sist men inte minst, ni som brukar läser min blogg, alla ni som brukar kommentera...och alla ni som INTE brukar kommentera...ni får gärna skriva en rad. Tankar om mitt sätt att blogga och skriva, om min utmaning, om mina bilder eller om precis vad som helst!!!! Det tycker JAG skulle vara kul att läsa!

.

Tack för mig och mitt 100-bloggande...

STOPPA ALDRIG VIKTIGA LAPPAR I BYXFICKORNA!!!

...och lite återbruk igen. Av bild.

.

.

Ett kort möte 2010

.

Det var i slutet av sommaren, 2010. Jag stod och fotade vid Motala ström när pappan och barnet dök upp. Det var en underbart varm dag minns jag och flickan hade minimalt med kläder på sig. De var så fina där de kom och jag frågade om jag kunde få fotografera dem. Absolut, tyckte pappan och lyfte upp flickan ur vagnen och ställde sig framför ett träd. Jag tog tre-fyra bilder med skakande händer och darrande knän. Jag tror det var första gången jag frågade sådär spontant... ja, sen vips var de borta. Utan att vi visste något om varann.

Men några år senare hade jag tur och mötte pappan igen, i en mataffär. Vi växlade några ord och jag fick hans mejl-adress och lovade mejla bildfiler till honom. Jag skrev adressen på en lapp som jag sedan stoppade i byxfickan...på de byxor som jag sedan tvättade när jag kom hem. Och borta var vår länk.

Efter den gången har jag aldrig sett dem mer.

.

Dagens bild har alltså varit med i min blogg tidigare, närmare bestämt 2010. Men då som färgbild.  

Imorgon är det mitt sista inlägg i Blogg 100-utmaningen!!!!

.