Jag får väl dra mitt strå till stacken...

Varför är vi så få kvinnor som bloggar här, undrade Rauni i ett blogginlägg. Det har jag också funderat på. Speglar bloggarna könsfördelningen bland medlemmarna, kanske? Eller har det mest med det här tråkiga rådande könsrollsmönstret att göra? Kvinnor har fortfarande mindre egen tid, så är det ju. 

Men har det också att göra med rådande inriktning, hos de etablerade bloggarna? Eller om klimatet i bloggspalten. Hur är det med takhöjden, egentligen?

Jag funderar ibland på vad en blogg på Fotosidan bör handla om...men kommer bara till en slutsats; om vad som helst egentligen. Om livet här på jorden... Det är ju det vi försöker fånga, ringa in, förstå...och förmedla via våra kameror. Och att komplettera med lite text...om livet, kan väl aldrig vara fel?

Men, ibland kan det vara lätt att känna att man bör skriva om sådant som rör fotografi direkt. Att man bör hålla sig där...

Men mångfald är härligt, eller hur?

Tidig morgonspegling

(...vid stilla vattenfall )

Plötsligt händer det, eller hur?

Man får ett nytt jobb-erbjudande. Tonåringen vill flytta hemifrån. Bästa vännerna skall skiljas. Den inte allt för gamla pappan får en stroke.

Eller...plötsligt...från intet...korsas ens väg av någon speciell. Någon som får en att hålla andan...medan hjärtat slår dubbelslag. 

Livet...

Så är det med livet. Oförutsägbart, orättvist och underbart.

Dessutom har det blivit sommar. Skön svensk sommar. Med varierande väder. Med ljuvliga ljusa kvällar och fantastiskt vackra morgnar. Och med långa lediga lata timmar däremellan...

Och just det ja, plötsligt händer det; blogglusten vaknar...

------

Under Drottning-gatan...

Små kvällsfunderingar...

Formen har tagit överhand för närvarande. Men det får vara så. Jag unnar mig njutningen av linjerna och formerna helt enkelt, och av att kunna fästa dem på bild. Foto skall vara glädje när man är amatör, eller hur? 

Och jag tror att jag har det andra någonstans i mig också som jag egentligen vill åt; det här med mer innehåll i bilderna. För mig går det mesta nämligen i perioder, och rätt som det är vill jag fånga människor igen. Då kommer innehållsvärdet att bli större.

Jag njuter över huvud taget just nu av att äga en kamera...och av att inte längre sitta fast i självkritik och foto-funderingar.

Och så är det så trevligt att skriva blogginlägg igen, dessutom...

från promenaden 

uppför stegen

vårvägg...