Frusna fingrar-färden fortsatte. Fotade forntida favorit.
Det började skymma och det var skymningsljuset jag tänkte utnyttja, dels för att det tvingar mig att underexponera, dels för att det kan vara ett fint ljus. Och skymningsljusets tvång var inte ett tvång, det var ju det jag tänkte utnyttja för mitt bildskapande, skymningens uttryck.
Jag hade tur för en gångs skull, jag kom inte för sent, utan det eftersträvansvärda ljuset fanns där och varade en stund. Ibland kan ju sådana här avstickare bli till platt fall för att ljuset har för bråttom, men så här års börjar skymningen vara långsammare. Kanske är den också frusen?
Jag gillar som sagt att fota här, jag har gjort det förr och jag kommer säkert att återvända fler gånger. Det är få ställen där vikingatiden och historien känns så närvarande, trots att här bara finns en liten oansenlig kyrka på en liten kulle, omgiven av platt åkermark.
Men man ska ha lite tur med ljuset också.
På våren är det fullt av blommor här. Nu finns det bara några bortglömda små löv.
Intrycket beror förstås också på vilka vinklar man väljer. Igår (för det är då bilderna togs) kunde jag välja ganska fritt. Ljuset var medgörligt.
Som ni ser växlar jag hejvilt mellan färg och svartvitt, det är lika omväxlande som växlingarna i ljus och stämning på platsen och hos fotografen.
Aftonljusets färger.
Eller samma ljus sett med ljusare ögon.
.
Aftonljus. Det hade blivit mörkare sedan jag tog första bilden. Jag var nog nere i ungefär vad jag och kameran klarade utan stativ eller annat stöd och med hyfsad bildkvalitet.
Dessutom var det skönt för de frusna fingrarna att greppa ratten, dra på värmen och styra hemåt.
Hälsningar Lena