Robert Venturi, Denise Scott Brown och postmodernism i Riksbyggehus i Norrköping.

På väg från covidsprutan i går gick jag som så många gånger förr genom en portik i ett Riksbyggekomplex. Där har arkitekten hämtat sin inspiration från det stora landet i väster och arkitekterna Robert Venturi och Denise Scott Brown.

Henne träffade jag julen 1965 på stranden i Santa Monica. Jag var 27, i USA på ett Fulbrightstipendium som visiting assistant professor of architecture på en amerikansk arkitektskola. Min arkitekturuppfattning var ännu trevande. Modernismen var det som gällde, men den skavde i mig.

Hon var 34, berest, änka efter en arkitektkollega och hade nyss blivit professor i stadsbyggnad på UCLA. Vi pratade om Stockholms stora sanering och den byggnad i trä och smide som hon just då studerade. Jag uppfattade henne som synnerligen seriös, lite sökande, inte alls dogmatisk.

Hon skulle med nye maken Robert Venturi bli tongivande både som teoretiker och verksam arkitekt. Den modernism som hade mottot "Less is more" hade nått vägs ände. De tog till två dittills förbjudna grepp: att jobba med symmetri och att ta in historiska formelement. De startade postmodernismen, men utan att bryta med modernismen. 

Tom Wolfe beskrev detta i sin bok "From Bauhaus to Our House".*  Venturi klättrade upp på muren kring sin klosterinhägnad, hjulade, skrek och gjorde konster, titta vad jag kan! Men hoppade alltid ner på insidan. Och var helt briljant i debatten. Då ingen mindre än Philip Johnson (Seagram Building, förebilden till femte höghuset) beskrev han första bygge som "Ugly and Ordinary" hanterade  han det som beröm. "U&O", så mycket bättre än det borgerliga idealet att vara heroisk och originell. 

Wolfe fick ju kritik för sin bok. Kritiken gick ut på att det Wolfe inte vet om modern arkitektur kan fylla en bok. Och att han har skrivit den boken, ehuru en tunn en. 

Wikipedia har en välbelagd beskrivning: The movement was formally introduced by the architect and urban planner Denise Scott Brown and architectural theorist Robert Venturi in their 1972 book Learning from Las Vegas, building upon Venturi's "gentle manifesto" Complexity and Contradiction in Architecture, published by the Museum of Modern Art in New York in 1966. 

Åter till Riksbyggens byggnadsgrupp i Norrköping. En portik leder in. Allt är symmetriskt och vad som  påminner om antika pelare bär upp resten av huset.

Antika pelare är runda. Här är de ovala, eller noga räknat halvrunda i ytterkant och med ett plant parti däremellan. 

Och kapitälet är inte bara ett hårt förenklat antikt kapitäl utan ett dubbelkapitäl! "Less is more" är passé, mer är ju alltid mer. Lamporna symmetriskt anordnade. 

Helheten är genomtänkt och fungerar. Jag väljer gärna den här vägen, inte bara för att den är kortast utan välhållen, biltrafikfri och visar arkitektonisk ambition.  

* Fotnot: Texten om Wolfes bok uppdaterad 25 nov sen jag hittat boken i min bokhylla, läste om den aktuella delen och tog bild på omslaget. 

Benganbus 2025-11-23 16:58

Intressant det här Måns med personliga minnen och med arkitekturens idéhistoria!
/B

Besvara

Svar från Måns H 2025-11-25 18:24

Tack Bengt! Jag har nu hittat Wolfes bok i min bokhylla, läst om det aktuella avsnittet och kompletterat min text. Wolfe beskrev Venturi som en balanskonstnär som lyckades förena att vara avfälling från den rätta tron med att till synes, men bara till synes, göra uppror.

Svara