Hörvik, sett från ovan

Häromdan när jag var och handlade i affären satt det ett uppslag om helikopterflygning för 250 kr,  som skulle äga rum från Krokås som ligger ett stenkast från Hörvik. Bestämde mig genast för att göra detta. Jag har aldrig gjort det förr men tänkt att det skulle vara roligt. Så i dag var det dags. Regnet formligen öste ner och det har det gjort i stort sett hela dagen. Var på plats en halvtimme innan och tänkte att det kanske inte blir av pga av det dåliga vädret.

Men kl 14 anlände helikoptern och det var så klart fler än jag som ville flyga, i alla fall ett femtiotal personer.

Första gänget flög iväg och därefter fick jag flyga med och jag fick sitta bredvid piloten och det blev jag så glad över, hade verkligen bästa utsikten, det var ingen lång tur så därför blev det inte så många bilder, jag ville liksom se med egna ögon och uppleva. När vi flög över vårt hus sa jag till piloten att där nere bor jag, ok sa han vi flyger tillbaks över där och så gjorde han och när vi flög över där så drog han ner en liten sidoruta och där stack jag ut kameran.

Ja, här ser ni då vårt hus bakom trädet i mitten på fotot. Så rent fotomässigt var det inte så lyckat men det var en härlig upplevelse och jag gör gärna om det om jag någon gång får möjlighet igen.

Betraktelser från Hörvik

Igår var en fantastiskt fin dag och barnbarnet har varit på besök i ett par dagar. Det var badväder och vi gick ner till stranden. Vattnet var behagligt varmt för barnbarnet och hon var så glad för att få bada. Efter en stund kom ett par med en liten kille, något äldre än mitt barnbarn (Gloria). 

De hade så mycket saker med sig ner till stranden och det var så klart föräldrarna som handlat och  ombesörjt att dessa skulle med. En badboll som var så stor att han kunnat bo i den, håvar och spannar, en uppblåsbar vattenscoter, lika stor som de riktiga är. Han var dock inte så intresserad av alla dessa saker, scotern var han rädd för och vågade inte sitta på den trots att föräldrarna trugade på honom, mamman skrek att sätt dig på den så att jag kan ta ett foto. Kameran hade hon i högsta hugg men killen ville absolut inte sätta sig på den.

Gloria betraktade det hela och hon var glad som en speleman för att hon fick bada. Hon hittade en fjäder från en svan och den hade hon roligt med en bra stund.

Så visst är det så, vi behöver inte så många saker, det lilla är gott nog och ett barn nöjer sig med att upptäcka naturen.

Vi hann även med en liten tur med vikaren.

Tack och hej, leverpastej.

Fönster eller spegelfotograf

ja det är frågan det? Bläddrade lite i Göran Segeholms bok " Konsten att ta vinnande bilder".

Den är bra att ta till i bland när känner sig som ett frågetecken.

Där står så här bla:

Fönster är fotografer som utgår från innehållet och visar verkligheten utanför sig själva, medan "speglar" är fotografer som främst utgår från sina personliga reaktioner och projektioner ( och alltså gör bilder där de kan "se sig själva ", därav ordet speglar). Ingen är renodlat det ena eller det andra. Skalan är glidande.

Eftersom fönsterfotografen inte tycker att bilden handlar om den egna upplevelsen, utan att motivet kan tala för sig själv, så söker hon ofta bildlösningar som uppfattas som "neutrala". Målet är att göra ett gott hantverk som kan mätas mot en yttre måttstock, som etablerade kompositionsregler eller klassisk stil.

Spegelfotografen däremot, som har blicken fäst på sina egna upplevelser mer än den yttre verkligheten i sig, vill sätta sitt eget avtryck på bilden och måste hitta andra uttryck än den konventionella. För att något ska uppfattas som personligt måste det stå ut ur mängden.

Det största hotet för fönsterfotografen är att göra fel, att bryta mot sina egna ideer om vad som är god form, god fotografi. Spegelfotografen ser risken att göra något som inte är tillräckligt personligt eller unikt som det största potentiella misslyckandet.

Så det här kan man roa sig med att tänka på när man tittar på sina bilder, vad var jag för fotograf här? Fönster eller spegel? För mig är det nog så att det varierar men jag tror ändå att jag är en som speglar mer. Jag är ganska impulsiv av mig och jag är en person som gärna bryter mönster, har alltid varit sådan. Vad det sen beror på kan man spekulera i, kanske blir man mer bekräftad eller det kan ju faktiskt vara så att man blir obekväm också.

Fönsterfotograf är jag nog också ibland, när jag tar en neutral bild som visar något, vad jag däremot kan släppa på är att de sk, reglerna för hur ett foto bör se ut , dvs kompositionregler och annat.

Jag känner mig ganska fri i mitt fotande och det är något som vuxit fram med tiden.

Här en rolig bild som tog för ett tag sedan på tre gravida tjejer. N u har de tre barnen pluppat ut och lämnat sin trygga tillvaro i magen. Det blev två flickor och en pojk.

Jag har ändrat texten på skylten, det var en sån där som hänger vid en brandsläckare och den lyckades en liten nyfiken tvååring som var med, lossa på och komma med den till tjejerna och så här kul blev det.

Fönster eller spegel?

Får man verkligen göra så här?

Ja, döm själva. Blev tidigt i våras tillfrågad av en bekant om jag ville fotografera deras son vi studenten och jag lovade att ställa upp. Bilderna skulle tas i Krokås bara ett stenkast från Hörvik där Anton är uppväxt. Vi väntade till efter all studentspex var över och i går hade vi bestämt att ta bilderna.

Kl 18.00 närmare bestämt för kvällsljuset är så fint. Vädret var verkligen perfekt.

Ja, som sagt, döm själva men en sak är säker att roligt hade vi.

En känsla av frihet har infunnit sig

trots att det kostat på. Har haft ett dåligt förhållande till mitt arbete de senaste åren, vi var inte kompatibla längre, jag och jobbet. Nu sen två dagar har jag mönstrat av och kanske har jag lämnat ett sjunkande skepp?

Att ha ett dåligt förhållande oavsett om det är till sitt arbete eller ett parhållande kan göra en sjuk.

Jag går in i en ny fas och det är både spännande och en hisnande tanke som sköljer över mig stundtals. Hur ska detta gå?

Jag har sen jag gick ut gymnasiet varit anställd även om det ej varit på samma ställe. Nu är jag inte anställd men däremot väntar en utbildning till hösten och jag hoppas att jag kommer att klara av den.

Vad gäller den sk, nya arbetslinjen är jag kanske ett praktexemplar. Frågan är dock om det jag fått uppleva är så bra. Det ställs oerhört stora krav i dag på anställda men jag tycker att arbetsgivare har lättare idag att smita undan ansvar och det gäller framförallt arbetsmiljöansvar och där ingår även den psykosociala arbetsmiljön. Mycket finns på papper men utövas inte i praktiken.

Det mesta handlar om tillväxt och vinster för aktieägarna. Jag låter kanske som en riktig gråsosse men det är jag inte, tillhör inte något parti utan jag tänker med hjärtat och försöker känna vad som är rätt.

Under de senaste åren då jag varit anställd har jag märkt en stor skillnad, klimatet har blivit kallare. Anställda pressas hela tiden till att göra mer på kortare tid, produktion ska helst inte kosta och löner ska vara minimala för ett företag. Människor bränner ut sig, kör huvudet i väggen och en del står frågande och undrar varför? Utbrändhet håller på att bli en folksjukdom och ändå verkar det som ingen drar i bromsen och säger stopp, så här kan vi inte fortsätta.

Vad har vi för glädje av ett jobbskatteavdrag när vi blir sjuka? Ja, sjuka får vi förresten inte vara längre än 180 dagar och efter det ska du vara närmast döende om du ska få någon ersättning och det gör ju säkert många än friskare att inte ha en inkomst när man blir sjuk, speciellt de som lider av stressrelaterade sjukdomar. Det är kanske efter dessa 180 dagar vi ska ta till de sk, jobbskatteavdragen, det var kanske till sådant vi skulle sparat dessa extra pengar till. Det var kanske inte meningen att vi skulle konsumera mera för dessa extra pengar. Så kan det förståss vara.