Den ultimata kameran

Om Edseleffekten i kameravärlden

Bakgrund

För längesedan såg jag en TV-dokumentär om bilen Edsel. Den skulle bli den ultimata bilen. En bil som skulle ha allt som en bilförare någonsin kunde önska sig. Man anlitade en poet för att hitta på ett vackert namn till den. Till sist ratade man dock poetens namnförslag och gav bilen namn efter Henry Fords avlidne son Edsel. Det går ju bara inte att kalla den slutgiltiga bilen för  "Intelligent Whale", "Utopian Turtletop", "Pastelogram" eller "Mongoose Civique." Det förstår ju både du och jag. Och det gjorde Fords ledning också.

Utvecklingen gick fort och redan efter 8 månader lanserades bilen med buller och bång på "E-day"den 5  september 1957  i en "Edsel show" med Bing Crosby som  programledare och kända gäster som Frank Sinatra, Bob Hope och Louis Armstrong bland andra. Programmet fick det årets högsta tittarsiffror. Bilen såldes i tre år men lades sedan ner (den höll på att ruinera Ford). Senare har den fått en framstående placering på listan över de 50 värsta bilarna i alla tider. Hittills borde man kanske tillägga ty jag är viss om att vi inte har sett alla  liknande försök ännu.

Edsel Pacer 1958. Bild från Wikipedia

Historien upprepar sig

Inom kameraindustrin pågår nu en implicit tävling om att konstruera den ultimata kameran. Den som har allt. Så mycket att ingenting mer behövs. Den nya tekniken medger att kreativa hjärnor stoppar in så många fler funktioner än tidigare utan att skalet förstoras nämnvärt. Det finns dock fortfarande saker som fattas; telefon, öltapp och mikrovågsugn för att nämna några. Ett inbyggt stativ vore fint också, herrar konstruktörer! Och ett fack för snabbkaffe för de som inte, som filmfotograferna plägar använda, äger några filmburkar att ta med sig diverse tillbehör i.

Allt det här kräver förstås sin tribut i form av manual. Det är kanske dags också att skapa ett interface till användarnas hjärnor som fungerar. Typ, tänk på hur du vill ha bilden så rasslar det till i inställningarna och sen är det klart att trycka av. Det går ju inte att vänta på att människan utvecklas i den riktningen. Det lär ju ta några miljoner år med evolutionisternas tidshorisont. Och när vi väl är där behövs det nog inga kameror längre, ty då lever vi redan i all evighet och har ett fotografiskt minne att titta i när vi har lust.

Under tiden upptäcker allt fler att den ultimata kameran har tre saker att hålla reda på. Bländare, slutartid och fokusering. Och så ett minnesmedia av något slag att spara bilderna på. Varför är det så svårt att förstå att det räcker?

Bländare, slutartid och fokusering

Men hoppsan! Den ultimata kameran har redan existerat i mer än ett sekel!

 Mellanformataren

Dax igen - för en omöjlig kombination

Om ingenjörskonstens förtjänster

Ingenting kan hindra den nördige fotografen/ingenjören. Nu är det dags igen för lite trolleri. Och jag har uppgraderat tillverkningsmaskinen för att slippa repor i emulsionen. Nu ni!

Rolleiflex Baby (1958) och Tri-X, numera möjlig kombination.

Så där ja!

Mellanformataren

10 lektioner Gatufoto

Om att lära sig genren

I min ambition att bli bättre på gatufoto studerar jag ivrigt allt jag kommer över på nätet. Det är ömsom vin och ömsom vatten. En hel del är bra. Men det finns en hel del dåligt också. En av de bättre utläggningarna om gatufoto finns nedan som lektioner på 2point8. Allt är på engelska så om du inte behärskar det någorlunda är det inget för dig.

Lektion 1: Att komma över tröskeln

Lektion 2: Slappna av

Lektion 3: Att kunna sin utrustning

Lektion 4: Återbesök

Lektion 5: Ärlighet

Lektion 6: Maskering

Lektion 7: Studera förebilder

Lektion 8: Öva

Lektion 9: Håll på

Lektion 10: Dela med dig

Går närmare nästa gång

Bröstskott

Mellanformataren med ZM

Stadsteatern

Om det urbana landskapet och dess invånare

I mitt förra inlägg försökte jag argumentera mig bort från naturfotografin. Jag får aldrig till det. Vad ska jag fotografera istället? Människor! Skapelsens krona (för dig som tror på Gud). Den starkaste och intelligentaste av alla djur (om du tror på Darwin). Jag menar, en hackspett är alltid en hackspett, en räv är en räv och en älg är en älg. Människor företer dock en sällsamt rik utseendevariation i jämförelse med djuren (andra djur för Darwinisten). För att ytterligare komplicera det hela uppvisar hon dessutom en otrolig beteendevariation. Förutom en del grundbeteenden som parningslekar, bygga bo och samla mat. Det finns ännu fler parametrar som avviker från djuren (andra djur). Pälsen, bruket av kläder och smycken, uppfinningsrikedomen i att skapa saker och använda dem. Utvecklingen har gett henne hörlurar i öronen och mp3-spelare som dinglar på magen. Det är så hon talar om för omgivningen att hon vill vara för sig själv för en stund.

Mobiletelefonen är också en del av människans utveckling. Telepati var ett blindspår.

 När man blandar och ger ur denna mix kan man lätt inse att jag pratar om Stadsteatern. Ja, det där som försiggår framför våra ögon när vi går på stan. Mina vänner fotografer. Det här är en outsinlig källa till naturstudier på en hög och bekväm nivå. Det händer alltid något och dessutom ofta oväntat. Beteendevariationen är så otroligt stor, förutom grundbeteendena, att det kan hända vad som helst i en viss momentan sammansättning av individer. Det är det här som är värt att fotografera. Den rika flora (ursäkta liknelsen) av unika händelser som sker varje dag i en stad. Ja, utom i Vimmerby då, har jag hört från initierad källa. Inte heller i Åmål när jag är där. Då är det ofta folktomt. Utom vid torghandeln om sommaren. Förra året (2009) jobbade jag inte så mycket och hade gott om tid att gå på stan och fota. Det var härligt, även om jag råkade ut för en del missöden. Sen fick jag jobb i Finspång och då var det roliga slut. Folktommare plats på jorden går inte att uppbringa.

Finspångs torg en vardagskväll. Händelselöst

Men nu är jag tillbaka i storstan igen och det känns fint. Jag har ju valt att bo i Sveriges största stad så nu vore det väl tusan om inte förutsättningarna var bra nog. Fast det är viktigt att välja ett bra ställe. Sveavägen en söndag är ingen höjdare kan jag säga. Tidpunkten är ännu viktigare. Det är ingen större idé att vara morgonpigg i Stockholm. Om man inte vill porträttera tidningdsbud, vill säga.

Sveavägen en söndag i somras. Det här är inte gatufoto då det inte händer något intressant.

Varför spela Haydns trumpetkonsert utan orkester? Inte ens en hatt för pengar.

Utrustningen är det inte mycket att orda om. Mer än att det inte behövs värstingtelezoomar. Du behöver bara 35 mm, eller 50 mm. Lägg hellre pengarna på bra skor. Gömsle behöver du inte heller. Eller, rättare sagt, kläd dig diskret. Det ska synas vad du gör utan att man lägger märke till dig. Det är en stor fördel om kameran är liten ty då hamnar du i kategorin "turist" och ditt fotograferande betraktas som ett "naturligt" och vanligt beteende. Du är ofarlig. Tar du med dig en stor DSLR tror alla genast att du är en fotograf! Och ingen vill vara med på bild! Den lilla kameran är vanligtvis billig men om du ändå känner ett nördigt behov av att spendera stora pengar går det att göra det inom denna fotografiska gren också. Köp en Leica M9 med en värstingljusstark 35:a och du har nått målet med utrustningsdetaljen. Det finns bara en risk med denna utrustning. Du kan frestas att bli så märkvärdig att du vill synas med denna fina utrustning. Det är inte det som är grejen. Helst ska du agera som "Den Osynlige Mannen" (om du är tillräckligt gammal för att komma ihåg tv-serien, vet du vad jag menar).

Mitt primära gatufotoekipage. Mätsökarkamera och 35 mm

Men det går lika bra med sell.. en Rolleiflex. Ingen tar dig på allvar då utan tycker synd om dig som inte har råd att skaffa en digitalkamera. Du blir ofarlig även här. Ty film är ofarligt.

Rolleiflex med 75 mm (motsvarar 50 mm på småbild). Mitt andraval.

Och sen då? Sen är det bara att promenera och spana efter händelser som verkar vara intressanta eller utvecklas åt ett intresssant håll. Och plåta på, bara. Du får motion och har det trevligt under tiden. Ibland får du vänta lika länge som en naturfotograf på en bra bild. Ibland kan du ta många på en gång. Ibland måste man vila. Men kameran behöver inte vila.

Jag var nyfiken på vad höll på med och tog tre bilder utan att de märkte något. Helt uppslukade av sitt.

Videoinspelning i parken. Bakom gruppen gick människor baklänges

I väntan på pendeltåget

Mellanformataren

Tri-X och Rolleiflex Baby = Succé

För nytillkomna fotografer och läsare av denna blogg. Det här handlar inte om digitalfotografi. Det handlar om att hålla liv i gamla kameror så länge som möjligt. Jag har ett par Rolleiflex Baby varav den ena fungerar klanderfritt (den äldsta) och den andra fungerar för det mesta. Man kan säga att det är en mellanformatskompakt.  Det är en skön kamera att fota med och jag vill inte gärna ställa den på hyllan. Emellertid är det svårt med filmtillgången. Svartvit film finns det bara en sort av, Efke R100. Negativ färg finns i form av Kodak Portra 160NC, Macocolor 200 (kan köpas men tillverkas inte längre) och Bluefire Murano 160 (tillgänglig ibland). Diafilm finns i Fuji Velvia (ibland). Alltid utomlands, så frakten blir alltid en betydande del av priset/rulle.

Visst vore det väl synd att ställa den här skönheten på hyllan?

I ett tidigare inlägg har jag nu rådit bot på filmtillgången för en överskådlig framtid. Jag kan välja vilken film jag vill! Den första filmen jag gjorde blev en Tri-X och denna körde jag helt och hållet på Nyårsafton. Tolv bilder/per rulle ger den men jag hade nog kunnat få ut tretton om inte räkneverket hade lagt av vid tolv och enväldigt bestämt att att nu är jag färdig. 120-filmen som jag använde och skar till det mindre 127-formatet är lite längre än standardlängden på en 127-rulle. Nå, jag är nöjd med att experimentet lyckades och nu är det bara att fortsätta i ullstrumporna och skära mer film. Här är några av bilderna från Nyårsafton.

Flickorna i mitt liv.

Strandad armada

Ja, jag vet! Naturbilder är olyckshändelser

Jag kunde dock notera ränder i emulsionen som jag nödtorftigt photoshoppade bort. Så det får bli lite finlir med skärapparaten innan nästa rulle.

Mellanformataren