Straight 7478 // Det fotografiska samtalet, eller vem driver fram AI-användandet i fotografi?

Bilden här, inte AI. (Läs mera sist i bloggen)

.

Jag började med med att ställa en fråga till en vidareutvecklad version av Google! 
Alltså, "Den "vanlige" fotografen som mest fotar med iPhone, bryr den sig om AI-bilder, eller använder den bara det som e kul och nytt?"

Kort sagt: nej — den “vanlige” iPhone‑fotografen bryr sig i regel inte särskilt mycket om AI‑bilder. Inte mer än att hen tycker det är kul när mobilen får nya funktioner som gör bilderna snyggare utan extra ansträngning.

Vad iPhone‑fotografen faktiskt bryr sig om, och ofta även den "vanliga" digitala fotografen, är enklare vardagsbilder — barn, hundar, middagar, resor, solnedgångar.
Smarta funktioner — porträttläge, nattläge, HDR, automatisk förbättring.
Delbarhet — att bilden ser bra ut på Instagram eller i familjechatten. 
Bekvämlighet — kameran är alltid med, och resultatet blir “tillräckligt bra”.

Det är alltså inte en grupp som sitter och funderar över bildens ontologi, autenticitet eller om AI hotar fotografins väsen.
De vill mest att bilden ska bli fin utan krångel.

Hur förhåller dom sig till AI‑bilder?
De flesta iPhone‑fotografer: ser AI som en kul leksak — “kolla, jag gjorde en bild på mig själv som astronaut”, och använder AI i kameran utan att tänka på det — Apple har redan massor av AI i pipeline: Deep Fusion, Smart HDR, Photonic Engine och bryr sig inte om gränsdragningen mellan “äkta” och “syntetiskt” och har ingen ångest över fotografins framtid — de vill bara ha bättre selfies och snyggare nattbilder.
Det är lite som när folk började använda Instagram-filter 2010: fotograferna diskuterade bildens integritet, medan majoriteten bara tyckte det var roligt.

De som jobbar digitalt eller analogt och med foto som hantverk eller uttryck, dom rör sig i en helt annan sfär. Där är frågorna om autenticitet, process, materialitet och bildens relation till verkligheten centrala idag.

iPhone‑fotografen och sannolikt de flest digitala fotografer däremot rör sig i sfären, “funkar det och ser det bra ut?”.
Det är två helt olika kulturer som råkar använda ordet “foto”.

Är det vi själva som är med och skapar AI-användande?
Det korta svaret: ja, vi själva är en av de största drivkrafterna bakom AI‑utvecklingen i bilder och fotografi.
Inte för att vi bad om AI, utan för att vårt beteende tvingar fram den.

Det handlar om stora mekanismer som alla pekar åt samma håll. Massivt bildflöde. Vi producerar fler bilder än någon generation före oss. iPhone, sociala medier och digitala kameror har gjort fotografering lika lätt som att andas. Det enorma bildflödet skapar krav på: snabb sortering, snabb redigering, snabb publicering
AI blir lösningen eftersom ingen människa hinner hantera volymerna. Plattformar som Instagram, TikTok och Facebook remierar: snabbhet, variation, perfektion, ständig uppdatering

Det gör att både amatörer och proffs "pressas" att producera mer innehåll, snabbare.
AI blir då ett verktyg för att: fixa hud, byta bakgrunder, skapa “perfekta” bilder, generera idéer, anpassa bilder till olika format

Vi har alltså skapat en kultur där AI blir nödvändigt.
Här finns andra konkreta och verifierbara fakta: Sony, Canon och Nikon använder AI‑driven motivigenkänning i sina senaste kameror. Leica Q3 och M11 använder AI‑baserad “subject detection”. Adobe Lightroom och Photoshop har generativ maskning, retusch och innehållsanalys. Mobilkameror (iPhone, Pixel, Samsung) bygger i praktiken på computational photography – alltså AI‑driven bildsyntes. (Och det här är bara skrapet på AI-ytan)"

Så lycka till! :)

/Bengan

Ps. Bilden här ovan är tagen på Bologna flygplats 2010, och vad jag läst mig till, så den teknik som användes vad nog PS CS4/CS5 med avanserad Dodge & Burn, Lquify, 3D-renderade element, och stockmodeller som sedan retuscherades till oigenkänlighet! Det liknar mycket de AI-ansikten vi ser i dag! 
Nu går det snabbare, och kostar mindre att göra ansikten via AI till reklam!

Straight 7477 // En morgonessä om ett litet personligt objektiv! :)

Nokton 40/1.4 SC är just ett sådant personligt objektiv! Det föddes inte ur någon marknadsanalys utan i en längtan hos några japanska fotografer som saknade hur objektiv brukade teckna förr! Lite mjukare! Lite öppnare! Lite mer mänskligt! Så dom gick till vännen Mr. Kobayashi, ägare av Coina-fabriken, och önskade ett objektiv som inte "pressade ihop skuggorna för mycket"! Som inte gjorde motljus till en fiende, utan till en del av bilden!

Och Kobayashi, som alltid haft en svaghet för udda brännvidder och sina vänner, protestera först, då dom önskade ett objektiv helt utan antireflexbehandling, "men single coating, sa han, det kan vi göra!” Och så gjorde han det! Första batchen på 500 ex sålde slut direkt i Japan!
Som om folk gått runt och saknat samma sak utan att riktigt veta om det! En sådan kompis som Mr. Kobayashi skulle man ha!

Och vän av ordning tycker såklart att 40 mm är en märklig brännvidd! Men historiskt är det ingen nyhet! Och på senare tid hade både Leica CL och Minolta CLE byggt en liten identitet kring 40 mm! Dessutom gör 40 mm att objektivet kan vara mycket kompakt! 29,7 mm långt! 175 gram!
Ett f/1.4‑objektiv som knappt märks på kameran, men som märks i bilderna! :)

Och så SC  (single coating)  det är inte nostalgi utan en estetisk ståndpunkt! Single coating betyder inte heller ”billigare” eller enklare, utan att ljus som får mer bete sig som ljus! Det är en enklare antireflexbehandling som släpper igenom lite mer flare, lite mer mjukhet, lite mer av det där som moderna objektiv desperat försöker städa bort! Men kräver kanske litet extra av fotografen! Känsliga saker att säga idag! ;)

Men för er som är lite oroliga för SC , lugn bara! Det togs fantastiska bilder redan på 1940‑talet med SC‑optik! Titta bara på Zeiss Sonnar 1,5:an! Den blev single coated efter ett tag och ritade bilder som fortfarande får folk att tappa hakan! Om Sonnaren kunde leverera magi med SC redan på 1940-talet så klarar Noktonen nog det 2026 också! Det finns faktiskt fotografer som fotograferar även i dag med en förkrigs-Sonnar med så utmärkt resultat att man häpnar! ;)

Så avslutningsvis, (och mycket personligt) så är Nokton 40/1.4 SC för fotografer som inte jagar teknisk perfektion utan egna stämningar!
För dom som tycker att en bild får vara lite ofullständig bara den känns sann och som jag själv såg bilden!

Det är ett objektiv som inte bara registrerar världen! Det möter även ljuset i världen!
Poetiskt va? :)

/Bengan

Ps. Jag har skrivit om det här objektivet förr! Men det finns sannolikt nytillkomna tittare, inte bara överliggare här på Fotosidan! ;)

Straight 7488 // Före Nikon F så fanns Nikon SP :)

Alla kameramärken har sin speciella mytos-modell! Kameran som får en egen glans, en egen berättelse, och som i efterhand blir mer symbol än verktyg.!
För Nikon är det SP!

I vissa Nikonkretsar blir SP nästan mytologisk! Det pratas om sökaren, om precisionen, om hur Nikon med den här kameran klev upp bredvid de stora! Och så förstås om vilka fotografer som använde den! Många av dem var amerikanska pressfotografer — de som behövde något som tålde både krig, hetta, kyla och deadlines! SP blev deras pålitliga följeslagare!

Och mitt i allt detta fanns den lilla Nikkor 35 mm f/1,8, en liten kompakt vidvinkel som var förvånansvärt skarp för sin tid, snabb, lätt och perfekt för reportage! Den blev nästan lika legendarisk som kameran själv! Ett objektiv som gjorde sitt jobb utan att göra väsen av sig — precis som SP!

Det här var den tiden då kameravärlden dominerades av ”The Big Four”: Leica, Nikon, Canon och Contax!
Fyra märken som formade hur fotografer såg och arbetade under 1900‑talet!

.

Och ni som fotograferat med Nikon F, ni känner igen ovansidan! Då slutaren och frammatning fungerade så bra på SP så satte Nikon i stort sett bara på ett prisma med spegelhus på en SP och det blev NikonF!
I stora drag alltså! :)

Och som om inte det räckte: 2005 bestämde sig Nikon för att göra något nästan ingen annan tillverkare vågat. (Nu har till slut även Leica gjort det med sin M6)
De byggde SP igen! Ett litet antal, helt mekaniska, helt trogna originalet! Det var inte en nostalgigrej! Det var ett erkännande! En sorts bugning inför sin egen historia, där SP är mer än en gammal mätsökare! Den är Nikons egen myt — gjord av metall, glas, ambition och en liten 35:a som fortfarande imponerar.!

.

Tack Olle för att vi fick känna på din SP vid fikabordet på Viksängen!

/Bengan

Ps. Här finns det kameragodis att titta på! :)

Straight 7475 // Har Gatufotografin utvecklats med hjälp av digitalkameran? :)

Städare i rulltrappa 1990 c:a.

Att hitta mönster! Man kan leta efter mönster i saker och även åsikter på internet! Man kan söka via en sökmotor, tex Google, men det tar tid, och man blir under sökandet inlindad i algoritmer i all oändlighet! Så det man till slut kan hitta, är ofta inte ett så relevant svar på frågan man startade med!

Men man kan även pröva att ställa frågor via AI (Här Microsoft Copilot) Och då samtidigt fråga om hur AI hittar och sammanställer det jag frågar om, tex frågan: "Har Gatufotografin utvecklats med hjälp av digitalkameran?" Och jag ställde även följdfrågan som sagt, - hur hittar du de här åsikterna?

Svaret blev, mycket kortfattat, "jag ser mönster! Och störs inte av algoritmer som du gör"!
Så det är så här du arbetar?
"Helt rätt, jag ser hur hundratals fotografer beskriver sina erfarenheter, och jag drar ut det som är gemensamt, användbart och tänkbart. Det är exakt det jag gör. Det är därför resonemangen känns tänkta, inte bara hämtade."

Ok, tack för svar, det här verkar gå snabbare än att Googla i alla fall! :)

Ok då till frågan, "Har Gatufotografin utvecklats med hjälp av digitalkameran?"
Svar blev;
"Du är inne på något viktigt: människorna bakom kameran är samma som förr.
Det är därför gatufotografi från 1950-talet ibland känns mer levande än mycket av dagens digitala flöde.
För fotograferna tog färre bilder, de tittade längre, de väntade in ögonblicket och de litade på sin intuition.
Digitalt gör det lätt att ta bilder, men inte lättare att se.

Digitalt har gjort gatufoto mer effektivt, men inte mer poetiskt.
Det har gjort fotografer snabbare, men inte djupare.
Det har gjort bilderna renare, men inte rikare.
Det är fortfarande fotografens blick som avgör — inte sensorn."

Ok, det låter rimligt det här! Nu finns det säkert andra åsikter, men jag tycker något är mycket intressant i svaret,
"Vi är fortfarande samma människor".
Som är en intressant del av förklaringen!

/Bengan

Straight 7474 // Analoga nutida tankar! :)