OmTag. Många kvällar och nätter på stadens gator har det blivit.

På Södermalmstorg kunde man tidigare köpa nystekt strömming, Nu står stömmingskiosken på Kornhamnstorg.

Juletider.

Jag har knallat runt på stadens gator och fotograferat sena kvällar och nätter i ganska många år nu. Många år var det Leican och svartvit film som gällde.

Jag hittade en favoritfilm som senare försvann och när den kom tillbaks var den på tok för dyr, filmen var Fuji Neopan 1600. En film som var ganska lik riktig TriX, alltså den före 2003, i både korn och hur den tecknade gråskalan.

Jag exponerade den efter 1000 asa vilket var den känslighet den höll i verkligheten trots askens påstådda 1600 asa.

På den tiden fick jag ofta köra på full öppning vilket var f/1,4 på Summiluxen, 1/15 sek och hålla andan och hoppas. Det gick det med, men givetvis missades många bilder på grund av de begränsningar som fanns i tekniken.

Hård kontrast och dålig teckning i lågdagrarna fick man också stå ut med, något som en del ser som en kvalitet idag men som alltid var och är en teknisk brist som begränsar hur man kan presentera sina bilder.

Hur som helst Leica M6 ttl, Summilux-m 50/1,4 och Neopan 1600, det funkade det också. 

OmTag. En promenad på stan.

Slussen från Slussbron

Järntorget.

Tyska Stallplan.

Tyska Skolgränd mot Tyska kyrkan.

Utanför Storkyrkan står en av Stålmannens sista omklädningshytter. :)

Vid Klarabergsviadukten.

Vid Kungsbron.

Kungsbron.

Vi går för det mesta en långpromenad och två kortare om dagen min hund och jag. Det är då jag tar mina bilder. Jag brukar inte blogga om promenaderna i sig utan för det mesta välja ut några bilder ur ”arkivet” och blogga om dem eller annat.

Hur som helst, här är i alla fall några bilder från den sena promenads i går kväll/natt. Vi gick från Hornstull där jag bor mot Slussen och över till Gamla Stan, vidare över Vasabron och Tegelbacken mot Stadshuset, sedan gick vi efter Serafimerstranden och Kungsholms Strandstig och vidare upp till Fleminggatan mot Sankt Eriksgatan där vi tog bussen den sista biten hem.

Bilderna tagna med Nikon Zf och Nikon Z 35/1,8 S.

OmTag. Resterna av ett träd.

Vid Nordenflychtsvägen, Kristineberg, Stockholm har man låtit rester av ett gammalt träd finnas kvar, fint tycker jag. Bilden är tagen med Nikon Zf och Nikon Z 50/1,8 på f/2,8 1/20 sek och iso 6400. Jag har använt DxO Filmpack 7, i färgbilden valde jag Kodacrome 25 och i den svartvita TriX, jag har även fixat ljus och kontrast i ACR (Adobe Camera Raw).

OmTag. Fastna i prylar, tekniker och begrepp.

Det finns en tendens inom fotografi att fastna i prylar, begrepp och metod i sig i istället för att för att utgå från vilka bilder vi vill ta och hur vi vill presentera den.

Jag är själv lite av prylnörd och vill gärna ha ”det bästa” min plånbok tillåter, men jag är ingen prylsnobb och bryr mig föga om vilken utrustning som använts när jag tittar på bilder.

Det finns en snobbism när det gäller detta med prylar där endast ”det bästa” duger, inte sällan kan man läsa om det i olika forumtrådar och bloggar. Det finns även en motsatt snobbism där man istället framhåller ”det bristfälligas” (i dagens mått mätt) förträfflighet. Kanske är det till och med så att de som snackar mest om prylar är just de som försöker framhålla att prylarna inte har någon betydelse?

Prylar kan visst ha betydelse och i vissa fall vara helt avgörande, det beror helt på vilka bilder man tar och hur man vill presentera dem.

Att jag själv försöker utgå från ”så bra” prylar som möjligt, i bemärkelse förmåga att återge det jag fotograferar så exakt som möjligt, handlar om att jag då har bättre förutsättningar att nå de bilder jag vill presentera.

På samma sätt är det när det gäller val av film, exponering och framkallning av mina svartvita negativ. Om jag har ett väl exponerat och rätt framkallat negativ på en film som passar motivet har jag helt andra möjligheter att producera en bild som jag är nöjd med än om jag inte har det oavsett i mörkrum eller efter skanning i datorn.

Detta med analogt eller digitalt spelar ingen roll, var och en väljer det han eller hon själv föredrar. Däremot slarv när det gäller exponering och framkallning och/eller vid framtagandet av kopian/bilden oavsett om det handlar om analog film och mörkrum eller digitala filer blir aldrig en ”konstart” i sig som jag ser det.

Jag kan tycka att det ibland blir lite uppochnedvända världen om man presenterar bilder med uppenbara brister i hanteringen av materialet som åtråvärt i sig själv.

Enkelt uttryckt: Från ett välexponerat och rätt framkallat negativ eller motsvarande digitalfil har jag bättre förutsättningar att få min bild som jag vill presentera den oavsett mörkrum eller dator. På samma sätt ser jag det när det gäller prylar generellt. Sedan kan jag liksom de flesta tycka att det, som exempel, finns objektiv som tecknar snyggt utan att de är nära optisk perfektion, men i 9 fall av 10 föredrar ett objektiv som ligger närmare optisk perfektion då detta ger mig fler möjligheter att få den slutliga bilden som jag vill ha den.

Slutligen några rader igen (pust) om detta med AI eller maskininlärning.

För mig är det en stor skillnad mellan att man använder AI för att förbättra redan befintliga funktioner som brusreducering och liknande då jag ser det som en naturlig utveckling som gynnar mig som fotograf, jämfört med att man använder AI för att skapa bilder från en prompt eller för att ”bygga om” bilder på olika sätt. Det första handlar om att förfina verktyg och det andra handlar inte om fotografi över huvud taget.

Jag tycker att dessa diskussioner har urartat. Snart kan de mest dogmatiska inte använda elutaget till datorn där de jobbar med sina bilder om det visar sig att elkraftsleverantören använder AI i något av sina system liksom.

OmTag. Analogt och modeord.

En självis med Leica MP.

Spärrvakten.

Markus Anderson och Gunnar Smoliansky på Stadsmuseet i Stockholm.

Joakim och Micke Berg i Gnesta.

Jag fotograferade ganska länge med analoga kameror av förklarliga skäl då jag började plåta på 70-talet. Men jag höll ganska länge kvar vid det analoga även fast jag hade digitala systemkameror sedan Canon släppte sin EOS 300D 2003.

Det var först när jag skaffade en Canon EOS 5D Mk2 2011 som tyngdpunkten i mitt fotograferande började ändras mot det digitala. Det fanns flera skäl till att det tog tid. Dels tyckte jag inte att jag fick det svartvita som jag ville ha det från digitalfiler tidigare och dels handlade det mycket om vanan att ha ett fysiskt original, det digitala kändes mindre ”på riktigt” (läs som det jag var van). 

Som sagt, övergången gick ganska gradvis för min del. Dessutom påverkade kameratypen en del, jag gillade mäsökarkameran bättre än spegelreflex och även den manuella skärpeinställningen där jag enkelt kunde ställa in avstånd i förväg och styra önskat skärpedjup med bländaren, det man numera kallar zonfotografering.

Att köpa en digital Leica M blev inget allternativ då jag tyckta att det var för mycket pengar för min plånbok.

En nackdel med Leicorna för mig som både är vänsterögd och bär glasögon är att jag behövde olika sökare beroende på om jag plåtade med normal eller vidvinkel för att se aktuella ramar på ett bra sätt. Jag hade alltså två Leicor med 0,72 respektive 0,58 sökare som jag skiftade mellan beroende på objektiv, ett tag hade jag tre med alla olika sökare 0,58, 0,72 och 0,85.

Läste Peters klargörande inlägg om ”mikrokontrast”, ett modeord som egentligen inte säger något nytt utan handlar om kontrasten i ett objektiv på medelhöga spatiala frekvenser, typ 10-20 lp/mm för småbild, och har kunnat läsas ut ur ett MTF-diagram så länge sådana gjorts. Det är alltså inget magiskt utan ett modeord som många tycks slänga sig med utan att själva veta vad det egentligen betyder.

Bilderna är tagna med Leicorna.