OmTag. Att öka förutsättningarna för bra bilder.

Mycket av det som vi tycker är ”bra bilder” handlar ofta om att vara vid rätt plats vid rätt tillfälle. Jag vet inte hur många bilder jag tagit på Cementa i Liljeholmen från ungefär samma plats, men denna natt hade jag tur med moln och måne.

Det är ofta likadant inom nästan alla genrer tycker jag. Det viktiga är att ha kameran med sig och att se sådant som dyker upp. Lite som att fiska, ju mer du fiskar ju mer fisk kommer du att få.

Förutom att alltid ha kameran med är det lika viktigt att den är färdig att använda. En sådan här bild har man ju gott om tid att ta, men vid gatufoto som exempel eller om man plåtar djur i natur så har man inte tid att börja mixtra med kameran när något dyker upp eller ännu värre börja rota efter den i någon väska. Man kan inte heller tro att så värst många bra bilder skall dyka upp bara för att man just den dagen bestämt sig för att fotografera ett par timmar.

Jag har alltid kameran ”skjutklar” runt halsen och använder aldrig linsskydd. Verkligheten händer och bryr sig inte om att vänta på oss om vi inte är förberedda.

OmTag. Exakt som kameran registrerar det eller skall jag försöka återskapa en känsla?

Fotografi är kul på många sätt. Dess unika möjlighet att frysa ett utsnitt av tiden är givetvis det som främst ger fotografiet en särställning jämfört med andra uttryckssätt. Men det går att göra så mycket med en bild, jag kan tycka att det renläriga blir lite för begränsande ibland.

Det finns ju dem som propagerar för att man skall presentera bilden näst intill exakt som kameran registrerade den. Detta förhållningssätt kan givetvis ha sin riktighet när det gäller sådant som journalistisk verksamhet när man gör anspråk på att visa ett stycke verklighet som den såg ut framför kameran. Men för min del vill jag ofta förmedla känslan inför motivet och det innebär ofta att jag bildbehandlar en del.

Dagens gråväder med duggregn är ett bra exempel tycker jag. Bilden tog jag på Reimersholme när jag var ute med hunden och rakt av konverterad till svartvitt med förinställningen för Fuji Acros, vilken är poppis för många som kör svartvitt jpg i kameran, tycker jag att den blev ganska trist. Den andra bilden stämmer mer med hur jag upplevde motivet och "såg" bilden när jag tog den.

OmTag. Sista bilden på mamma hemma i köket.

Mina föräldrar hade flyttat till mammas föräldrahem när pappa  gick i pension 1994, mamma var lite risig redan då, men vi trodde inte att det skulle vara något allvarligt. 1995 diagnostiserades hon för en demsnssjukdom, inte Alzheimers.

Mammas sjukdom utvecklades så att hjärnans koppling till fysiken och tolkning av sinnesintryck blev sämre och sämre. Det började med att hon inte kunde utföra finmotoriga rörelser som att hålla i kaffekoppen och liknande. Mamma visste vad hon ville göra, men signalerna gick inte fram till händerna.

Senanre förlorade mamma synen, det var inget fel på ögonen men hjärnans förmåga att tolka intrycken försvann. Detta följdes av att talet blev påverkat så att mamma inte kunde uttrycka det hon ville säga. Ovanpå detta kom de övriga demenssymptomen som sämre och sämre minne, ingen ordning på natt och dag osv.

Pappa vårdade henne i hemmet fram tills dess att mamma inte kunde resa sig och gå även med pappas hjälp, då blev det dags för det särskilda boendet.

Denna bild är tagen den sista påsken mamma bodde hemma 2001, några månader senare blev hon tvungen att flytta. Pappa besökte henne varje dag på det särskilda boendet så länge hon levde. Även om mamma inte kunde kommunicera längre så sa pappa att han tyckte att hon blev lugn och trygg när han var där, sådant känner man om man varit tillsammans ett helt liv. Mamma gick bort 2007 och pappa 2010.

OmTag. Flanörsbilder.

Jag skulle nog inte klassa mitt fotograferande som gatufoto, egentligen tycker jag att det är lite svårt med olika genrer. Det blir alltid gränsdragningar och ofta blir det diskussion om var och hur gränserna skall dras.

Jag förstår givetvis att man måste ha någon form av gränser på en plats som fotosidan då det är ett sätt att strukturera alla bilder. Det skulle bli helt ohanterligt om det inte indelades på något sätt, dessutom är vi alla intresserade av olika saker och då blir det nödvändigt även av den anledningen.

Mitt eget fotograferande skulle jag snarare kalla flanörsbilder, jag fotograferar sådant som dyker upp när jag är ute och promenerar. Det är ofta rena miljöbilder men även bilder av sådant som berör mig. En annan sak är att jag numera sällan ”går ut för att fotografera”, åtminstone inte med mindre format som småbild (FF). Jag är ute och promenerar där promenaden är det primära och eventuella bilder blir sekundärt. Nu har jag gjort det så länge att fotograferandet och promenerandet är integrerade med varandra, jag har alltid kameran med mig och undermedvetet ”tittar” jag nog efter bilder hela tiden även om jag inte tänker på det.

En sak jag märkt är att jag ganska sällan tar bilder från möten med andra människor och ännu mer sällan att jag tar bilder på främmande människor där jag varken vet något om dem eller har någon form av relation till dem. Människorna, då de förekommer i mina bilder, är ofta anonyma och fungerar mer som symboler för något i samhället jag reagerar på.

Det handlar också till viss del om respekt och mänsklig värdighet anser jag. Därför har jag mycket svårt för fotografer av typen Bruce Gilden som jag tycker begår övergrepp mot människor för att boosta sitt eget ego.

Det går att fotografera utsatta människor med kärlek och värdighet, kolla gärna på Kent Klichs bilder om ni inte sett dem, men om man inte kan göra detta eller ens känna empati och medkänsla med de man fotograferar bör man kanske överväga att låta bli.

Detta är lite hur jag ser på det, andra har givetvis rätt att tycka vad de vill.

PS. Nu menar jag inte att det skulle vara något problem med alla harmlösa bilder på "vanligt folk", utan snarare när man tar bilder på utsatta människor eller människor som ser "udda" ut bara just därför.

OmTag. Storformat

Jag såg att Thomas Meldert var igång med storformataren och det väckte en del minnen och lite sug att damma av den egna kameran.

Storformatsfotograferande är ganska annorlunda mot att plåta med småbild (FF) eller mindre format oavsett om man använder digital eller analog kamera.

Det är en ganska långsam verksamhet i och med att man måste rigga upp kameran med stativ, ställa skärpan på en mattskiva som visar bilden upp och ned osv. Kameran ger dessutom en mängd möjligheter att lägga skärpeplanet som man vill ha det och att räta upp störtande linjer, alltså detta som gör att en byggnad ser ut att falla bakåt om man riktar kameran uppåt som exempel. Det är med andra ord en hel del pyssel bara att ställa in kameran innan man trycker på avtryckaren. Jo, det finns några som använder storformatskamera även som handhållen men det tillhör undantagen idag.

När man plåtar som mig på natten blir det en extra komponent då exponeringstiderna blir ganska extrema, 15 minuter upp till närmare timman ibland. Detta kräver också att man hanterar framkallningen lite annorlunda för att få ned kontrasten i negativen då den tenderar att skena beroende på reciprocitetsavvikelsen man får vid långa exponeringstider.

Enkelt uttrycket sjunker känsligheten i filmen om exponeringstiderna blir långa och då man anpassar exponeringen efter att få teckning i lågdagrarna gör detta att högdagrarna skenar, vilket innebär att kontrasten ökar. Olika filmer hanterar detta olika bra, generellt kan man säga att filmer med traditionellt korn är mycket sämre på natten än Tkorns filmer. Min favoritfilm på natten i större format är Ilfords Delta 100 då den tecknar gråskalan mer som en traditionell film jämfört med till exempel TMAX 100 som tenderar att bli lite hårdare och inte har samma följsamhet i gråskalorna.

Dena bild är dock plåtad med TMAX 100, exponeringstid ca 20 minuter på f/22 och framkallad i rodinal 1+100 i 15 minuter med sparsam agitering. Kameran var den på bilden, en Wista 45 SP och objektivet ett Rodenstock Apo Sironar 150/5,6.