Varför använda en gammal kamera?

Om fotografering och tillfredsställelse

För den händelse du inte känner mig:  Jag gillar att fotografera med gamla kameror. De kräver lite mer av mig. Och jag gillar inte tanken på att kameran ska tänka åt mig. Det är jag som ska tänka. Och planera för det oväntade. Jag vill ha alla grepp och inställningar i mina fingrar och jag avskyr manualer. Så ju mindre rattar desto bättre. Jag är ju en man och alla kvinnor tror sig veta att en man bara kan hålla en sak i huvudet åt gången. De får gärna tro det för min del. Livet blir bekvämast så.  För mig räcker det att veta var avtryckaren sitter. När det är dags att ta en bild.

Zeiss Ikon Super Ikonta 531/2. Avtryckaren sitter uppe till vänster.

Gamla kameror ger mig en skön känsla av kontroll. Och tillfredsställelsen av att behärska dem. Att inte bli behärskad  av dem.  Optiken är ofta tillräckligt bra för att ge tillräckligt bra bilder. I bakhuvudet vet jag att många av de stora fotograferna använde likadana kameror som jag använder. Och de tog en del odödliga bilder. Så det måste gå att göra det med likadana modeller som de använde. Ta bra bilder, menar jag. Fotografernas storhet satt nog för all del inte i kameran. De hade ju bra ögon också. Alla fotografer har ögon. Alla fotografer kan titta. Men ändå är det inte alla som ser motiven. De odödliga. De som en betraktare kommer att minnas om tjugo-trettio år. Utanpå allt måste man kunna bestämma sig. För att trycka på knappen och ta bilden. Här går det inte att vela som kvinnor ofta gör. Här har männen det bättre beställt. Jägaren i dem vet när det rätta ögonblicket har kommit och slår till i rätt ögonblick genom en nedärvd reflex. Killer-instinkt säger en del.

Rolleiflex 3,5B Automat. Avtryckaren sitter framme till höger.

En del objektiv har en egen karaktär och ger bilder med en speciell känsla i . Det är mitt jobb att använda det på ett fördelaktigt sätt. Det förstår jag redan efter att ha sett bilderna från första rullen. Bilden måste inte vara skarp. Men den måste ha något. Det. Jag har sett otaliga oskarpa bilder som har Det. Och det är fascinerande att förstå att man kan gilla en bild som är oskarp. Ändå tycks huvudfåran inom världens fotograferande kommunitet vara fokuserade på skärpa! Och värdera bilder efter om de är skarpa eller inte! Ack.  Jag vill också ha skärpa. Ibland. Men ibland vill jag ha ett skarpt innehåll eller budskap. Eller känsla.

FED 1 med karaktärsobjektivet FED 3,5/50 mm. Avtryckaren sitter uppe till höger.

 Kommer någon att minnas att han/hon sett den här bilden om tjugo-trettio år?

Nettar 515/2

Kanske några. Kanske lunchen i parken.

 Kommer hon att komma ihåg fotografen eller Coken?

Rolleiflex 3,5B Automat

Kanske om hon får se bilden. "Gubben med den konstiga kameran".

Kommer någon att få en känsla av gamla tider efter en blick på denna bild?

Fed 1 med karaktärsobjektivet

Kanske

 Jag kommer ihåg många fotografier. Några tagna av stora fotografer. Några av okända. Många tagna med gamla kameror. Den här bilden glömmer jag aldrig.

Den är tagen av min mamma 1950 med en Ensign Ful-Vue. Den enklaste av enkla kameror. Bilden gav upphov till ett av mitt livs trevligaste resor då jag träffade tre av personerna i bilden livs levande. Femtio år efter att bilden tagits. Och den är inte ens skarp!

Ensign Ful-Vue

En del tycker att digitaltekniken är överlägsen . Jag tycker det känns skönare att vara överlägsen kameran.

Filosofie mellanformatare

 PS
Galoppen som ska fattas är att skärpa är ett dåligt mått på en bilds värde. Prova något annat =)

PPS
Glöm för all del inte att jag kåserar. Varje åsikt som uttrycks i inlägget stämmer i huvudsak med författarens. En perfekt bild är aldrig perfekt.

Tri-X i en 127-filmskamera. Kan de' va' nåt?

Om mörkrets gärningar, eder och besvärjelser i mörkrummet.

Lika bra att erkänna på en gång. Jag har inte varit så flitig med bloggen på ett tag. Det är mycket nu! Inte bara för att man fastnat utomlands i dåligt väder. Jag har avgett ett nyårslöfte som krävt en hel del fantasi. Inte bara av den konstnärliga sorten utan också den tekniska. Men är man ingenjör så är man. Problem ska lösas. Det är därför man valt det yrket. Alla ingenjörer har dessutom en egenhet. Gör det lätt för dig. Nu ska jag berätta om ett problem och hur jag löste det.

Problemställningen

Hur får man in en Tri-X i en Rolleiflex Baby?
Förutsättning 1: En Rolleiflex Baby kräver film i 127-format
Förutsättning 2: Tri-X finns inte på 127-rulle

(Det är nu ingenjören lockas till storverk samtidigt som han är så lat som möjligt.)

Förslag till lösning

Utnyttja en Tri-X på 120-rulle och skär den så att den blir lika smal som en 127-rulle.

Recept

1 st valfri mellanformatskamera för 120-film. Gärna en Zeiss Ikon Nettar, Agfa Isolette eller Franka Solida I med bildformat 6x6 cm
1 st knivblad av den brytbara typen
1 st kretskortslaminat ca 57x57 mm
1 st bit aluminium ca 5x5x20 mm
0,02 tub Plastic Padding
1 st 120-rulle Tri-X (kyl- eller frysförvarad och med ett develop-before-datum som ännu inte har inträffat)
1 st bra dag när du känner dig avkopplad och harmonisk
1 st tålamod av gudomlig natur
1 st mörkrum

Tillvägagångssätt

1) Välj kamera

 
Jag valde en Zeiss Ikon Nettar 517/16

2) Tillverka fixturen med kniv

Limma på aluminiumbiten på ena sidan av laminatets spår

Bryt loss ett par blad från den brytbara kniven och limma mot aluminiumbiten och låt den sticka upp ca 2 mm över laminatets yta.

Kan nån begripa varför jag köpte ett macro? Inget skärpedjup och tungt som bly!

(Det här är ingen instruktion för dummies. Jag förutsätter att läsaren kan tänka själv och inte har tummen mitt i handen)

3) Placera skärapparaten i kameran med eggen riktad mot startrullen

4) Sätt i Tri-X-rullen på startsidan (här till höger) och dra startänden över till mottagarspolen som sätts i på andra sidan.

5) Mata på startänden av filmen tills den fastnar och placera sedan ett finger på knivens topp medan du drar fram film. Då bryter kniven igenom papperet och processen kan börja.

6) Stäng bakluckan (innan svärmor sätter sig där). Lås.

7) Dra fram film utan att försöka exponera ända tills den tar slut.

8) Gå in i mörkrummet. Andas djupt och släck lyset.

Av hänsyn till känsliga läsare återges här fortsättningsvis endast de praktiska momenten. De verbala uttrycken har sannolikt ingen menlig inverkan på processen (men möjligen på resultatet).

9) Öppna kameran i mörkret och ta ur den skurna 120-filmen.

10) Linda av den 16 mm breda remsan som blir över och släng densamma i sophinken.

11) Frisera pappersslutet (i mörkret) så att du kan stoppa in änden i slitsen på en 127-spole

12) Linda upp filmen baklänges på 127-spolen. Tillse att filmänden, när den kommer,  går tätt in med papperet så att den inte bubblar sig vid fortsatt upprullning.

13) Om filmen, mot förmodan, skulle ha bullat upp sig är det bara att sätta på kaffet och inmundiga bullen till detsamma. Vill du inte ha bullen så får du lossa på tejpen och och låta fästa den igen medan du rullar in filmänden i spolen. Då fastnar filmen igen helt automagiskt.

14) Frisera papperets börjanände så att det går att trä in i slitsen på en 127-spole.

15) Duscha, ty nu lär du vara svett.

16) Sätt i Tri-X:en i din 127-filmskamera

Slutresultat

Laddad och klar

Mellanformataren

PS
Jag har avsiktligt undanhållit en del självklarheter. Tips och trix som den framsynte förberett sig på för att slippa tända lyset när filmen har byxorna nere. Vidare behöver jag väl knappast tipsa om lämpliga kraftuttryck att använda under mörkrumsarbetet. Jag har fullt förtroende för varje fotografs egen vokabulär i detta avseende.

PPS
Nu drar jag mig nöjt tillbaka, tar en dusch och går till sängs. I övermorgon är det Julafton. Ja, du märkte kanske att jag tog mig friheten att ändra på  ordningen och duschade sist. Konstnärlig frihet kallas det. En ingenjör behöver inte göra allt rätt. Bara resultatet blir rätt.

Klimax och antiklimax

Om hög- och lågvattenmärken i kameravärlden

Det verkar som en hel del fotobekanta behagade gå på Fotomässan på fredag men jag träffade i alla fall några bekanta där idag. Jag undvek noggrant alla spegelreflexmontrar och siktade in mig på mätsökarstorleken och aningens mindre. För mig som kör det mesta på film är det digitala nytt "hver gang". Gud sig förbarme vad alla tillverkare hittar på! För att säga det kort. Panasonic ligger bra till i Vällingby. LX5 har jag visserligen rekommenderat mamma att köpa p g a storleken. Perfekt för handväskan. Även om jag gillade hennes väldigt bra när det gäller bildkvalitet så vill jag ha något lite större att hålla, typ ZM, Leica M3 o dylikt, bara inte plastklumpar à la Nikon och Canon fullformatare.

Panasonics monter var populär. Kamerorna är kompetenta och ger bra bildkvalitet men låter skrämmande lika en spegelreflex. Det må vara förlåtet då jag inte märkte någon fördröjning mellan tryck och slutare.

Dagens klimax

var besöket i Zeiss monter. Jag hade ZM:en med mig så killen i montern plockade fram lite godis att ta hem (reklamprylar alltså) och dukade upp gluggar att prova på min ZM. Jag provade allt som han hade och tog bilder. Bilderna sitter kvar på det perforerade minneskortet så det får bli en annan gång. Min assistent tog däremot bilder med sin D80 på mig och min "julafton".

Jag hade visserligen Zeissblått på mig men det var killen till höger som är från Zeiss. Han undslapp sig (eller "läckte"?) en hoppfull nyhet. Zeiss lär ha börjat titta på en sensor till ZM. Halleluja! Jag fick något religiöst i blicken och det såg han =) Det finns rykten i svang på nätet och det känns bara härligt för en gammal Zeissentusiast.

Distagon T* 3,5/18 mm. 13 linser i 11 grupper. Här är det tydligt varför objektiv kostar och väger.

Dagens antiklimax

Fujis Finepix X100 stod inlåst i en glasmonter. Se men inte röra! Inte många ville titta heller. Jag var ganska ensam just då. Och jag som hade vässat armbågarna! Men kameran är lika snygg som min ZM och är trots sin otillgänglighet en tänkbar ersättare till min D80. Om inte ZM kommer som digital snart...

Leicas monter var jag hos två gånger. Alla kameror var inlåsta i vitrinskåp eller vitrinbord. Se men inte röra utan tillstånd. För att få klämma på en kamera var man tvungen att fånga en säljares uppmärksamhet och de hade redan fullt upp med intressenter. Ricohs säljare var mycket modigare. Ingen kamera var fastlåst någonstans. Bara att ta och testa utan det irriterande korta snöret som alla andra hade. Alla modellerna stod kvar vid dagens slut. Det kallar jag förtroende.

Ingen Olympusmonter. Det kändes lite tomt. Precis som när jag upptäckte att det inte funnits reklam för Opel i DN Motor på flera veckor. Något fattas mig...

Dagens behållning

Utställningarna var fler och omfångsrikare än förra året. Det är det här fotografi handlar om. Bilder på papper. Jag är urless på att titta på bilder på en datorskärm. En del gillar blanka bilder, andra matta. Jag som betraktare gillar matta bilder då jag inte gillar att se spegelbilden av mig själv eller andra/annat i en bild. Jag vill se bilden! Speglingar i bilder är lika irriterande som ett hack i en skiva eller ett myggbett.

Fötterna blev ömmare än vanligt efter 4,5 timmars kryssande bland montrarna. Att kalla det behållning är väl lite onödigt men budskapet var tydligt. Jag borde nog träna mer och gå ner i vikt...

This is my Notebook!

Kan inte låta bli att kommentera Herr Björkboms inlägg idag. Det finns fler beroendeframkallande kombinationer. Här är min. En av dom, ty det finns flera...

ZM + Biogon 2/35. Härlig Notebook-combo

Så här ser en del anteckningar ut.

"Nya" ångloket i Åmål

Gästande prästen tar kyrkkaffe.

Rean på Dressman var svår att undvika. Rätt i nyllet alltså.

M-Zeissmissbrukaren 

Om Kodak i Vällingby

Och hur det gick med färgframkallningen

För många år sedan hade Kodak ett framkallningslab i Vällingby. Var det låg har jag ingen aning om men kanske någon här på FS vet. På framkallningspåsen stod det bara S-16285 Vällingby. Jag antar att de hade ett eget postnummer för det existerar inte längre.

Men en spillra av labbet har levt upp vid Grimsta torg och framkallat trenne filmer i en överbliven färgframkallningsmaskin, JOBO Duolab 1500.

Igår tog jag mod i barm och framkallade två rullar av tre. Portra 400NC och 160NC. Den tredje framkallade jag i morse, En Portra 400NC. Jag använde Tetenal Colortec C-41 i ett lämpligt kit som ger 1 liter framkallare.

Framkallaren består av tre ingredienser som efter blandning med vatten ser ut så här. (Jag blandade bara en delmängd.)

Sen blandas blekfixet från två olika ingredienser med vatten på liknande sätt till samma mängd. Till varje processteg används 140 ml.

Sen blandas stabiliseringsbadet ur en enda flaska, 1+9 där den andra delen är vatten.

Så är det dags att gå in i mörkrummet och ladda dosan. Men först fyller jag vattenbadet och värmaren med vatten och sätter på maskinen för uppvärmning till 38°C.

Spiralen var lite knixig andra gången så jag fasade hörnen på filmremsan den tredje gången men utan förbättring. Min väl fungerande Patersonspiral funkade inte i denna dosa.

Allt är redo. Flaskorna till vänster är kemikalierna i tur och ordning. Den fjärde använde jag med vatten för att kolla temperaturen i flaskorna.

När kemikalierna har nått arbetstemperatur är det så dags att börja framkallningen med bad nr 1. Man tar av locket på flaskan och skruvar på framkallningsdosan som ett lock istället, vänder hela arrangemanget upp och ner och allt rinner ner i dosan. Dosan placeras i maskinen och motorn sätts på. Dosan roterar ganska snabbt och med ett ihållande malande ljud. Köksmixern låter mycket värre.

Efter 3 min 15 sek töms dosan tillbaka i flaskan. Det här var ett prov av den högre motoriken. Att vända flaskan och dosan tvärsom från laddningen, menar jag. När jag körde den tredje filmen lät jag kemikalieflaskan sitta kvar under processen och det funkade fint.

Sedan blekfixet i 4 min med efterföljande sköljning i 3 min under rinnande vatten. Tempererat förstås men inte så noggrant.

Och så en vända i stabiliseringsbadet på 1 min. Även detta i maskinens oförtröttliga kvarnhjul.

Klart! Ja, alltså. Filmen måste torka också. Precis som vanligt.

Nå, hur blev det? Här kommer smakprov från alla filmerna.

Första filmen:

Andra filmen:

Tredje filmen:

Som synes gick det bra. Alla bilder är tagna med Leica M3 från 1955. Objektivet är ett Leitz Elmar 1:3,5/ 5 cm från 1954 utom i näst sista bilden då jag använde ett Leitz Elmarit 1:2,8/ 90 mm från 1960.

Portra Meldert