Final countdown

Yttersta domen eller räkenskapens dag

Ja, så var det det där igen om varför vi fotograferar. Eller varför jag fotograferar. Jag konstaterade i ett tidigare  inlägg att det kan vara så att vi har en annan hobby än fotografering som kan motivera oss att fotografera. Jag sa att jag gjort mig av med alla hobbies men redan i ett kommentarssvar kom jag på att jag visst har hobbies. 

Gamla kameror! Varför fotograferar jag annars kameror ? =) Nu är det bara så att gamla kameror allt som oftast är som en gammal rostig bil. De kräver omvårdnad av ägaren för att överhuvudtaget överleva. Precis som vilken gammal veteranbil som helst.

Good ol' Peggy

Ett ständigt putsande och användande krävs för lycklig fortlevnad av både bilar och fotoapparater. Jag har helt nyligen erfarit detta med en digitalkamera också. Min Canon Powershot A80 från 2004 (digitalretro?) har börjat konstra. (Jag använder den för sällan). Displayen startar bra men hittar strax ett maskhål i cyberspace och övergår till psykedeliska linjära fraktaler av verkligheten. Dessutom i lila! Som tur är fanns dåförtiden fortfarande en vanlig genomsiktssökare. Kikar jag genom den när jag tar bilden så går det fortfarande att ta bilder med den. Men chimping är ogörligt. Nu gör det mig inget. Jag är ju van att se resulatet senare. Långt senare. Bortom fixet ungefär. Så tills vidare betraktar jag den som varande i "hyfsat bruksskick".

Desoto i hyfsat bruksskick

Det finns flera anledningar till min andra hobby. Jag är ingenjör med mekanisk inriktning. Jag fascineras av mekaniken i gamla kameror. Jag är också uppvuxen i en fotograferande familj och förening. Den digitala eran har dock aldrig riktigt fastnat i mig även om jag gjort flera försök. Tekniken fick sin dödsstöt när jag sneglade på min första kamera igen sent 2008. Den första kamera jag använde 1964.

Zeiss Ikon Nettar 515/16 maxad med de vanliga tillbehören

Gammal kärlek rostar inte. Den är fortfarande en av mina favoriter. Det är andakt att ladda en rulle och stoppa den i fickan för en tur på stada. Moderna amatörfotografer rynkar nog på näsan åt optiken men Novar Anastigmaten ger mig precis det jag vill ha av bildkvalitet. Ibland FÖR bra.

Två röda punkter , spänna hanen, sikta och tryck. Fotografins kärna.

Objektiv: Novar Anastigmat 75/4,5. Sensor: Kodak Portra 160 NC

Jag har för övrigt ännu en hobby men där jag inte fotograferar så mycket, släktforskning. Där letar jag mer efter bilder som andra tagit. Mitt mål är att ha några bilder av varje individ i olika åldrar i livet så långt tillbaka det nu är möjligt. Fattighjonen hade dock inga kameror! Här bjuder jag på ett fotografi av den äldsta dokumenterade släktingen på mammas sida. Min mormors mor. På pappas sida finns det troligen ännu äldre fotografier. När jag fotograferar inom denna hobby är det gamla boställen, gravstenar och tillhörande artefakter som är motiven.

Kristina Andersdotter, född 1858 i Fjäll, Långserud , Värmland. Död 1923  i Mo, Åmåls landsförsamling, Dalsland. Maken Johannes Johansson vägrade låta sig fotograferas.

Kyrkogatan 23, Åmål. Mitt första boställe på planeten.

Slutet är nära

Nå, varför fotograferar jag? Vad är meningen med hela grejen fotografi. Jag frestas föreslå att jag är född med det. Precis som man föds och börjar andas så kan det väl vara lika rätt att man kom igång med fotografi tidigt. Det blev liksom ett med själva livet. Världens naturligaste grej. Att jag har profilbilder från alla år jag levat kan väl vara bevis nog. Framkallning och fix ligger i blodet, så att säga. Kan man gå opåverkad genom  livet om man är född av fotograferande föräldrar? Det är förresten förädrars skyldighet att överföra sina värderingar till barnen. Senare ska de förstås välja själva. Och jag valde att bli vid deras läst...

Eller så kan man på bästa Douglas Adams-manér komma fram till att  meningen med att fotografera är:

Bländare 8

Det behövs ingen vidare förklaring. Men för att inte aktersegla dem som inte läst Douglas Adams tror jag det är tre orsaker i mitt fall.

1) Att hjälpa mig minnas livets gyllene stunder. Utan alla mina bilder skulle mycket aldrig kommas ihåg! Hur många gånger har jag inte förvånats över bilder jag har i mitt album som lockat fram en bortglömd händelse.

2) Det känns skönt att behärska ett hantverk. (Så länge jag håller mig borta från digitalkamerorna) 

3) Det är himla kul!  

Mellanformataren

PS
Slut på de existensiella grubblerierna. Nästa grubbel gäller analogt vs digitalt på mitt personliga plan. Varför fotograferar jag hellre på film än digitalt? Det är nästa gåta. Hur förklarar man en känsla?

35 mm gatufoto med Rolleiflexen

Om ett sällsynt ekipage

Lika bra att erkänna det utan krusiduller. Jag trivs väldigt bra bakom ett 35 mm's objektiv. Därför är det ofta jag går ut med den här apparaten när jag går på stan och plåtar.

Och så har jag äntligen funnit en digital motsvarighet som konkurrerar om gunsten vid mina vandringar. Också den med en 35:a. Jag tar ju sällan mer än en kamera med mig så ibland är kvalen stora innan jag kommer iväg. Den första tar jag helst men den andra borde få lufta sig också.

Till råga på allt har jag nu gått och blivit med 35:a på mellanformatsfavoriten också. Tre hötappar att välja på när man ska dokumentera livet i staden.

Jag har kommit över en Carl Zeiss Rollei Mutar 0,7x som förvandlar min Rolleiflex 3,5B Automat till en gatufotokamera med pondus. Den blir därmed nästan lika skräckinjagande som de största DSLR:erna. Men har en vänligare framtoning. En del människor  mjuknar betydligt och blir riktigt trevliga i sällskap med en Rolleiflexfotograf. Döm själva.

Mutar 0,7x omvandlar 75 mm till 54 mm och bildvinkel 72°. Motsvarar 35 mm på en 35 mm's kamera. Mutaren är ett sällsynt djur på autionssajterna men förekommer oftare än en äkta Rollei Wide.

Objektivet tar 67 mm filter som jag redan har i flera färger till min Bronica. Filterringen täcker en del av sökarobjektivet då men det får man leva med för att få sina fina sommarmoln.

Notera stödpinnen längst fram. Den är lite framtung.

Mellanformataren

Smygpremiär med svartjobbet

I förra veckan fyllde jag år och jag firade med några timmar i mitt nya mörkrum. Solo. Tidigare har jag haft min pappa i närheten när jag kopierat men den här gången var han 40 mil bort. Och det var nog lika bra det. Det blir otroligt varmt på 2,5 kvadratmeter efter en stund. Pappa klarade det på mindre än en kvadratmeter i min barndom. Men han hade förstås ingen toalettstol som stod i vägen.

Meopta med färghuvud. Bord FLYTTA från IKEA

Jag började lite lätt med 10x15 Kodak Polymax II RC för att känna på det här innan jag ger mig på större papper och fiberpapper. Jag siktar på att göra mina egna förstoringar på varmtonat fiberpapper (som jag gillar mest av allt just nu) så småningom. Första sessionen körde jag tre negativ från Zeissen (ZM) och även om jag inte helt lyckades linjera in papperet rätt så blev bilderna över förväntan bra. Framkallade i Dektol och fixade i Tetenal Rapid fixer.

 
Första sessionen

Äkta silverarbete. Made in Vällingby.

Svartjobbaren

Kalaserier och födelsedagar

Både min dåvarande fru och jag har stora familjer och självklart blir det då många kalas varje år. Så många att vi tidigt kom överens om att bara fira vart femte år och varje år bara inom den närmaste familjen. Men det blev ändå en massa kalas varje år. 1989 hämtar jag månadens profilbild från ett sånt kalas i Bräcka, Långserud, Värmland. Det är svårt att minnas vilket av dem ty det var ganska många gånger vi var där. Men den här gången tror jag bestämt att det var min svärmors äldsta syster Ruth som fyllde riktigt gammalt. Hon bodde på bondgården som dåmera ägdes och drevs av hennes dotter med man. De uppfödde tjurar och det kunde vara ganska spännande ibland. Jag ska här inte berätta om någon incident mer än att vi alltid kom hem med gödseldoft i finkläderna från dessa kalas. Besök i lagårn var obligatoriskt =)

Annars var årets största händelse när trean kom till världen. Viktor Emanuel Meldert tog genvägen ut ur mammas mage och för en gångs skull fick jag ensamrätt på barnet nån timme eller så medan läkarna sydde ihop modern. Det var en upplevelse som jag inte glömmer och jag förstår lätt hur det nära bandet mellan mor och barn uppstår. Så var det med mig och Viktor. Det känns lite sorgligt att en pappa går miste om  den första hudnära stunden med barnet vid normala födslar.

Vi hade gissat och väntat oss en flicka och hade namnet klart. Nu blev det akuta familjeöverläggningar och Philip som sitter med mig i en hammock på profilbilden menade bestämt att han skulle heta Linda Karlsson (!?) Det blev turligt nog inte så. Jag hade Johnny Cash's låt i färskt minne "the man who named me Sue" så Linda avstyrdes vänligt men bestämt. Och en framtida förbannelse från sonen Linda avvärjdes i sin linda =) Om nåt år eller så blir han sjuksköterska!

Mellanformataren

Motivet bakom kameran

Och det handlar inte om det du missar bakom ryggen

Jag återkommer med mina grubblerier om vad är det som får oss att trycka på knappen. För att fånga ett ögonblick i historien som annars aldrig kan återskapas utan är dömt att förblekna i våra minnen och till slut dö med oss.

Jag ska tills vidare bortse från yrkesfotografen. Den som försöker leva på att fotografera, precis som vem som helst försöker leva på något annat. Gemensamt för de flesta yrken är att man inte gör det man själv vill utan måste göra sådant som andra har bestämt. Ok, ibland är det kul men vanligtvis inte.

Det här var ett kul jobb

Amatörfotografen är den lycklige saten som fotograferar för nöjes skull på sina 128 timmars fritid varje vecka. (168 för de som gått in i den eviga vilan.) Han försörjer sin hobby med skattade pengar från det arbete av något slag han utför. Han lever måhända inte för sitt arbete men arbetar gärna för att få fotografera. Sålunda har han inte heller någon press på sig att ta en viss typ av bilder som någon annan vill ha utan kan fritt välja motiv efter eget tycke och intresse. Som sagt, en lycklig sate.

Jag har kommit på något som nog stämmer på många av amatörfotograferna. De har egentligen ett annat intresse. Också! Mer än EN hobby, alltså. Det har jag också haft men har nu sanerat i de många utgifterna för att koncentrera på en. Men, låt oss t ex ta fågelfotograferna. De har förstås ett starkt ornitologiskt intresse och för att bevisa sina landvinningar och sortera bort synvillorna dokumenterar de förstås sina betraktade arter med sin 70-700/2,0 med artigenkänning i kamerans program. Om det finns något i 9F super VR coated GT flashing bulb MkVIII. Jag tror dock inte att någon kameratillverkare har funnit en algoritm som "ser" motoruven. Ännu.

Rödfjädrad härdsmälta.    Inte det? 

De som har bilar som hobby har förvisso redan en kostsam hobby men det hindrar inte den bilintresserade fotografen från att  skaffa sig en fin kamera. Här räcker det förvisso med kortare gluggar. Helst med rökfilter mot burn-out. Även här handlar det om att dokumentera de bilar man sett. De som man kanske aldrig eller sällan får se igen.

Blommor vill jag hävda är ett kvinnodominerat intresseområde. Jag har visserligen en god vän som är man och kan mycket om blommor  och gärna odlar desamma. Men han är ingen amatörfotograf. En fotograferande kvinna däremot är objektivtillverkarnas guldgås. Hur många macroobjektiv häckar inte några centimeter framför målade läppar? Inget ont i det. Jag dröjer bara lite med poängen.

Konklusion

En fotograf som har andra hobbies än fotografi är den lyckligaste av alla fotografer då han har en för honom/henne naturlig drivkraft att aktivera slutaren och dokumentera sin hobby/intresse. Ett motiv både framför och bakom kameran. För att minnas det han/hon sett och byta bilder med likasinnade. Precis som man bytte filmstjärnor med varann som liten. Naturälskaren må vara den lyckligaste av alla då naturen erbjuder ett av de mest outsinliga motivområdena världen kan erbjuda. Ingen solnedgång är den andra lik.

Vad är då all annan fotografi som inte har dokumentärt syfte?  Och jag som gjort mig av med alla andra hobbies? Varför fortsätter jag att fotografera? Grubblerierna fortsätter...

Mellanformataren

PS
Kom ihåg att jag bara kåserar. Känner du dig träffad? Då siktade jag nog rätt =)