Den bästa kameraväskan

De flesta har väl konstaterat att en kameraväska aldrig kan bli för stor. Under många år hade jag en som rymde mina båda Chinonhus, två objektiv, blixt, filterhållare och ett antal filter plus ett par rullar film. Nu rymmer samma väska en Leica M3, en FED 1, fem objektiv, två exponeringsmätare, filter och motljusskydd och flera rullar 135-film på samma utrymme. Mätsökare tar ju lite mindre plats =)

När jag skaffade en digitalkamera för ett par år sedan köpte jag en sån där axelremsväska som på mindre än ett år fylldes till brädden med objektiv och tillbehör såsom blixt, batteripack, filter, motljusskydd och gud vet allt vad som ryms i den. Det är en Gordisk knut att lösa varje gång man ska ha något =)

Så började jag intressera mig för gamla kameror och köpte därför en värstingväska från 70-talet bara till mina mellanformatare. Den blev också snart full med prylar. Och allt fick inte plats...

En Nikon EM som jag köpte på Tradera levererades i en liknande kameraväska som jag hade från början. Nu är de alltså fyra!

Och ändå står mer än halva kamerasamlingen kvar i bokhyllan!

Det hör till saken att jag avskyr att bära på väskor. I början av min karriär reste jag mycket mer än jag gör nu och lärde mig snart att resa med lätt packning (för att man inte skulle behöva vänta på bagaget på flygplatserna).

Så vad ska jag med en massa kameraväskor till?

Och hur gör jag när jag ska ut och fotografera?


 

Jag tar en kamerarem och går!

Den bästa kameraväskan är den som stannar hemma!

Man behöver ju bara EN kamera, ETT objektiv och EN film.

24 exp i sv/v - KATASTROF

Kanske jag inte gav mig själv de rätta förutsättningarna.  En rysk kamera från 1956 med lika gammalt objektiv, en exponeringsmätare från ungefär samma tid samt en sen några år utgången Tmax 400. Tillika framkallad i en framkallare som stått ett tag i bälgflaskan, filmen på tork i ett rum som inte dammsugits på ett tag. Eller så är jag en klant bakom kameran. Resultatet från 24 exp-rullen var mycket deprimerande och nu tvivlar jag på mig själv till den grad att jag BARA borde köra digitalt i läge Auto det närmaste året. SUCK. Här är bilderna från FED 2. Jag har förminskat dem så mycket att ni inte ska se det värsta =)

        
1 dec                                           2 dec                                           3 dec                                            4 dec

        
5 dec                                           6 dec                                           7 dec                                            8 dec

        
9 dec                                           10 dec                                        11 dec                      12 dec

        
13 dec                                        14 dec                                         15 dec                                          16 dec

        
17 dec                                         18 dec                                         19 dec                                         20 dec

       
21 dec                                         22 dec                                        23 dec                                          24 dec


Jag kallar bildsviten för "En veckopenlares gråa vardag". Precis så här grått och trist och förutsägbart är det. Jag laddar inte upp några bilder i album den här gången.

Nytt Dogmalöfte

Nu har jag haft Rolleiflexen som Dogmalöfte ganska länge och det är lite motvilligt som jag byter löfte. Det har varit en väldigt trevlig tid. Men jag måste ju försöka stimulera till att klara det nya nyårslöftet. Så därför byter jag nu till digitalt:

Kamera: Nikon Coolpix S710

Objektiv: Startläget W (wide)

Inställningar: P (programautomatik), Standard Color, 400 ISO

En del av er vet att jag försökte med den här kameran tidigare men avbröt det ganska raskt då jag upptäckte gråa fläckar på bilderna och de blev mörkare ju närmare motivet var. Kameran lämnades in på garantireparation i tron (men mot förmodan) att det var damm på sensorn. När jag hämtade kameran visade det sig att de bytt hela optiken!

Men nu är den fit for fight.

Nyårslöfte

Framgången med förra nyårslöftet (2009) inspirerar mig att avge ännu ett för de kommande året. Det måste förstås vara en utmaning men inte samma som förra året. Då blir det för lätt =) Efter mycket funderande hit och dit har jag kommit fram till följande:

1)  Jag ska fotografera mer digitalt än på film. För att det inte ska bli för lätt ska det vara fler SPARADE digitala bilder än analoga. Och varje negativ ska räknas på en film (de misslyckade sparas ju). Det går lätt att skriva. Men gör det! Det här blir den klart svåraste punkten!

2)  Jag ska framkalla minst en färgfilm själv.

3)  Jag ska köra Tri-X i min Rolleiflex Baby. Och ni som vet läget på filmtillgången vet att detta blir svårt. Men inte omöjligt. Jag måste tillverka filmen själv!

4)  Ev. fungerande kameror för film som jag får eller skaffar under året ska det naturligtvis köras en testrulle i.

5)  Jag ska ta minst 10 självporträtt i år. Det här blir också svårt.

Jag har inte tagit någon bild ännu i år så det blir till att ta fram en gammal. Och digital är den också =)

DaKiNoLa

På menlösa barns dag i december 1969 föddes en spexargrupp bestående av fyra kompisar som ändå spenderade den mesta tiden tillsammans och tyckte att det kunde vara kul att göra något roligt för andra istället för att bara roa sig själva inom gänget. Pådrivande kraft i gruppen var min gode vän från konfirmationen, Rune, guldsmedsson, som numera är teologie doktor och undervisar blivande Herrens tjänare i kyrkohistoria. Den andra var Lars-Erik, prästson, jag själv, arbetarson och Peter, lärarson. Och alla hade vi en spelevink bakom örat och fantiserade ihop de mest tokiga spektakler och gjorde t o m långfilmer med kända romanfigurer i huvudrollerna. Vi använde också kåserier från Kar De Mumma och Cello och förvandlade dessa till sketcher med någorlunda överensstämmelse med originalen. Rune som var den mest samvetsömme och eftertänksammaste av oss (men långtifrån den lugnaste) skrev till båda berömdheterna och sökte tillstånd att använda deras verk för våra syften (långt i efterskott om sanningen ska sägas) vilket vi naturligtvis fick. Det har Rune bevarade bevis för. Vi kallade gruppen efter de två första initialerna på våra efternamn, DaKiNoLa. Mer än så säger jag inte om de andra. No står för Norén och det var jag, ty på den tiden hade jag ännu inte bytt efternamn. Mer om hur det kom sig får ni veta till hösten...

1970 fyllde vi så ett år och vi skulle fira detta genom att bjuda in andra kompisar till ett 1-årskalas. Ett år hade gått och vi hade spexat musten ur många som skrattat sig kissnödiga och tappat andan vid olika samlingar där den minsta publiken kanske var ett tiotal och den största kanske etthundrafemtio. Så vi bad min pappa, som nu var ordentligt hemmastadd med sin Rolleicord IV att ta både inbjudningskort och tackkort. Studion var inrättad i vårt vardagsrum och Rolleicorden satt fast på ett stativ som det brukar vara hos fotografen. Pappa får ibland ett klurigt uttryck i ansiktet och när vi skulle ta tackkortet sa han ”Det här blir jättebra, kom och titta”, varvid Rune och Peter som stod ytterst gick mot kameran men stannade upp halvvägs då pappa inte kunde hålla sig för skratt. Det behöver inte vara 1 april för att han ska luras. Nå, sessionen gick bra och det blev bilder. Och ur tackkortet har jag hämtat månadens profilbild men här i bloggen får ni se hela härligheten.

Inbjudningskortet

Tackkortet

Varje likhet med nu levande personer är helt uppriktig och avsiktlig. Om någon händelsevis har hört talas om denna grupp kan jag bara tillägga med samma ord som i reklamen för ett berömt varumärke: "Everything you hear about them is true". Och allt tilldrog sig på filmens gyllene tidsålder.