Ordning och reda bland negativ och dia, del 1

Det är väl lika bra att säga det med en gång: Det är inte för att verka präktig som jag skriver det här utan bara för att berätta om hur jag ordnar mina bilder tagna på film så att jag hittar dem igen när jag vill utan större ansträngning. Du som inte fotograferar på film kan sluta läsa här.

Konstnärer har all sin ordning i skallen och vet var grejerna finns och om det inte är så så gör det inget. Nu är jag ingen konstnär, bara en ovanligt enveten amatörfotograf som i mitt yrke tjänar på att hålla ordning på saker och ting. Och då smittar det av sig på mina hobbies också. Kanske någon annan kan finna något användbart i denna beskrivning. Allt kan utvecklas till det bättre! Det gäller bara att hitta en lagom nivå som passar det egna kynnet och behovet.

Det som fick mig att ta tag i det här var den oordning som residerade i mina bildarkiv. Visserligen sitter alla diabilder i magasin och alla negativ sitter i negativblad men där slutar redan. Resten är oreda, d v s när togs bilden? Var togs den? Och vem i herrans namn är det där? Vad var det här för en händelse? Jag är fast besluten att ordna till oredan också men det lär ta sin tid. Bortemot 10.000 bilder har ingen dokumentation. På sin höjd kan en del fotograferade födelsedagstårtor indikera när i världshistorien bilderna är tagna. Ja, du hör, det gäller att komma ihåg när en del personer är födda =) En T-shirt med texten Gotland 1993 är guld värd om den är med i en bild.

För att inte oredan ska bli större gör jag nu så här direkt när en film är klar:

1. Klipper och stoppar in i ett negativblad DIREKT.
2. På negativbladets ”rygg” noterar jag kameran mellan hålslagen (bild 1) och tidsperiod i översta kanten (bild 2). Samtidigt som punkt 1
3. Noterar negativbladsnummer upptill och till höger med vattenfast tusch (OH-penna, bild 3). Samtidigt som punkterna 1 och 2.
4. Skannar en lågupplöst bild vars kvalitet räcker att publiceras på websidor och sparar denna på en extern hårddisk.
5. Matar in bilderna i ett register som jag skapat i Excel. Ett register vardera för svart/vita, färg och diabilder.

Bild 1



Bild 2



Bild 3

För numrering av negativblad använder jag denna metod

S120-0049

där första bokstaven är antingen S eller F (svart/vitt eller färg)

där de första tre siffrorna anger filmformat (här är det 120-film)

där den sista gruppen är löpnummer på bladet (separata serier för svart/vitt och färg och respektive filmformat)

I registret använder jag sedan bildens nummer på remsan för identifiering. Så en bild på negativbladsexemplet ovan lagras  som t ex S120-0049-07 och detta blir filnamnet på den skannade arkivkopian.

Diabilder får nästan samma stuk. Det finns ju inte så många bilder i svart/vitt så de får gå tillsammans med färgbilderna. Däremot har jag bevars även här olika bildformat. 120, 127 och 135 är väl de mest förekommande. Då ser det ut så här

D135-0025-098

Jag använder kompaktmagasin med glaslösa kompaktramar och varje magasin rymmer 100 bilder, därav kör jag med tre siffror för bildnumret, eljest skulle den hundrade bilden (om jag använde 00) hamna först i både arkiv och register.

Nästa del handlar om arkivregistret.

Prinsessan och jag

Lilltösen hälsade på idag och veliga farfar dammade av sin D80 och brände raskt ett sjuttiotal bilder. För sent insåg han vilket enormt efterarbete det genererade. Han valde en och tröttnade sedan för att invänta att ett tiotal bilder ska torka för skanning. Äkta Tri-X var det med dem.

Här leker barnbarnet sjörövarkapten och skriker order åt sina gastar

ALLE MAN PÅ DÄCK!

Konverterad i SEP med orangefilter och på Tri-X

Galleri FS: Vad leter de efter egentligen?

Lika bra att säga det med en gång: Jag gillar att det är svårt att få med bilder i Galleri FS. Det borgar för att de bilder som finns där är hårt granskade och befunna värdefulla ur fotografisynpunkt eller gillas av det stora flertalet i juryn. Jag har åtskilliga gånger försökt få med en bild men mötts av ”motivationen” att det inte är en typ av bild som Galleriet letar efter just nu. Jag varken gråter blod eller kastar saker i väggen för att jag blir refuserad. ”Vad är väl en bal på slottet?” =) Men jag frågar mig varje gång: Vad letar de efter egentligen? Jag har letat efter dagsfärska ledtrådar men inte funnit några. Avsnittet” just nu” indikerar ju att det är ett rörligt mål man försöker fånga och som jägare är jag ju mån om att känna till vart villebrådet ämnar sig för att lyckas fånga det med hjälp av sådana strategiska underrättelser. Frågan kvarstår i alla fall. Vad letar Galleri FS efter JUST NU?

Någon som vet?

Den här bilden har inget med inlägget att göra. Det är ett blindskott från en mankerande Bronica S2A vid Helgumannen på Fårö.

PS

Om det för tillfället är fotografier från diskhon som är på modet kommer jag att passa. =)

Utställningshängning

Mellanformatare för gatufoto

Lika bra att säga det med en gång: Det här är inget allvarligt inlägg om en superduper gatufotografiutrustning som alla rekommenderas att skaffa. Inte heller är det ett retrokameratips eftersom den inte är till salu. Men det kan vara kul att läsa om undertecknads försök att göra sig bekväm med gatufotografins ädla och svåra konst. Paulus ord är mitt rättesnöre, ”Pröva allt. Ta vara på det som är bra”. 1 Tess 5:21.

I denna anda har jag nu testat gatufotokonfiguration 2 (den förra skrev jag om för några dagar sen) som består av en Rolleiflex Automat (1952), exponeringsmätare Rolleilux och Rolleis pistolgrepp. Som alltid sitter ett ljusgult filter på objektivet när jag har filmernas film i kameran. Tri-X för den oinvigde. Analog förbearbetning kallas det.

Schaktsökaren gör man om till en sport- /nyhetsfotografsökare genom några enkla handgrepp och genast uppenbarar sig två möjligheter att kika på motivet. Se bild.

Den nedre linsen brukar man för att ställa skärpan (om man nu inte kör hyperfokal, vilket är bekvämast) och den övre kvadraten använder man för att komponera bilden före avtryck.

Hyperfokalinställning är annars det snabbaste valet för att fånga gatulivets ögonblick som uppstår och försvinner lika snabbt som en höneblink. Hyperfokal fungerar ju bäst med vidvinkel och Rolleiflexen har ju normal brännvid (om man inte skaffar sig en vidvinkeltillsats som kostar nästan lika mycket som kameran). Det fungerar trots allt väl om bara ljusförhållandena är skapliga och man kan ju med lite övning gissa motivets avstånd ganska bra och göra en passande grundinställning i förväg. Jag brukar välja en slutartid på 1/100s och justera bländaren efter ljuset. Är det riktigt ljust kan jag t o m ställa in 1/250s och får då oftast en bländare som ger skärpedjup som täcker nästan hela avståndsskalan. Vem behöver då autofokus? Det är bara att skjuta!

Pistolgreppet förtjänar att nämnas då det, trots sin höga ålder, är ett ergonomiskt föredöme. T o m mina breda högerlabb fann sig bekväm med det. Jag gick ju ett par timmar med det utan att bli trött i handen. Det var andra delar av min lekamen som ropade på vila.

Triggern kopplas via en trådutlösare till kamerans avtryckare.

Rolleiluxen ska jag inte nämna om så mycket mer än att jag upptäckte att den gärna ville dingla lite hit och dit medan jag flanerade. En separat handhållen exponeringsmätare hade varit bättre och att istället ha det vanliga motljusskyddet på objektivet.

Det enda som egentligen oroade mig innan jag började med det här var halsremmen (skulle den vara i vägen?) och frammatning av film. Remmen märkte jag knappt, märkte jag och framdragning av film kunde jag sköta elegant med vänsterhanden. När man jobbar får man inte göra något med vänsterhanden, ty det ses illa av överordnade, men här är det tillåtet och visade sig vara riktigt snabbt och bekvämt. Precis som det ska vara när man gatufotograferar. Jag har lagt märke till hur HCB var snabb att dra fram filmen efter ett skott (såg en film i Bengans blogg) och jag vill, inte utan en viss stolthet, påstå att jag är god tvåa i det löpet. Än en gång fick jag erfara att Jesus hade rätt när han sa ”Gör er inga bekymmer”.

Den enda nackdel jag nu kan skönja är att det är alldeles för lite rutor på en 120-film. Det går ju att råda bot på med ett annat tillbehör, Rolleikin, som medger att man laddar kameran med med vanlig småbildsfilm. Då får man ju 36 bilder på högkant och vill man ha liggande bilder får man luta på kameran 90° åt vänster. Personligen tycker jag det är att skända mellanformatet med en dylik apparat. Hellre skulle jag lägga pengar på en Rolleimeter som förvandlar sportsökaren till en mätsökare och göra skärpeinställningen till en dans även i farten.

Det är väl för sent att önska sig en mätsökarkamera i mellanformat från Leica som tar sina kort på 220-film (24 bilder). Den hinner inte bli retro innan jag släcker ljuset och slutar bekymra mig om dagspriset på film.

Eders förbundne
Mellanformataren