Mallorca-mannen

Om en livsnjutare

Mannen nedan träffade jag på Medborgarplatsen när jag var ute i city för lite gatufotografi. Han satt på en bänk och jag behövde vila benen lite så jag satte mig bredvid. Han har en fastighet på Söder där han bor på somrarna och en fastighet på Mallorca där han bor på vintrarna. Han verkade förnöjsam med  livet. Mer än så minns jag inte av vårt samtal där på bänken.

Leica M4-P + Zeiss Biogon 2/35 mm

Eders Hängivne

Äldre digitala kameror billigare än analoga

Om upp-och-ner-vända världen

När jag började intressera mig för att fotografera med mina gamla kameror igen efter några år med digitalfotografering så började jag också att köpa gamla kameror. Det var billigt. Ingen ville ha dem. När bekanta fick veta om mitt intresse så fick jag också en hel del till skänks. Nu har jag börjat intressera mig för tidiga digitalkameror också. De är ungefär lika billiga nu som gamla analoga var för ca 10 år sedan.

Min första digitalkamera var en Canon Powershot A80 som jag fick i 50-årspresent 2004. Den var mycket bra och gav bilder av bra kvalitet. Däremot var kvalitén inte den bästa. Den gick till fäderna mindre än tio år senare. Vad som är kvar av den ligger i en box i garderoben. 4Mpix är väl inget att skryta med idag men om den bara inte hade gett upp så skulle jag nog använda den fortfarande. Den enda nackdelen jag upplevde var fördröjningen vid avtrycket. Men det lärde man sig snart.

Här kommer några bildexempel från en 4Mpix sensor.

Eders Hängivne

Min Leica är inte så tyst längre

Om en winders förbannelse

I ett svagt ögonblick köpte jag en winder till min Leica M4-P efter en LP auktion. Den var osåld men jag köpte den på eftermarknaden. Ingen garanterad funkti0n, men den visade sig fungera pefekt vilket inte mina två tidigare hade gjort.

Tredje gången gillt, alltså.

Jag har haft den på under några rullar och det enda man kan säga är att den är allt annat än diskret när man tar en bild. Den låter snarare som en gammal Praktica. Men det är klart, behöver man vara diskret går den att stänga av och då blir kameran lika tyst som vanligt. Man får komma ihåg att dra fram filmen bara.

Kameran blir inte så lätt som den är utan winder. Men än så länge har jag ork att hantera den.

Två röda punkter och en blå. Biogonen ger ett välbalanserat ekipage som står för sig själv.

Eders Hängivne

PS
William Eggleston kör ett liknande ekipage i en film. Men med Ultron 28:a

Alsta trädgårdar

Om att ge upp, och ändå inte

Idag åkte vi till Alsta Trädgådar för andra gången någonsin. (jag var förstås där förra helgen med Rolleiflexen och kände att jag behövde ta lite färgbilder också).  Min fru brukar inte vilja åka med  när jag åker ut för att fotografera men eftersom hon fick veta att jag var där förra helgen erbjöd jag mig att åka dit  igen för hennes skull. Vädret och temperaturen var helt i vår smak. Halvklart och 20°. Lite trickigt att byta exponering med ömsom sol, ömsom moln. Jag fick bestämma mig snabbt. Den här gången hade jag med mig Leica M4-P med Kodak Color Plus 200. Manuell exponering alltså. Det andra ekipaget var min Instax-kamera SQ20 som tar kvadratiska bilder på 4Mpix. Och gör det otroligt bra om man jämför med alla tiotals-plus-Mpix kameror. Här var det inga problem med exponeringen. Point and shoot. Bilderna här nedan är endast från Instaxen (av naturliga skäl, filmen i Leican är inte slut än).

Om Alsta Trädgårdar kan man läsa HÄR. 

Det är alltså en gammal handelsträdgård som har slutat vara en handelsträdgård, men ändå inte. Det stora växthuset är förfallet, nästan allt glas i taket är borta. Flera buskar och träd har växt genom taket. Ägaren är trädgårdsakitekt och har inrett det stora växthuset med små inspirationsplanteringar. Ett ständigt föränderligt projekt. Det finns en utställninghall och ett café. Stället är ganska välfrekventerat men det är inte trångt i caféet, varken inne eller ute. Värt ett besök om du inte bor för långt bort, tycker jag.

Eders Hängivne

En bild plus tusen ord

Om att ord kan berätta mer tillsammans med en bild

Ja, ni har alla hört talesättet "En bild säger mer än tusen ord". Jag håller inte med. Att ha en berättelse i ord tillsammans med en bild eller flera förstärker upplevelsen av både text och bilder. Det behövs inte tusen ord. Det kan vara kort. Berättandet är en konstart i sig som fått stå tillbaka för den fotografiska vågen som väller över oss. Lättillgängliga bilder är mer lättsmälta än en berättelse i ord. Det går fort att titta, men långsamt att läsa. Och tiden är dyrbar för den moderna människan som ska hinna med så mycket som möjligt under sin tid på jorden.

Ta t ex Sune Jonsson bok, Byn med det blå huset. Hur mycket jag än tittar på hans bilder skulle jag aldrig kunna föreställa mig berättelserna om motiven/personerna. Berättelsen om farbror Viktor eller om Natan. Men inte heller med berättelsen enbart kan jag föreställa mig livet där uppe i norr, i byn med det blå huset. Bilderna ger mig sammanhanget, karaktärsdragen och förmedlar en stämning.

Vad jag vill säga till alla fotografer och bloggare är: Skriv gärna en berättelse till dina bilder.

Eders Hängivne

PS
Jag förnekar inte att en del bilder talar för sig själva. Men en del bilder mår bra av att ha en berättelse också. Och en del berättelser kan bli riktigt bra av några bilder från tillfället.