Tullgarn i höstfärger

Idag har det varit riktigt gråväder, men vi tog hundarna och åkte till Tullgarns slott som ligger ca 15 minuters bilfärd från oss. Vi tänkte att även om det är grått ute så har nog träden färgats gula, hela parken består ju av lövträd.

Och mycket riktigt här var det gult.

Det blir mycket för parkarbetarna att ta reda på när alla löv har ramlat ner.

Jag var tvungen att ta en bild på mitt favoritträd på Tullgarn som jag tror är någon form av hängpil.

Nu har vi tagit oss runt på vår runda i parken och är tillbaka vid parkeringen. Efter det här så åkte vi till Saltå Kvarn och köpte fikabröd, det är gofika det!

Lutande trädet

Den här lutande tallen finns på en av stigarna där jag brukar gå med hundarna. Nu är det nog en fyra fem år sedan som den blåste omkull under en storm, men den kilade fast sig mellan ett par andra tallar. Under åren har lutningen ökat något vartefter några grenar har gått av. Det är lika spännande att gå där efter en rejäl storm och se om trädet fortfarande står kvar.

Jag som i många år har fotat med Fuji kameror har nu skaffat mig en spegelfri Canon, och nu måste jag lära mig hantera råfilerna från en sådan.

Flyinge i dimma

Innan jag blev sjuk så var vi och hälsade på ena sonen som studerar och jobbar med hästar på Flyinge Kungsgård nere i Skåne. Det var dimmiga dagar.

Här är det lördag och Nicklas är på väg in till tävlingsbanan. Han rider dressyr och i dag tävlar han i klassen Medelsvår B2, hästen har ett långt fint namn men kallas för Jussi. Eftersom Nicklas studerar på Flyinge så får han låna hästar för att tävla på helgerna. Flyinge är en av Svenska Ridsportförbundets tre riksanläggningar, de andra två är Strömsholm utanför Eskilstuna och Wången utanför Krokom.

Inga bilder från själva ridningen, vi fick stå för långt ifrån och jag hade bara ett 35mm på kameran. Men det gick bra han fick drygt 70 poäng och slutade tvåa. Nu vill han byta från ridstövlar till något bekvämare, även om ridstövlarna kostar som en månadshyra för en trerummare så är ett par sneakers betydligt skönare att gå i.

Ända sedan han började tävla för många år sedan har han alltid gått igenom sin och hästens prestation direkt efteråt, vad gick bra, vad gick mindre bra, vad kan vi förbättra till nästa gång. Här fångade jag honom när han sitter och funderar.

Nästa morgon vaknade vi till ett Flyinge i ännu mer dimma. Vi har tur som får stå på ridanläggningen med vår husbil, på de här platserna står det annars hästbussar när man har tävlingar och andra evenemang. Självklart kollar vi med anläggningsansvariga varje gång att det går bra att stå där ett par nätter.

Det är tidig morgon men hästarna ska motioneras, för vissa räcker det med en promenad runt anläggningen. I bakgrunden ett av de äldre ridhusen.

Längst bort i bild ser man det nyaste ridhuset, ett ridhus som stod färdigt och oanvänt under ett antal år. Det visade sig att byggfirman använt för klena balkar i taket och ridhuset fick inte användas. Efter några års processande och konkurser så rättades felaktigheterna till och numera används det som det var tänkt.

Precis bredvid den stora parken finns en galoppbana, en sandbana som är 1 km lång, där hästarna kan få sträcka ut ordentligt.

Jag har i ett tidigare inlägg visat bilder på hingstgravarna som finns på Flyinge. Här är en dimmig bild på den stora eken där de flesta hingstarna ligger begravda,

Avslutar med en bild på entren till den nya pampiga utearenan för ridning och körning med t.ex. fyrspann. Precis som med det nya ridhuset gick det fel här också. Anläggningsfirman som gjorde markarbeten med bl.a. höjning av marknivåer använde sig av kontaminerade fyllnadsmassor. Så även här fick man vänta på tillstånd att använda arenan, som det ser ut nu får man använda anläggningen vid tävlingar ett visst antal gånger per år, men inte för daglig träning. Man undrar ju vad man har för projektledare för sådana här stora projekt, är det byggprojektledare eller är det hästmänniskor...

Sakta tillbaka till livet

Tänk vad fort livet kan förändras. Idag var första gången på väldigt länge som jag tog med kameran ut, tillsammans med min nya följeslagare. En rullator. det är ju för gamla människor som min pappa som är 91 år, jag är ju bara 66.

För över en månad sedan blev jag hastigt sjuk med huvudvärk och feber. Vi var ute på rull med husbilen i skåne, och hade firat vår 25-åriga bröllopsdag utefter vägen. Efter att ha lämnat sonen i Flyinge och landat på Barsebäckstrands camping så däckade jag på kvällen, på den campingen blev vi kvar längre än vi tänkt eftersom jag mådde riktigt dåligt. Hursomhelst så blev jag bättre och vi kunde rulla vidare, det blev några stopp på vägen men eftersom jag inte blev riktigt bra så styrde vi kosan hemåt.
Nu blev det ett par veckor med varierande grad av huvudvärk, det släppte aldrig helt. Sedan blev det plötsligt värre med mer huvudvärk och feber. Jag fick problem med balansen, ramlade ur sängen när jag skulle upp på toa och kunde inte resa mig upp utan hjälp, jag var helt utan kraft. Dessutom hade jag svårt att prata, att få fram vissa ord, någon form av afasi. Då ringde min fru ambulansen. 
När jag kom in till Södertälje sjukhus var det riktigt illa, 39,5 i temp, skakningar och frossa så att sängen rörde på sig. Och ovanpå det hade jag en huvudvärk som jag aldrig varit med om, alvedon och liknande hjälpte inte. Jag ville helst att de skulle söva ner mig, eller liksom släcka lyset.

Efter två dagar med provtagningar och kontroller under alla dygnets timmar så hittade de orsaken, TBE fästingburen hjärnhinneinflammation, vilket en dag senare kunde verifieras med prov av ryggmärgsvätskan. En pågående infektion i och runt hjärnan och hjärnhinnorna.
Mot TBE finns det inga läkemedel utan det måste kroppen ta hand om själv, det man kan göra är att behandla symptomen, huvudvärk och feber. Sakta blev jag bättre och till sist fick jag komma hem, de men jag har kvar är dålig balans och jag blir fort trött, hjärntrött. Men enligt läkarna har jag goda chanser att bli helt återställd men det kommer att ta tid, troligen flera månader.

Varför skriver jag om det här? Inte för att ni ska tycka synd om mig, jag har själv valt att inte vaccinera mig mot TBE trots att vi bor i ett fåstingrikt område och vi har två hundar. Nej, anledningen är att jag vill uppmana er som inte gjort det att vaccinera sig mot TBE. Det är en sjukdom som jag inte skulle vilja att det drabbade min värsta fiende (om jag hade någon sådan).

Höstfärgerna börjar komma, det ser jag på mina promenader ut till postlådorna. Det har varit min promenad under ett par dagar när jag fått tillstånd att gå ut själv, 200 meter ut och 200 meter tillbaka, det är en härlig känsla att komma ut och röra på sig och få känna på höstluften.

 Men idag kände jag mig stark och fortsatte några hundra meter till bort mot den gamla gården i Hejsta. Jag som genom åren har sprungit ett stort antal millopp, halvmaror och ett maratonlopp, cyklat landsvägscykel och kört mountainbike i skogen. Och numera har jag gått med hundarna mer än 10000 steg varje dag, alltid varit aktiv.
Men nu säger alla att jag ska ta det lugnt och de har nog rätt, för efter min dagliga, korta promenad blir jag trött och sover middag ett par timmar.

När jag kom hem så hittade jag den här färgprakten i den enda rabatt som jag brukar bry mig om. Jag vet inte vad det är för växt men det var en riktig färgklick som gjorde mig glad.

Och jag repeterar, vaccinera er mot TBE!