Detaljer från en svunnen tid.
En ickebeboelig liten stuga står på tomten som vår son med flickvän äger, när jag går in där kan jag inte låta bli att låta blicken svepa runt i rummen och försöka mig på att känna känslan av att någon har faktiskt bott här en gång. Kanske är det en tonårings första hem då boningshuset står strax intill.
Jag minns min första egna lägenhet med blandade känslor, en liten etta på 26 kvm och den kostade 600 kr/mån. Friheten att ha en egen nyckel att stänga om sig, jag kunde andas ut att nu slippa vara styrd av föräldrarna....samtidigt som det var en konstig känsla att nu bo i ett enmanshushåll. Det fick bli en katt som sällskap...en kolsvart som fick namnet Tisse, denna fick så småningom flytta hem till mina föräldrar när jag insåg att kattstackaren inte kunde vara instängd på dessa ynka kvadratmetrar.
Nyckeln till friheten. Vi har alla varit där. Minns DU din första alldeles egna nyckel?
Här i toalettspegeln har någon fixat frissan, mött sin egen trötta blick efter en fest...bara fantasin sätter gränserna för vad som setts i denna spegel.
Att öppna sitt alldeles egna köksskåp och ta ut en temugg...eller ett glas...NÄR man vill det är också en känsla...jag minns den än fast det är över 40 år sedan. Jag minns också att diska var ett nödvändigt ont och det gjorde man inte så ofta ;-)
Kaminen med rester kvar från en brasa, någon har hållit stugan och sig själv varma med ved då väggarna är tunna, elelementen små och kan förmodligen inte klara av att hålla någon tillräckligt varm en kall vinterdag/natt.
En simpel dörr in till den pyttelilla garderoben som skulle rymma både kläder och skor....
Tack för att ni följt med på min resa som färdades mellan olika tider..... Numera bor jag med man och hund (utflugna barn som själv har barn) Vi behöver varken trängas eller frysa och fortfarande huserar jag i köksskåpen när jag vill, diskmaskinen tar hand om det tråkiga jobbet och den lilla garderoben från ett första boende är ett minne blott...
Ars artis gratia, konst för konstens skull. På återseende/Carina
Tack för att du läste och kommenterade Peter, det uppskattas.
Ha en fin söndagskväll/Carina
Det är märkligt hur något så litet kan kännas så stort. Känslan av att låsa upp dörren och veta att allt där inne var mitt ansvar och min frihet på samma gång… den var mycket större än själva lägenheten.
Ditt inlägg fångar just den där känslan — att det inte handlar om kvadratmeter, utan om det liv och de drömmar man bär med sig in genom dörren.