Exit Galleri FS

Lollo Brandt har gjort det. Nyligen gjorde Bente Liebmann det. De har tagit bort sina bilder från Galleri FS. Nu gör jag detsamma. Exit.

Önskar alla en fin vecka och vidgade vyer!

Expedition balkong, eller: Scener från tredje våningen

Jag arbetar, alltså är jag. Inte ute och fotograferar så ofta som jag skulle vilja.

Jobbet stjäl mycket tid och energi just nu. Det är mörkt på morgonen när man ger sig av och mörkt när man kommer hem, eller i bästa fall skymning några minuter innan vinterkvällen gör sin tidiga entré. Och det finns ungefär lika mycket ork som ljus.

Så vad ska en stackars naturfotograf göra? Fota makrobilder av kaktusarna i köksfönstret? Gå över till grannen och fråga om hon har någon uppstoppad fågel jag kan få låna? Nej, balkongen är svaret!

Fattigt surrogat för att vara ute i skog och mark visserligen. Och möjligheterna till varierande kamerapositioner är ungefär lika med noll. Men man kan ju göra en dygd av nödvändigheten och se fotografering från balkongen som en utmaning – begränsningar är utvecklande.

Tidigt igår kväll låg det ett tjockt lager nysnö på träden. På himlen syntes en ljusstark månskära och molnskyar som hastigt drog förbi. Allt detta gav ett speciellt ljus. Jag skulle iväg och hade lite bråttom. Riggade snabbt upp kameran på stativet och planterade det i snön på balkongen. Fokuseringen är det stora problemet i detta läge; det är för mörkt för autofokusen och i sökaren ser man inte mycket. Man får testa, gå på känsla och liten bländare. En slutartid på 30 sekunder var lagom för att återge scenen så som jag ville. Så här:

För någon vecka sedan kom den hit igen, den stora flocken kajor. Hundratals fåglar sätter sig i de stora björkarna utanför min balkong. Fåglarna kommer hit då och då. De kraxar och flaxar, eller är kusligt stilla och tysta. Och de är många, riktigt många. Som en vinterhälsning från Hitchcock.

Nu är jag inte ansatt av mordiska fåglar utan bara av förvärvsarbetets tidstjuvar. Men de försvinner så småningom, liksom kajorna. Då ska jag ut på riktig fototur. Tills dess får väl balkongen duga.

Earth Shots

Vilken ära – min bild på Earth Shots idag!

Webbsidan www.earthshots.org har funnits sedan 2006 och presenteras med följande ord:

”Earth Shots is a photo of the day contest celebrating the beauty and diversity of our planet.”

Är du intresserad av natur och naturfoto från jordens alla hörn kan ett besök på sidan nog ge både wow-upplevelser och inspiration, så gå in och kolla!

När jag ändå håller på med illa förtäckt skryt kan jag passa på att nämna att min bild också vann pris i tidskriften Utemagasinets fototävling 2010.

Sådär, då har jag fått mina femton minuter…

P.S. Bilden ligger även i mitt album HIMALAYA; kommentera gärna där!

___________________

http://www.earthshots.org/2011/01/mountains-and-khurpas-by-bjorn-billing/

Själv är bästa tomte

Det är lika roligt att ge som att få. Så försöker vi lära våra barn. Särskilt nu i juletid, när vi för övrigt också gör vad vi kan för att barnen ska tro på tomten.

Om det vi lär verkligen stämmer borde det vara kul i kvadrat att både ge och få en present i samma akt. I sann julanda beställde jag därför en julklapp till mig själv från tomteverkstan i Umeå.

Jag kan försäkra er att givandets glädje var lika genuin som frånvaron av förvåning när jag öppnade paketet den 24:e december. En kamera! Och just en sån jag hade önskat!

– Åh tack Björn vad du är snäll! Det är nästan för mycket, inte hade du behövt… säger jag lätt generat.

– Äsch, det är du värd, svarar jag. Klart grabben ska ha en ny kamera!

– Ja du har nog rätt som vanligt. Man kan ju aldrig ha för många kameror. Och förresten är detta en julklapp enligt Robin Hoods princip, för mottagaren är fattigare när han får presenten än givaren innan han köpte den.

– ???

Kom ihåg – det är inte innehållet i paketet som är viktigast, utan tanken bakom.

God fortsättning!

Döden i sökaren

Är det etiskt försvarbart att fotografera och visa bilder på döda djur? Frågan diskuteras då och då här på FS och har varit på tapeten alldeles nyligen. Ämnet engagerar och upprör, åsikterna går isär.

Mitt svar är ett tveklöst ja. Av den enkla anledningen att livet och döden är sammanflätade, att de utgör varandras förutsättningar. Det vore bedrägligt att bara visa upp naturen som liv, födelse, växt, blomning, som ett skyddat reservat där inte hot, rädsla, brutalitet och plågsam död existerar. Det vore en projicering av värderingar och önskningar på en natur där moraliska begrepp, som ju är mänskliga konstruktioner,  i själva verket inte har någon plats.

Den enes död, den andres bröd, att äta eller ätas – förhållandet mellan liv och död ställs på sin spets. Men temat går djupare än så. Årstider, organismers livslängd, djurmigrationer, dräktighetsperioder och så vidare – naturen inrymmer många olika cykler, alla förbundna med livets och dödens fläta.

I de karga fjällen påminns man om att beroendebanden kan vara sköra. Ett osedvanligt rikt lämmelår tycks för en stund rubba balansen och samtidigt bekräfta sambandet. Aldrig ser man så många ettriga gnagare i fjällen, men aldrig heller så många döda djur. Rovdjuren får sitt i överflöd, mer än vad de klarar av att äta, resten skänker liv längre ner i näringskedjan.

Där livet är sparsamt får den enskildes död så mycket större konsekvenser. Inte bara för djuren. En död jak på 6000 meters höjd i Himalaya vittnar om en mänsklig tragedi – en katastrof för den fattige tibetan som ägde djuret. En jakförare som paradoxalt nog livnär sig på andra, bättre bemedlade människors vilja att riskera sina egna liv för att få bestiga världens högsta berg.

Stanken från den döda jaken är vedervärdig. Vilket förvånar mig eftersom djuret borde vara djupfryst. Det kommer att bli liggande länge. Här finns knappt några asätare och de bistra förhållandena gör att nedbrytningsprocessen går extremt långsamt. Men åtskilliga organismers liv kommer att gagnas av detta stora kadaver. Den stund jaken drog sitt sista andetag startades en kedja av livgivande händelser, slutet blev början på någonting nytt.

Husflugan kan leva en månad, om den har tur och inte fastnar i ett spindelnät. Nässelfjärilen har en livslängd på upp till tio månader. Rovdjuren i fjällen får uppleva födorika somrar i form lämmeltåg vart fjärde till sjunde år. Den döda jaken kunde ha blivit 20 år eller mer. Nu är den förpassad till andra tidsrymder: mikroorganismernas snabba arbete och slutligen glaciärernas malande. Olika skalor av tid, samma grundläggande förhållande som gemensam nämnare.

Ett djur har dött. Tiden mellan flytande blod och barskrapade ben kan vara lång och den kan vara kort. Och den kan frysas av ett fotografi. En bild som kan lära oss någonting om naturen. Kanske kan en sådan bild också förmedla en säregen skönhet?