Den frånvarande fotografen

För en tid sen presenterades vinnarna i National Geographics stora fototävling:

http://www.boston.com/bigpicture/2013/01/2012_national_geographic_photo.html?camp=obinsite

Som vanligt många fascinerande och imponerande bilder. En som stimulerade tankarna lite extra var nr 13. En björn har fångats på bild med hjälp av ett självutlösande system med rörelsedetektorer.

Huruvida fotografen var närvarande vid fototillfället förtäljer inte historien. Men i princip skulle han kunna ha suttit på café och läppjat på en latte eller legat hemma i sängen och snarkat när bilden togs.

Naturfotografen Eliot Porter fick en gång frågan varför det aldrig finns människor i hans bilder. Porter svarade: "Mina bilder innehåller alltid två personer – fotografen och betraktaren."

Vad händer om den ena parten, fotografen, opereras bort från platsen och situationen när bilden tas? När de kritiska besluten om att komponera efter huvudmotivet och just i detta unika nu trycka på utlösaren har överlämnats till slumpen?

Man kan lätt argumentera för en teknik som möjliggör fotografens frånvaro:

– det är bara slutresultatet som räknas, inte processen

– fotografen har ändå riggat systemet och därmed haft en bildidé och gjort det avgörande hantverket

– med denna teknik stör man djurlivet så lite som möjligt, och man kan fånga beteenden på bild som annars knappt vore möjligt

– slumpen kan överskrida fotografens begränsningar och öppna för nya spännande bildlösningar

Men om jag lyssnar inåt och frågar om mina egna bevekelsegrunder för att fotografera, så uppstår en gnagande känsla.

För mig räknas också processen, som i regel betyder att vara ute i naturen. På plats. Här och nu. En sinnlig upplevelse. Närvaro.

Passion för glaciärer

Få saker i naturen fascinerar mig lika mycket som glaciärerna. Jag är varken ensam eller först om den fascinationen. Betraktelser över ”de frusna haven” finner man långt tillbaka i historien.

Berättelserna om dessa märkliga och skräckinjagande ting är i förmodern tid ofta genomsyrade av myter och vanföreställningar. Ända in på 1700-talet kunde lärda män redogöra för de drakar man trodde höll till i glaciärerna. Den moderna glaciologins födelse – med huvudpersoner som Forbes och Agassiz – hör till vetenskapshistoriens spännande dramer.

* * *

Utseendet på en glaciär är till stor del avhängigt underlaget. Är marken under isen flack så blir också istäcket slätt med få sprickor, som en platå.

Plateau du Trient, nära gränsen mellan Frankrike och Schweiz:

Precis som med en flod med dess forsar och brytningar spricker isen upp när underlaget är ojämnt eller sluttar.

Bilden från Triftglestscher påminner inte så lite om en flod på väg att störta ner som ett vattenfall:

Ett magnifikt exempel på isfall finner man i Kimshung-glaciären i Nepal:

Detalj av isfallet på Hohwänggletscher i Schweiz:

Det finns en gräns när friktionen mot underlaget förlorar mot ismassornas tyngd. Passeras den gränsen – då brister det. Som i denna bild från Mera Peak, Nepal:

* * *

Att vandra på en glaciär är spännande. Norrmännen är nog det enda folk som gjort glaciärvandring till en fjällaktivitet i egen rätt, och inte bara som ett sätt att ta sig över isen med andra målsättningar.

Nedan en bild på Norges sjätte största glaciär, Hardangerjökulen, med en yta på 73 kvadratkilometer. För ett antal år sen tältade jag och en kompis några nätter inte långt från blåisen, enkom för att klättra och leka i den frusna labyrinten av torn, väggar och sprickor.

Vi såg många replag passera. Åtminstone vid ett tillfälle kunde jag placera mig kompositionsmässigt rätt för ett fotografi:

Vi förflyttar oss till Schweiz för en annan sorts isvandring. Två ensamma personer med stegjärn och isyxor, små människor på ett stort isfält:

Den som ska bestiga Amphu Labtsa, ett högt bergspass i Nepal som förbinder regionerna Hinku med Khumbu, har ett härligt äventyr framför sig. En marängtårta till glaciär att finna en väg genom:

Glaciärer ska ha respekt för. Utan rätt kunskaper och utrustning ska man inte ge sig ut på en glaciär. De rör sig, lever, och krafterna som är verksamma är oerhörda. Under snön kan det finnas sprickor stora nog att svälja en tågvagn.

Vi har glaciärer även i Sverige, även om de inte är alls lika många eller stora som i vårt västra grannland. Nedan: släpljus över isfallsglaciären vid Tarfala, Kebnekaiseområdet.  Det är här den viktigaste glaciärforskningen i Sverige bedrivs, vid forskningsstationen som lyder under Stockholms universitet.

* * *

En glaciär må te sig kall och ogästvänlig men den är inte nödvändigtvis steril. Ytan kan hålla en temperatur som medger liv för flera organismer. Ofta ser man röda fläckar och stråk, och dessa utgörs faktiskt av en sorts sötvattensalg (släktet Chloromonas). Den utgör i sin tur föda för andra organismer.

Ringsbreen, Jotunheimen:

Men förutom för fackspecialisten är det knappast glaciärernas flora och fauna som fascinerar utan formationerna av is. Bland det häftigaste jag varit med om var att vandra på moränryggen genom Östra Rongbuk-glaciären i Tibet. Passagen flankeras på båda sidor av närmast osannolika istorn.

Denna väg upp till ett möjligt insteg för att bestiga Mount Everest gavs på 20-talet det passande namnet Miracle Highway (se min tidigare blogg om MH här och här).

Nedan ett annat fenomen från samma glaciär. Notera den extremt spetsiga tungan:

Helt olik den annars så karaktäristiska breda tungan, som gärna avslutas i en sjö och ett delta. Nedan Styggedalsbreen i Jotunheimen. Det är lätt att föreställa sig hur isen rört sig som en plastisk massa för att slutligen smälta av i öppna och rinnande vatten:

Vatten som vatten – tidigare gjorde jag en jämförelse mellan ett vattendrag och en glaciär. Från lite höjd påminner de stora glaciärerna verkligen om breda floder som pressar sig fram genom berget.

Vy mot Monte Rosa-massivet på gränsen mellan Schweiz och Italien:

Men visar inte nästa bild (från Schweiz) hur H2O också i dess förångade form, som moln, kan forma sig som ett rinnande vatten eller en rörlig is?

* * *

Baltoro. Redan namnet kan ge glaciärentusiasten ståpäls. Med sina 62 kilometer är Baltoro i Pakistan en av jordens längsta glaciärer utanför polarområdena. Den lär vara en av de naturliga landformationer som astronauter kan urskilja längst bort från vår planet.

Jag känner mig privilegierad som fått vandra och tälta på Baltoro flera dagar i streck. En upplevelse som går utanpå det mesta, inte minst tack vare omgivningarna med bergstoppar över 8000-meter.

Glaciärer är inte alltid rena och blå; oftare faktisk ett sammelsurium av is, stenblock och grus. Vy över Baltoro mot söder:

Övre Baltoro. K2 i bakgrunden:

Nedre delen av Baltoro (notera istornen som sticker upp, jämför med bilderna från Tibet ovan):

* * *

Solen sveper sitt kvällsljus över Glacier du Tour, Frankrike:

I en mening är det också skymningstid för jordens glaciärer. Tack vare ökad mängd nederbörd växer visserligen somliga glaciärer, men generellt krymper de stora isarna, och det med en rasande fart.

Nästa bild, från Schweiz, illustrerar hur glaciärerna har smält, lossat isblock och dragit sig tillbaka under årtusenden. Bilden är åtta år gammal: hur mycket har glaciärerna krympt sedan dess? Hur länge dröjer det innan klippan är helt isfri?

Inte ens Vatnajökull på Island – Europas största glaciär – kommer att bestå i all framtid. I sig inte konstigt, men nu krymper glaciären med en acceleration som inte tidigare noterats.

Jag är smärtsamt medveten om att jag genom att ha rest till alla dessa platser för att mätta min passion för glaciärer har bidragit till isarnas prekära tillstånd. Ifall mina bilder kan väcka någons intresse och medvetande om glaciärernas skönhet och betydelse, kanske jag åtminstone har kompenserat en gnutta.

* * *

http://en.wikipedia.org/wiki/Glacier

http://en.wikipedia.org/wiki/Retreat_of_glaciers_since_1850

Whiteout

I ett blogginlägg om min senaste tur till Jotunheimen reflekterade jag över dålig sikt. Att se dåligt på grund av tät dimma och låga moln kan vara frustrerande, men är ingenting mot upplevelsen av whiteout.

Meteorologiskt finns det olika slag av detta fenomen. Gemensamt är att allt är vitt. Och jag menar verkligen allt. Vitt, vitt, vitt. Ingen horisont som skiljer mark från himmel, inga landmärken att fästa blicken på.

Att färdas i whiteout är en märklig upplevelse. Öga och hjärna jobbar på högvarv för att finna någonting att fixera – en referens, en orienteringspunkt. Men ingenting.

Det är tröttande, och rentav lite kusligt. Behöver jag tillägga att whiteout nog är det sämsta tänkbara förhållandet för fotografering?

På Breithorn i schweiziska alperna.

Utanför fjällstationen i Sylarna.

På vandring i Nepal. Del 3 av 3

Nerför går vandringen snabbt och vi kommer snart till Chomrong, en av de större byarna i området. Här är det stor festival på gång. Nepaleserna älskar festligheter och missar inte en möjlighet att fira stort. Jag fick aldrig hela bilden riktigt klar för mig men festivalen hängde ihop med gurungs kommande nyårsfirande, Tamu Losar (gurung har dock en helt annan tidräkning än vi och för dem blev det inte år 2012 utan 2595).

Folk från alla närliggande byar var samlade och just den här dagen var det tävlingar i basket och volleyboll, två av de största sporterna i Nepal. Själv var jag mer intresserad av publiken.

Festligheterna erbjöd också dansuppvisning och försäljning av mat och dryck, och varade en bra bit in på natten. Trots sömnunderskott gick vi nästa dag med pigga ben till Ghandrung, den äldsta och största byn i området norr om Pokhara-dalen.

Här liksom i övriga byar är gurungs traditioner väl bevarade och många människor lever i stort sett som de har gjort i generationer. Men moderniseringen rusar ikapp och man håller på att bygga en bilväg till Ghandrung. Den dagen de första bilarna rullar in kommer ett nytt kapitel i byns historia att skrivas.

Även i Ghandrung förbereder man sig för Tamu Losar. På öppen gata styckas och bereds slaktdjur. Och det på ett sätt som får Per Morberg att framstå som en fransk kock med plasthandskar.

Man träffar många människor på en sån här resa. Med rätt attityd är det inga problem att få kontakt och med barnen krävs knappt ens det.

Flickan på bilden nedan var en riktig linslus. Två och ett halvt år gammal. Skojade och gjorde grimaser, men för ett ögonblick tittade hon bort och verkade försjunka i egna tankar. Ofta är det de porträtten som blir bäst, när personen glömmer fotografen och kameran framför sig.

Vyerna dröjer kvar nästan ända ner till Birethanti. Därifrån blir vi hämtade i bil för en slingrig och skumpig färd till Pokhara. Det lilla vita objektet i bildens nedre del är en chorten, en pagod, och berget bakom är Annapurna South som vi sett flera gånger i denna reseberättelse.

I Pokhara skriver jag 31/12 i dagboken. Nyårsfirandet här kunde vara ämne för ett eget blogginlägg, men istället vill jag avsluta denna blogg i tre delar med några bilder från Nepals huvudstad Kathmandu.

”Same same but different”. Kathmandu är fortfarande kaotiskt, galet, charmigt. Men också skitigare, mer motorfordon, mer västerländskt än när jag var där senast.

Bodnath, den buddhistiska jättestupan, lär dock bestå. Vädret var gråtungt och trist denna nyårsdag, men besöket ändå intressant då det pågick en årlig högtid som lockat mängder av troende buddhister. Munkar sitter i långa rader och skanderar böner, andra rör sig runt stupan varv efter varv, alltid medurs.

De riktigt hängivna genomför ett rörelsemönster: hälsning stående med händerna ihop, ner på alla fyra och sen hasa sig ner på mage med utsträckta armar och sen upp igen. Rörelsen uppresas om och om igen, likt ett kroppsligt mantra.

Jag besöker verkstaden där thankamålarna håller till. I svagt ljus med penslar fina ner till ett enskilt strå uppnår dessa konstnärer fantastiska resultat. Det finns en mängd motivkretsar, alla med buddhistiska teman, och varenda detalj har symbolisk innebörd. Kvinnan arbetar på en mandala, ett slags kosmogram.

Från Buddha till Shiva. Pashupatinath, den hinduiska guden Shivas tempel, blir en tankeväckande upplevelse. Det är mitt första besök här och jag har aldrig sett kremering i det fria tidigare. Men det känns inte så konstigt eller obehagligt som jag trott, och det borde det ju heller inte göra. En ovan syn ja, men med perspektivbyte inte märkligare än att gräva ner de döda i jorden.

Pashupatinath är förresten ett enormt tempelområde och är liksom Bodnath med på UNESCO:s lista över världsarv.

Likbränning och väder som en fuktig filt. Okej, det blev inte direkt nån munter avslutning på den här reseberättelsen. Men scrolla uppåt, eller gå tillbaka till del 1 och 2, så förstår ni att det inte är dessa saker som gör att jag redan längtar tillbaka till Nepal och Himalaya.

* * *

Del 1: http://www.fotosidan.se/blogs/billingsblogg/pa-vandring-i-nepal-del-1.htm

Del 2: http://www.fotosidan.se/blogs/billingsblogg/pa-vandring-i-nepal-del-2.htm

På vandring i Nepal. Del 2 av 3

Det är som sagt mindre snö än väntat men samtidigt kallare. Emellanåt har denna trekking varit en studie i att hantera kyla. Eller rättare: att hantera extrema temperaturskillnader. Stekande hett i solen och isande kallt så fort solen försvinner bakom bergskrönet.

Morgonen vi lämnar Deurali är marken hårdfrusen. Bäckarna består till hälften av rinnande vatten, resten är is. Träden ersätts av buskar och snart övergår vegetationen i gräs. Vi når Machapuchhre Basecamp på ungefär 3700 meters höjd och är nära vårt mål och vandringens vändpunkt.

När solen sänker sig drar molnen in. Fast högt i Himalaya behöver man inte titta upp för att se molnen, man är i jämnhöjd med dem!

Jag vandrar ensam upp till Annapurna Basecamp. Molnen dominerar, bergen döljer sig. För någon sekund blottas en liten del av ett väldigt berg, nästa stund ser man bara moln igen. Nog är jag lite besviken över uteblivna vyer men samtidigt så tilltalas jag av detta spel, det är som en eggande förförelselek som lämnar mycket till min fantasi.

Nere i Machapuchhre Basecamp igen. Alpglöd för en kort stund innan mörkret tar över.

Beckmörkt är det klockan 5 på morgonen när vi beger oss upp till ABC för att få uppleva härligheten när solen går upp.

Annapurna Basecamp heter också Annapurna Sanctuary. Det är lätt att förstå varför när man väl är på plats. Höga berg vart man än vänder sig, man står som på scenen i en amfiteater.

Annapurna I är högst. Med sina 8091 meter hör det till världens fjorton berg med toppar över 8000 meter. Annapurna I var det första av dessa att bestigas. Året var 1950, klättrarna som triumferade men nära nog strök med på kuppen hette Maurice Herzog och Louis Lachenal.

Från denna synvinkel är Annapurna I inte ett särskilt estetiskt anslående berg. Ingen spetsig topp i ensamt majestät, inte alls som Machapuchhre. Men storleken, den väldiga väggen är minst sagt imponerande. Avståndet från där jag tar bilden upp till toppen är nästan fyratusen höjdmeter. Fyra kilometer. Sisådär tjugofem Kaknästorn staplade på varandra.

Som alltid är det med en dubbel känsla jag lämnar bergen. Det ska bli skönt att komma ner till lite varmare klimat, men jag vänder mig många gånger om, som för att tanka mitt minne fullt med bilder av Himalayas skarpa kammar och bländande toppar.

* * *

To be continued...

*

Del 1 hittar du här: http://www.fotosidan.se/blogs/billingsblogg/pa-vandring-i-nepal-del-1.htm