Kameraklumpar som isbrytare i New York

Bengt och jag mötte flertalet intressanta människor i New York  då vi tog vätskekepaus (även annars också). Vi detta speciella tillfälle dock,  hade vi droppat inpå  Starbuck vid Times Square för att skydda oss mot regnet.  Jag köpte en latte och Bengt en te. Det var rätt svårt att hitta någon plats att sitta på, men så småningom klämde vi ner oss på en långbänk och jag hamnade bredvid en man som såga ut att ha sett sina bästa dagar. Han var rätt brun och vistades antagligen rätt mycket ute i det fria. Vi la upp våra kamerabumlingar på bordet och mannen började fråga lite runt fotograferande och rätt som det var, var vi tre inbegripna i ett samtal. Han frågade om vi var gifta och på den frågandet fick han ett jakande svar. Själv hade han en gång varit gift i 10 år och hade både barn och barnbarn. Han ondgjorde sig över kvinnor i största allmänhet och kvinnor i äktenskap i synnerhet. I hans äktenskap, fick vi veta, var de tre första dagarna ( Det är inget skrivfel. Han upprepade tre dagar flera gånger) i äktenskap tillfredsställande, resten var bara en plåga. Så småningom kom vi in på, som är ganska vanligt när man möts så här, att jämföra våra länder. En kvinna som satt bredvid mannen satt och smålyssnade på vårt samtal och måste efter ett tag om berätta att hon har en son som har en koppling till Sverige. I övrigt berättade kvinnan att hon växt upp i Österrike, hade 5 barn och 5 barnbarn. Hennes f.d. Man tjänar en massa pengar i Silicon Valley. Hon hade gått i pension av diffusa medicinska skäl. 
Efter ett tag droppade kvinna av och vi försäkrade varandra att vi haft ett intressant samtal innan hon gick. Mannen kunde inte släppa det här med misslyckade äktenskap och frågade hur länge Bengt och jag varit gifta. Efter att ha intagit informationen om längden på våra äktenskap blev Bengt och jag utnämnda till mannens personliga hjältar. Strax innan Bengt och jag skulle bryta upp presenterade vi oss för varandra. Mannen hette Chris.

På Starbucks (många vätskestopp på Starbucks för Wifins skull) någonstans på Broadway var det vätskepaus. Ett bord var ledigt. Jag satte mig bredvid en starkt överviktig man. Han satt och sov med sin laptop framför sig på det lilla bordet. Bengt och jag satt och småpratade över vårt bord då den överkorpulente plötsligt vaknade till liv. Ganska omgående noterade han våra stora klumpar till kameror på vårt bord så var samtalet igång, Han var en "IT-guy "som jobbade med websidor med mer och sökte jobb.

Vi hade som vanligt lagt upp våra klumpar till kameror på bardisken. Denna gången på en bar vid Union Square. Konversationen började på detta sätt från en man som satt mitt emot oss vid bardisken och som avslutat ett samtal med en ung vacker kvinna. "Så ni är fortfarande vänner". Bengt och jag tittade på varandra. Vi undrade vad han menade. Han sa och pekade på oss "Du är en Nikonman och Du är en Canonman". Sedan var samtalet igång. Det visade sig att han var VD för ett eget företag i energibranschen inom bränslecellteknik och hette Karl Rudisill. Han hade haft en dansk hustru och skulle snart , på ministernivå, besöka de nordiska länderna och tala för varan bränslecellteknik.

Ja vi hade andra möten där kamerorna spelade roll. En vanlig fråga var om var proffs och så var samtalet igång.