Att vänta ut en situation i gatufoto och vad lite efterbehandling kan göra.

För att en stora mästarna inom gatufoto ska ha kunnat leverera högklassiga bilder tror jag att tålamod, studier av ljuset på  olika tider på dygnet samt människors tendens att upprepa sig i olika situationer eller på olika platser  är några av de viktiga ingredienserna till bra bilder. 

Med detta i åtanke gick jag ner till Hornsgatan för ett experiment (ljuset var som det var vid 19-tiden).  Jag vet att cyklister passera en "mur" mitt emot Maria Magdalena kyrkan. I muren finns en vad man kan kalla "nisch". I nischen finns en plåtdörr och en stor ren yta till höger om dörren. Min avsikt vara att ta en bild då en cyklist passerade den nakna ytan till höger om dörren. Jag använde lång slutartid för att cyklisten skulle leverera rölseoskärpa. Exemplet som sådan är kanske inte så upphetsande, men att vara systematisk med avseende på det som jag nämnt inledningsvis så tror jag att gatufotograferandet kan få ett lyft och inte bara att man råkar var på en plast vid rätt tillfälle.

Nedan 3 versioner av bilden. (jag tycker den SVV blev rätt spännande)

Henri Cartier-Bresson och jag

Jag fotograferar en hel del gatufoto och efter att ha varit på Fotografiska ett par gånger och tittat på Henri Cartier-Bresson har jag drabbats av följande tanke. Om man skalar bort patinan i Bressons bilder och tillika påklädnaden i form av historien förknippad med bilderna, hur står sig då mina bilder i jämförelse. Förmodligen låter det sig inte göras men se det som ett tankeexperiment. Det är antagligen en dödssynd att föra denna tanke till torgs men icke desto mindre tror jag att många, som har fotograferandet som hobby eller yrke  jämför sig med de stora mästarna. Är man en skicklig erkänd fotograf så kanske en kritiker jämför fotografens bilder med de stora mästarna. Är man som jag, får man göra det själv.  

Bresson fotade från olika länder/städer/platser. Min första bild är från Wien, bild 2 och 3 är från Stockholm, bild 4 är från New York, Bild 5 är från Berlin, Bild 6 är från Stockholm, bild 7 är från Rugen (ska vara tyskt y) och den sista bilden är från ett litet oassamhälle i Sahara/Egypten. Jag har också bilder av människors utsatthet , som Bresson, men dom får jag visa i ett annat forum någon annan gång.

Således håll till godo med några historielösa bilder (och så kommer det förmodligen att förbli) och som än inte fått  någon patina (det kan de flesta bilder få).

Plötsligt blir naturbilderna "väggvänliga"?

Jag sitter här och experimenterar med några naturbilder i "svartvitt" och upptäcker att man accepterar en hel del, som man aldrig skulle göra i färg såsom "otydlighet" och korn". I färg skulle jag aldrig hänga upp bilden på vägen, men i "svartvitt" går det utomordentligt bar, där vad man kan kalla operfektionen  gör bilden intressantare. Vet inte vad ni tycker om nedanstående bilder - passar för väggen? Bild 3 har jag kanske visat tidigare. Jag har dock dragit lite mer  "spakarna". (Om det är någon som undrar hur jag fått dit kantlinjerna så är de gjorda i Lightroom: bild/skriv ut till jpeg/ny bild/importera/lägg dit kantlinjen i skriv ut/skriv ut till jpeg/importera/exportera till fotosidanformat. Detta kanske alla känner till.  Jag kom på det alldeles nyss)

Från det ena till det andra, fickjag  ett mejl från Fotosidan om  hur man flyttar statistiken med flaggorna. Jag har bluddrat bort mejlet. Nån som vet hur man gör?

Några gatufotobilder från Hamburg rätt och slätt

Hur vinner man fototävlingar i Foto och Kamera&Bild?

Texten nedan är nog inte vad Du förväntat Dig.

Ett vidare tankearbete efter mina funderingar kring  "påklädda" och "nakna bilder" blir att det som spelar in när man är domare är vem man är. Kan man  som tävlande,  i sin  bild, slå an en ton som ger resonans hos domarens livserfarenhet, minnen eller var hen befinner sig i livet just nu så har man kommit långt med sin tävlingbild. Domare i nämda magasin uttrycker ibland att man går på magkänslan och egentligen  menar man då bilder som har just den tonen som slår an eller väcker något till liv hos domaren.  

Således om man ska vinna en tävling och pricka rätt, förutom att bilden innehåller de vanliga kvaliteterna,  är att veta något djupare om domaren. Inom marknasdsföringen kategoriserar man exempelvis människor i olika livsstilar för att träffa rätt med sin reklam. 

Detta låter sig förmodligen inte göras, men ska man riktigt pricka rätt ska man ta reda så mycket som möjligt om domaren av den art, som jag ovan beskrivit. Anta att två eller tre människor  skulle enas i sitt domararbete. Kan bara konstatera att det kan vara en helt annan situation.

Utöver detta så finns det naturligtvis bilder som slår an och lever helt på sina egna meriter och susar igenom allt brus av tyckande. Men dessa bilder är av en helt annan art.

(Nu har jag läst igenom vad jag skrivit och tanken om långsökthet dyker upp men så tänker jag vad är det värsta som kan hända om jag trycker på publiceraknappen - ingenting förmodligen)

Medan jag håller på och skriver, så har säkert Du som jag gått på utställningar där fotografers projekt har presenterats . Man har stannat upp vid en bild och tänkt "vilken skitbild".  Det som man missat då, har jag upptäckt, är bildernas "påklädnad" , dvs vad har fotografen för syfte med sina bilder , vad vill han förmedla vad betyder "skitbilden" i relation till de andra bilderna. Om man har kläm på detta så blir "skitbilden" förstålig och upplevelsen av att titta på bilderna intressantare.