Inspiration

I mitt jobb ingår att ibland tilldela nya (temporära) lösenord åt någon användare. Då hugger man ofta något som man haft i tankarna den senaste tiden, det blir som ett personligt meddelande till den okände mottagaren. Och det som känts aktuellt en längre tid nu är sommarvädret!
På omvägar hamnade jag i Malung nyligen och upptäckte att dansbandsveckan pågår för fullt där. Jag var bara på jakt efter lugn och ro, så det var helt fel plats för mig. Dessutom var vädrets makter i sitt esse! Konstant regn avlöstes av störtfloder, men där fick jag temat för nästa omgång av lösenordsbyten: "RegndansVeckan-2025"
Så tack Malung, för inspirationen.

PS.
Ni har en väldigt fin järnvägsstation!

Tröttnar man, eller lär man sig aldrig?

Jag kan inte låta bli att ta bilder när jag blir... Fascinerad, i extas, melankolisk, eller känner något annat för det jag ser. Sjön Båven fick mig att känna något när jag passerade, så jag tog en bild.

Men när jag nu tittar på bilden så ser jag att den liknar så många andra jag tagit genom åren. Och troligtvis har jag känt något vid de tillfällena också, säkert har jag tänkt "Det här vill jag visa för världen." Dock, efter en kortare eller längre tid inser man att stora delar av världen redan har sett något liknande hundratals gånger.

Sakta går det upp för mig att om jag har något viktigt att säga med mina bilder så måste jag tänka efter vad det är jag vill säga. Och jag måste räkna med att det bara är en liiiten del av alla som eventuellt ser bilden som är intresserade av det. Såklart, när jag kompletterat den här bilden med var den är tagen så kanske några fler blir intresserade, kanske för att de också vill känna likadant som jag kände när jag tog bilden. Vissa bilder behöver alltså stödtext.

En annan sak som gått upp för mig när jag började fundera i de här banorna är att jag faktiskt börjat hoppa över många av de här "Kodak moments" som det hette i reklamen förr. Jag verkar ha tröttnat på sådana bilder, har sett för många av dem, har försökt göra för många själv. Jag verkar ha lärt mig sålla bland motiven, men tror inte att jag lyckats tillämpa kunskapen. Det är många steg på vägen mot att bli en intressant fotograf, som visar intressanta bilder.

Men just nu är jag bara en mobil fotograf som tar bilder med en mobilkamera. Jag ska fundera vidare på det intressanta ett tag.

Jag läser helst inte dystopi

Science-fiction har alltid legat mig varmt om hjärtat. Det började redan i mellanstadiet när jag fick boken "Stiftelsen" rekommenderad av min svenskalärare, jag misstänker att han också var SF-nörd :) Tvärtom vad de flesta associerar SF med så är det inte lasersvärd och rymdskepp som är grejen, även om några författare har fantastiska idéer om teknik (Elon Musk kan gå hem och gråta över hur fantasilös han är i jämförelse.)

Grejen är "Tänk om det vore så här..." -en lite utmanande konversationsstart som kanske inte är den mest framgångsrika på puben eller nattklubben. Men för den som vill finns det mycket att fundera över när man läst till exempel Stiftelsen av Isaac Asimov.

Hans bok är ganska gammal numera, och fokuserar mycket på 50-talets samhälle; Då började "Atomåldern" vilket tydligt framgår i boken. Men det är en bok som säger "Tänk om det blir så här..." Och nu kan vi säga att så blev det inte, ännu i alla fall.

Idag då, vad skriver man om? Jo, dystopier är väldigt vanliga. Även den som inte läser speciellt mycket peppras med TV-serier. Har ni sett eller hört talas om "The last of us", "Black mirror", "The handmaids tale" eller den som går på SVTplay: "Efter undergången" som är baserad på boken "Earth abides."
Jag gillar inte dystopier! Kollar faktiskt hellre på "Star wars" fastän det är lasersvärd och rymdskepp och larvigt som tusan, men dystopier skrämmer mig. Jag hoppas att de hamnar i historien precis som Stiftelsen gjort, och att någon börjar skriva böcker om en god framtid.

Men, men. Nu hade jag en bild som passade in i mina tankar för stunden. Jag kallar den för "Götgatsbacken, Stockholm 2525"

Bilden tagen med en DJI Action 4 och tonad i Exposure X7-

Åh, vilken natt!

När jag bodde i Stockholm blev det sällan av att ta vara på det fina med staden. Det var bilköer, trängsel på tunnelbanan och ingen tid över. Och som jag tyckte, alltid dåligt väder när man väl hade tid.
Men igår fick jag vara riktig turist på besök. Då fick jag lite bonus för alla de gånger som jag inte kunna njuta av staden! En sommaravslutning med jobbet ute vid Henriksdal och promenaden tillbaka till sängen kändes som sången "Sakta vi gå genom stan."

På morgonen passade jag på att klättra upp på det högsta berget jag kunde hitta, och Stockholm visade en av sina många bästa sidor.
Jag tror att jag trivs allra bäst med att bara vara turist här, nu känns det som att jag kan gilla staden.

Bilderna tagna med iPhone.

Sköna maj

Det är bråttom nu, att hinna klämma in de där dagarna när man kan njuta av våren. Och för att njuta vill man ju ha bra väder.
Jag kollar prognoserna, de flesta verkar överens: Det ska bli aprilväder! Okej, då får jag väl vara aprilmänniska. Så jag ger mig iväg för att njuta.

Och jag verkar ha dragit en vinstlott. Hittade en plats mellan höga berg som ger lä, och solen tvingar sig fram genom molndiset.
Jag blir varse att det är fler än jag som har bråttom. Fåglar och grodor är i full färd med att hitta en partner, det låter!

Men sådan låt hör till när jag ska njuta!