Downtown Västerås 2

Det finns gott om gallerior med massor av affärer i Västerås. Butikerna är så många, så att jag undrar om det finns kunder till det stora utbudet. Uppenbarligen har jag rätt. Nu skall en galleria stängas och byggas om till kontor för olika okända ändamål. Samtidigt skall visst en ny galleria öppnas i ett köpcenter utanför centrum. Kapitalismen snurrar på i allt snabbare takt. Låt den snurra på, tänker jag. Mina dagliga promenader med hunden rubbar dom inte.

En annan sak med galleriorna. Det är massor med folk överallt. Trängsel i rulltrapporna. Fullt på alla fikaställen. Men handlar folk så mycket? Tveksamt. Kan det vara så, att om människan omger sig av många andra människor, så känner man sig mindre ensam? Något slags "själarnas främlingsskap och främlingarnas gemenskap". Vad vet jag. Jag är bara en fd generatormontör som ingår i någon slags produktionsreserv. I väntan på Godot funderar jag över livet och det som kommer efter.

Nu finns det ju inte bara gallerior i Västerås. Utmed Black River, bland gamla huslängor finns små butiker: Gulliga och mysiga. Butikerna kommer och går. Lönsamheten är väl liten.  Synd.

Damtralla med hjälpmotor

En gång hade jag en damtralla med hjälpmotor. Det var på 50-talet under det kalla krigets dagar. Vi var inte medvetna om miljöproblemen, det fanns gott om jobb och ekonomin pekade uppåt.

Jag hade en damtralla  med hjälpmotor. Farsan jobbade hårt i byggsvängen. Vi hade mat på bordet. Morsan skötte hushållet, läste deckare och tog bilder av familjen med en gammal lådkamera. Jag slutade på läroverket, därför att jag inte lät mig dresseras av konservativa lärare. I stället började jag jobba på ASEA och blev kvar i 55 år.

Jag köpte en damtralla med hjälpmotor. Det var en Victoria som hängde på vänster sida av bakhjulet. Damtrallan med Victoriamotorn kostade 150kr begagnad. För mig var det nästan halva min månadslön. En nästan ofattbar lycka genomsyrade mig när jag första gången susade fram med hjälp av vrålande motorn. Det blev en riktig långtur med mopeden en gång. Från Västerås till Rättvik. Den resan tog hela dagen, och jag var blåfrusen när jag på kvällen kom fram till släkten i Dalarna.

På en veteranträff för mopeder härom året fick jag tillfälle att fotografera den typ av moped som jag hade på 50-talet.

Downtown Västerås 1

Under 60-talet revs de gamla kvarteren av träkåkar i centrum. I stället växte en stad av betong upp. Liknande "utveckling" har drabbat, inte bara Västerås, utan många städer. Om trivseln i staden har ökat, finns det olika meningar om.

Avstånd och närhet

Det fysiska avståndet är inget hinder för andlig närhet mellan människor. Se bara på mannen och kvinnan utanför McDonald`s.

För övrigt tror jag på ett mångkulturellt samhälle. Det berikar och utvecklar oss. Tänk om alla människor vore ursvenskar som jag är. Blev det inte trist och torftigt?

Bilderna är tagna i Västerås.

Uppkopplad eller frånkopplad?

Allt var inte bättre förr. Vem vill i dag vara utan datorer eller mobiltelefon? Inte jag, och knappast
någon annan heller.

Ibland verkar det ändå som vi är uppkopplade litet väl mycket. Det går ut över gemenskapen, när den
man pratar med hela tiden pillar på en iphone. Blir man inte frånkopplad om man är uppkopplad hela
tiden?

Kolla familjen på bilden. Det går inte att ta en stilla fika utan att ha en laptop påslagen.

Är det livets mening att hela tiden vara uppkopplad?