Om värdet av loppis, och hur jag träffade Olga

Jag är alltid full av förväntan när jag går på loppis. Det går att göra fynd. Som när jag hittade ett Nikon Micro Nikkor 200/4 för några hundralappar. Ett nästan osannoligt fynd som gav mig dåligt samvete. Skall man inte upplysa försäljaren om varans rätta värde? Jag gjorde inte det, och det får jag leva med.

Att gå på loppis är som att gå på skattjakt under barndomstiden. Det är spännande, och man vet inte vad som väntar vid nästa bord. Att se människors händer som sträcker sig efter drömmarnas föremål, det är intressant. Böcker är det som jag köpt mest av på loppis. Sedan har det ju blivit en del skräp också.

En udda händelse var när jag träffade Olga på loppis. Hon satt ensam i en banankartong. Ledsen och övergiven satt hon där. Och ful som stryk var hon. Eftersom jag alltid varit svag för avvikande varelser, så köpte jag Olga för 15 kr. Namnet Olga slog ner som en blixt i huvudet direkt när jag såg henne. Märkliga saker händer på loppis.

På tredje bilden sitter Olga omgiven av Nalle Puh och Olle Flodhäst. Med på bilden är också min Nikkormat FT2 från 1976. En trogen vän som varit med på resor till bl.a Singapore och Agadir.

Olga, Nalle och Olle trivs bra med min hustru och vår hund. Nikkormaten och jag tillhör numera den stora produktionsreserven. Kanske kallas vi ut någon gång på uppdrag, men knappast troligt.

Allt i livet har sin tid.

Om bloggen på FS

Det finn ju många åsikter om bloggen här på FS. Jag upplever bloggen som något mycket positivt. Varje morgon efter hundrastning och frukost går jag in och läser vad som skrivits i olika bloggar. Det har blivit en vana och en av dagens höjdpunkter.

En fotoblogg behöver ju inte alltid innehålla djupsinnigheter om fotografi eller ha med mästarfoton. Den mångfald och den variation som finns här är berikande. Att det är högt i tak är bara bra. Det är också bra att få ta del av andra människors bilder, tankar och erfarenheter. Genom att ta del av andras liv växer vi själva och utvecklas.

En gång trodde jag att det gick att förändra världen genom att skriva och delta i debatter. Det tror jag inte längre. I dag har jag ett mer avspänt förhållande till livet. Men nyfikenheten och viljan att utforska allt som händer i samhället finns kvar.

På dagens bild sitter min hund Lizzy och betraktar nyfiket allt som händer. Här i stenöknen är hon fyra månader gammal och det är sommar 2011. Hon har en bra inställning. Om jag har påverkat henne, eller hon mig är en bra fråga utan svar. Men viljan att ta del av livet och lära sig mer, det är viktigt.

Digitalfoto och stress

Min stress inför digitalfoto nådde sin kulmen och gick över i Paris december 2007.

Under flera år hade jag känt mig stressad av det digitala intrånget i fotovärlden. Hela min livsstil var hotad. Den analoga kameran var en del av mig. Jag var inte ensam. Fler i fotoklubben Aros såg med fasa på den digitala tekniken. Så reagerar vi människor. Vi blir ofta rädda när något nytt är på väg att rasera vårt liv. Det här är naturligtvis bara känslomässiga dumheter. Det nya är ofta bra.

I Paris blev jag botad och heltänd på en digital kamera. Vi var ett gäng som åkt till Paris för att fira en födelsedag på La Coupole. Jag hade en Nikon FM och vännen Lennart från Täby en Nikon D70. Lennart visade mig alla fördelar med sin kamera. Efter en dag föll jag som en fura och kände mig befriad.

I Paris tog jag min sista rulle film. Det blev några gatubilder, men inte många. Vi var ju inte på någon fotoresa.

Paris är en intressant stad. Det vore roligt att resa dit under en bättre årstid och bara fotografera.

Min analoga utrustning blir kvar. Man vet ju aldrig. Livet bjuder alltid på överraskningar.

En dålig kamerakonsument

Jag erkänner. Utan omsvep. Jag är en dålig konsument av fotoprylar. Och på så vis bidrar jag inte till den ekonomiska utvecklingen.

Jag skäms inte. Glad i hågen travar jag runt på stadens gator med en gammal Nikon D70 bestyckad med det fasta objektivet 24/2.8. Det är en bekväm och trivsam utrustning. Min Nikon D200 är betydligt mer otymplig och stannar för det mesta hemma.

Men visst blir jag sugen på att köpa något nytt ibland. Som t.ex en Nikon D7100. Men det får bli när jag vill. Inte när reklamfolket säger till. Vi får se. Kanske blir jag en god konsument till sommaren.

Till mitt försvar kan sägas att jag konsumerar stora mängder kaffe, öl, falukorv och böcker.

Ännu är jag inte dimmig i huvudet, men den dimmiga bilden är tagen med min favoritutrustning.

Övergiven stad

Är staden övergiven? Det är nog en överdrift. Människor finns överallt bakom fasaderna. I sina hem, eller i ett köpcentrum eller någon annanstans. Men på en folktom gata kan det kännas öde. Övergivet.