De vuxna hördes ropa!

Kom att tänka på "badcirkusen" vilken pågick runtomkring en som barn, tonåring och under resten av livet så här långt.
Klockan åtta - nio om mornarna knackades det på dörrarna, hallåades hit och dit och uppmaningarna koka kaffe, blanda saft, ta med engångs, handdukar, en bok, frisbee, badboll och mycket mera därtill flög omkring inom husen man då råkade vistas i väggar.

Det var tider det, idag är det betydligt lugnare på dessa fronter kan man lugnt säga och troligtvis beror det på att en själv och barnen och så klart alla andra man umgåtts med genom åren också drabbats av förändrade utgångslägen liksom. Men bada vill man och idag hände det också för undertecknad.

Aningen sent, absolut, men så underbart det är att äntligen gå i vattnet, och ja, gå i, inte hoppa, dyka i, det stadiet är passerat.

Och så klart bar "Fotopeden" mig dit och fint sällskap hades det av "frugan"

Tillfälliga ögonblick.

Ens vatten.
Klart, grumligt, okänt, känt. Som en gammal lekplats när man ser den igen efter trettio år. Barnen är borta, rutschkanan står kvar i höga gräset. Himlen lyser igenom där många barn hållit sig fast när de väntat på sin tur. 

En mamma försvinner i skuggan. En lite äldre flicka håller sig fast i hennes bakficka, det lilla barnet är tryggt i famnen på vägen hem till huset längre bort.

Lekplatsen som är kvar när alla har lämnat.

Ett porträtt

Förbrukad...

Busshållplatsen...