Planket 2025

En lite berättelse om boken Avla, byn där vi bor..

En slags sammanfattning av lärandet när det gäller att göra en bok.

Igår levererade jag de tre allra sista böckerna till först och främst de sista och "viktigaste" familjerna (boenden & verkande) släkten i vår lilla bygemenskap. Ett gäng ingen berättat om under äventyrligheterna under alla träffar och samtal vi ändå haft under den så gott som treåriga processen. Men jag vill betona att det är ingens fel alls utan tyvärr sådant som kan hända "mitt i allt det där andra" - men som sagt nu är det gjort vilket är hur skönt som helst för samvetet plus att Olle Q i grannbyn Blacksta också definitivt ville ha ett exemplar. Nåväl, ska inte raljera kring spridningen mera men över 30 är sålda så Kungliga biblioteket here i come! ;-)

På tal om sålda exemplar. Har printat böckerna hos ett välkänt labb beläget i STHLM "on demand" som det så fint heter och dyrt är det och nästa bok i större upplaga som ska tryckas kommer jag aldrig mera att använda denna metoden, utan får helt enkelt trycka hos en vanligt tryckeri. Men jag vill betona att dessa böcker blev otroligt vackra och perfekt tryckta så behöver man bara ett par tre riktigt fina i framtiden så blir det den här vägen. Nog om det, "läropengar" kan det här utan tvekan kallas.

Från vänster: En glad och en intresserad bokköpare och den sista familjebilden. Sen har vi några hastigt gjorda bilder av sidorna under själva "glädjefnattet" över att nu är den äntligen klar plus två andra vilka hade passat in men inte kom med av olika anledningar. Den sista bilden där Nicole sjösätter sin kanot under försommaren i år kom däremot med i den slutliga versionen.

Avslutningsvis.

Tre terminer alltså under två och ett halvt år har jag fått delta under utbildningen "Visuell Gestaltning" hos Katrinebergs Folkhögskola och samtidigt rehabilitera mig och acceptera hur mitt nya liv ser ut idag så ja, en resa i smått overkliga mått har just den här berättelsen blivit. Att gå ifrån verkligen intensiva snart fyrtioett år som yrkesfotograf vars sidoeffekter utan tvekan avspeglat sig gällande viljan att ta tag i sitt liv gör en glad och tacksam faktiskt.
Jo, under vårt första besök på första maj firandet nu 2025 uppträdde Björnlunda manskör, samma kör jag själv varit med i innan och absolut ville jag ju ta en bild av körledarens familj efter kramar och hej igen - du kan ju komma med oss igen nu, sa han, och ja, kanske blir det på det viset, vi får se framöver...

Ljus & Magkänslor!

Att vara fotograf, att välja att bli fotograf var och är ett liv. Man åker i en slags karusell, ni vet, som när man var barn och valde den där karusellen där ens ben hängde fritt ganska högt upp i luften i lagom fart men högt upp så man såg allt folk nedanför och man kunde se att de hade roligt, trivdes, kramades, skrattade.
Väl nere, pengarna var slut och det var dags att gå hem infann sig ändå längtan tills nästa år då tivolit skulle komma tillbaka.

Ljus ja, det är man beroende av och att försöka bemästra det som fotograf är också det en slags tur i karusellen. Det räcker såklart inte med ljus alltid utan det handlar också om kontakt. Oskärpa i bakgrunden är ju också ett val man har så väl som bearbetning, ja, valen man måste göra är oändliga anser man ibland och då säger jag  till mig själv - låt den vara som den är. Fotografierna är ifrån förra årets Planket i Stockholm.