Resorna längs med...

Det här med att uppleva, vad är egentligen det, hur är det, hur mycket är det egentligen värt?
Vill nog påstå att det är väl värt precis hur mycket som helt, på sikt.

Intressant är det att återvända till stunderna då man velat lyfta kameran, tyckt att hm, det kan nog bli något.

En "sketen" bild exempelvis som är tagen med mobilen under ett midsommarfirande i Dalarna. En kvällspromenad efter firandet, drömmar, tankar om vad häftigt det hade varit att våga fiska här.

Resan till Polen i november 1989. Leica M2 i knät, vi tog bara in allt runt omkring.

Eller tågresan till Halmstad där vi över en dag skulle ha en utställning på konstmuseum och sen bli glada över besökarnas intresse, eller rättare sagt både glada och tacksamma.

En bild tagen genom bussens fönster under en resa på väg till mina nu vuxna barn, jo, det är väl inte helt rätt att kalla dom barn längre. Men det är ju en slags minneskombination numera liksom lek i pulkabackarna och idag snacka arbete, intressen och liv när vi ses.

Så har vi hjälpen med matkassar man får av snälla chaffisar nuförtiden.

Floristen som ställde upp på en bild när vi var och handlade.

En vardagshjälte i mina ögon som hjälper till med väskorna under tågresan. Som både var närvarande och samtidigt kollade i mobilen efter meddelanden, förmodligen gällande andra resenärer under dagens pass.

Och en lärare på konstskolan jag fick prata lite med. Allt är möten, inspiration, liksom livsbejakande.

En spännande och givande helg.

Andra terminen i (Visuell Gestaltning) avslutades på konstskolan i Halmstad den första juni i år. En eftermiddag dagen innan tog det att hänga upp alla bilderna och träffa alla medresenärer vilka precis som en själv tyckte att det här kändes riktigt spännande. Kursen (tre terminer) drivs via nätet men med tre träffar per termin.

För min del blev det alltså en tre timmars tågresa och en och en halv i studiekompis bil med mycket snack om fotografiets betydelse så klart.
Någorlunda van är jag ju vid utställningar och ska väl erkänna att det fanns en känsla "allt det här för en enda dag verkligen?".

Att ställa ut kräver ju en del plus en hel del känslor som ju faktiskt också är inblandade, plus att det pågick ju andra grejor i Halmstad samtidigt, som en fotbollsmatch till exempel där vi självklart kunde se supportrarna som ju tutade och skrålade alldeles utanför utställningshallens fönster belägna på andra våningen.
Nåväl, alla fick upp sina alster och istället för det förväntade tio till femton i  antalet besökare dök det upp bortåt nittio intresserade, otroligt roligt faktiskt.