Det lär finnas 161 fågelarter i Andorra. Vi, dvs hustrun Kristina och jag, fick bara syn på ett 10-tal av dem (fast specialisterna i SOK hade nog obseverat betydligt fler). Vi var där en vecka i början av september, inte för att fågelskåda utan framförallt för att vandra i bergen. Vi höll oss mest på nivåer mellan 1800 och 2500 meter i Pyrenéerna. Sjöarna var få och skogarna mest utanför våra vandringsstråk. Det förklarar väl delvis fågelbristen. Vi såg dock såväl kungsörn som ormvråk och gåsgam samt några falkar.

En ormvråk dök upp redan första vandrardagen

Problemet för en fotograferande vandrare som jag är att ha med sig lagom fotoutrustning under flera timmars vandring. I ryggsäcken hade jag varje dag ett 400 mm objektiv och på kameran ett 24-105 mm eller 50 mm objektiv. Teleobjektivet fick jag egentligen bara användning av en dag, när vi inom ”fotoavstånd” såg såväl ormörn som dvärgörn och kungsörn. 

Sädesärla matar sin unge på gräsmattan nedanför vår hotellbalkong

Under en av vandringarna flög en gåsgam så nära, att jag inte hann få fram telet. 

Ett tecken på att hösten inte hade kommit lika långt som hemma i Sverige var en ständigt hungrig sädesärleunge som matades på gräsmattan nedanför vår hotellbalkong. Därifrån fick jag ytterligare en användning för teleobjektivet. Fem meter från balkongen fanns nämligen en buddleja full med nektarsökande fjärilar, bland annat makaonfjäril, stor vitbandad gräsfjäril och större dagsvärmare.

Ametistguldvinge (Lycaena-alciphron) 1854 möh

Fina fotomotiv fanns det hela tiden gott om i form av djupa grönskande dalgångar, brusande bäckar och vattenfall, samt en mängd vackra blommor och fjärilar. Vädret var hela tiden mycket njutbart – svalt på morgonen och soligt varmt på dagen.

Att ta sig nedåt är ofta jobbigare än att vandra uppåt.

Rekommenderar ett besök framför allt för att uppleva härlig natur.  Lämna så fall teleobjektivet hemma!

Den glade vandraren eller "Allt ljus på mig".