Bevakade

Fastigheten där jag bor är satt under polisbevakning. Ingen av oss som bor i huset, så vitt jag vet, har en aning om varför, ja någon kanske vet, men vi är i alla fall under bevakning både av poliser på plats i sina bilar, och med kameraövervakning. Jag fick ett sms av hyresvärden för några dagar sedan där de informerade oss om att de inte hade något att informera, men att de naturligtvis förstod att vi är oroliga. Polisen berättar nämligen inte varför de övervakar en specifik fastighet till ägarna, i det här fallet Familjebostäder, så vi får alla sväva i en orolig ovisshet. Och det är ju inte så konstigt, med tanke på vad som händer i samhället just nu med alla bombdåd och skjutningar. Men i den kontexten, om det nu är något sådant det här handlar om så skall vi nog vara tacksamma över polisens närvaro, vilket jag i sanning är, men lite obehagligt är det i alla fall. Och jag är också tacksam över att vi bor på fjärde våningen, jag menar, smäller det så kanske vi kan undgå det värsta, fast å andra sidan vet man ju aldrig.


Let it Slide

Nåväl, jag var ute och fotade i Västberga häromdagen. Området strax söder om Stockholm har länge varit ett välbesökt vattenhål och favoritmål för mina foto- vandringar. Den här morgonen var jag väl ute i några timmar och när jag kommer tillbaka från turen, ser jag att en polisbil står parkerad på trottoaren precis vid porten till huset. När jag närmade mig började bilens lysen blinka. Jag tänkte inte närmare på vad det kunde betyda, jag menar polisens närvaro har ju blivit lite av vardag för oss som bor i huset, så jag struntade i blinkandet och låste upp porten och gick in. Men jag hann inte fram till hissen förrän en polisman kommer efter och stoppar mig. Han sade att de upptäckt att jag bär på en kamera och ville veta varför och om jag bor i huset. Jag berättade att jag är fotograf och att jag varit borta i Västberga och fotat och att jag bor i huset.


Instructions

Han var väldigt trevlig, inte tu tal om det, men efteråt så började jag fundera lite över det där. Varför blir jag stoppad för att jag bär en kamera över axeln, jag menar alla bär ju på kameror nuförtiden i sina mobiler, så varför skulle jag som faktiskt är helt öppen med det, bli stoppad? Jag tänker att om jag hade några illvilliga avsikter med en kamera så skulle jag väl hellre välja en mobiltelefon dold i fickan. Men det är något med stora kameror som tydligen signalerar att här är det något skumt på gång.


Rough and Posch

I vilket fall som helst så försökte jag lite försiktigt mjölka polismannen på information om varför de är här. Jag vädrade min oro, tänkte att det möjligen skulle få honom att berätta något, men icke. Han var i alla fall väldigt lugn i sitt uttryck när han försäkrade mig om att vi inte behövde oroa oss. Så jag väljer att göra just det, alltså att inte oroa mig alltför mycket och försöka undvika att spekulera, eftersom det inte leder någonvart, förutom att höja puls och blodtryck i onödan.

Touch

Nåväl, bilderna i det här inlägget är inte på poliser och deras aktiviteter runt fasigheten, som ni redan förstått (att ta bilder på sådant gör man nog bäst i att låta bli), nej det är istället några spridda skurar av de bilder jag tog i Västberga just den där dagen.

Känns trevligare så…😊

A


The Machine


Caught in Flight

Att blunda och se vad som händer

Nu är det vår!!

Äntligen, tänker säkert många. Äntligen lite värme, lite grönska och lite blåa molnfria skyar. Vad härligt det skall bli att återigen få ta av sig lite kläder och glädjas åt allt som vårvärmen har att erbjuda både i skog och mark. Nu skall det bara mås bra!

Jag tänker nog mest på att jag vill gömma mig i något mörkt hörn av världen, försvinna in i dvala. Så har nog våren alltid varit för mig; förknippad med ångest, nedstämdhet och framförallt brist på inspiration. Och nu på senare år har även den existentiella ångesten fått en ny lekkamrat i formen av pollenallergi. Det är en årlig käftsmäll som jag har en tendens att glömma bort så fort dess verkan klingat av, vilket å ena sidan förmodligen är en välsignelse, men å andra sidan gör att jag glömmer bort att börja skydda mig med antihistaminer redan innan smällen kommer. Nej, den överrumplar mig varje år numera — Ja just ja, jag har ju blivit pollenallergiker, det hade jag helt glömt bort.



Men det värsta är att all inspiration och lust till kreativitet försvinner när himlen blir sådär sötsliskigt blå och grönskan sådär obarmhärtigt skrikande grön. Visst jag bor och lever bland betongen, vilket trots allt är en välsignelse, men det där gröna och blå finns även här, trots betong och asfalt. Jag ogillar helt enkelt kombinationen av grönt och blått, vilket naturligtvis är en rent idiotisk egenhet jag har kring färg, men så är det bara.



Nåväl vad gör man när inspirationen tryter och man tänker — Kommer jag någonsin kunna göra bilder igen, eller är det här slutet för mig som kreatör och konstnär? Ja, jag har funderat mycket på det genom åren och tror mig ha hittat metoder som fungerar i alla fall hyggligt för mig. Det gäller att hitta den där väckarklockan som väcker en och startar om systemet igen.



Det där med att tänka nytt brukar vara mantrat, kanske byta motivkrets, kanske försöka uppfinna hjulet på nytt. Men inget av detta har dock funkat särskilt bra för mig. Som fotograf så uppstår ofta tanken, idén med varför jag tar en bild i samma ögonblick som jag tar den. Det är något intuitivt över det där som jag inte kan förklara, eller förklara bort för den delen.



Att byta motivkrets har jag också testat utan särskilt lyckat resultat. Jag har försökt mig på natur, på djur och inte minst på gatufoto utan att bli särskilt gripen av någon av dessa genrer. Nej, jag är en samlare av urbaniteter och jag kommer liksom inte ifrån det. Jag tror dock att den kärleken till det urbana och framförallt att jag samlar på urbaniteter har sin grund i tanken om att gräva där du står, så om jag hade bott ute i skogen så hade säkert mina bilder kretsat kring det organiska. Men nu bor jag i en stad och har alltid bott i städer, så om jag följer principen att gräva där jag står, ja då blir det urbaniteten som kommer att genomsyra mitt arbete som fotograf och konstnär.



Så vad göra då med bristen på inspiration och lust? Var finns den där väckarklockan som kan väcka systemet igen?

Jag vet att när jag sysslade med måleri och inspirationen försvann och ersattes med tvivel och ångest, så brukade jag ofta använda mig av en ganska enkel metod för att skaka igång systemet igen och det var inte att sitta på kammaren och försöka tänka nytt, ändra mitt mindset och försöka uppfinna hjulet igen. Det handlade heller inte om att börja måla helt andra saker, byta motiv och sådär. Nej jag brukade istället byta material, alltså gå från till exempel oljemåleri till teckning, eller akvarell eller något annat material. Det där bytet skapade nya utmaningar, ett nytt motstånd, som är nödvändigt för den kreativa processen, och genom detta kom lusten tillbaka och idéerna kunde helt plötsligt kännas fräscha och nya igen, även om de kanske inte alltid var särskilt nydanande egentligen.



Jag har testat den där metoden i mitt fotograferande också, och det funkar faktiskt ganska okej för mig. Jag brukar nämligen låta min kamera vila ett tag och istället använda mobilen vilket sannerligen är en utmaning i sig, då jag har en rätt usel mobilkamera. Okej, den ansågs vara en av de bästa på sin tid, vilket var anledningen till att jag köpte den, men idag är den helt passé.



Problemet och samtidigt det intressanta med att fota med en kamera där man inte har en sökare utan är helt hänvisad åt det som syns på skärmen, är att den skärmen måste fungera i alla ljusförhållanden och det kan man verkligen inte säga om min mobilskärm. Den är åt helvete för ljussvag och det i sin tur gör att det ofta känns som om jag blundar när jag tar en bild och resultatet får bli vad det blir. Nu är det i och för sig inte är helt sant, men i starkt ljus ser jag knappt vad jag fotar, och jag måste förlita mig till min erfarenhet och min blick för motivet jag ser framför mig.

Å andra sidan så blir det i sig en rätt intressant test, kan jag tycka, på hur mycket erfarenhet jag har som fotograf, för det är ju ändå så att jag ofta har en rätt klar inre bild av hur jag vill att den färdiga bilden skall vara och se ut och då blir det är rätt spännande att se hur rätt jag kan träffa när endast känslan av vad jag vill åstadkomma finns där inom mig men det rent tekniska inte riktigt är där. Alltså, lite som att blunda och se vad som händer.



Nu träffar jag åt helvete fel till nittiofem procent av gångerna, men om fem procent blir rätt så känns det som en seger. Dessutom, skall jag ärligt säga, att det där rätta ofta blir rätt på ett sätt som känns nytt för mig. Det kanske inte egentligen är särskilt nytt, inget hjul har uppfunnits den här gången heller, men känslan av det är tillräcklig för att skaka igång mitt system igen.

Det är också så att den andra minst lika viktiga delen av mitt bildarbete, själva processen att redigera, blir annorlunda när jag fotat med mobilen. Det blir helt enkelt fler, rätt intressanta och kreativt utmanande steg. Först i mobilen och i den alldeles underbara appen Snapseed (önskar att jag kunde hitta ett sätt att använda den i datorn, men mig veterligen så finns den bara för mobil), sedan via Camera raw in i Photoshop.



Bilderna blir aningen annorlunda kan jag själv tycka, lite mer skitiga och kantstötta. Kanske har jag fel där, men en viss skillnad kan jag se och framförallt känna. Skärpan är visserligen sämre, bilderna tål inte särskilt stora format. Dynamiken i både färgomfång och gråskala är ganska begränsad, men det finns ändå något i dessa brister som bidrar till uttrycket, saker som jag kan ta med mig och vidareutveckla. Och det är ju i sanning att hitta tillbaka till lusten igen och starta om.

Jag kommer självklart att återvända till min älskade Nikon Z, men metoden att ibland byta till något annat, en mobil, eller kanske bara objektiv, eller redigeringsmetodik för att skaka om sig själv kan jag rekommendera varmt.

Alla bilder i det här inlägget är tagna med min Samsung Galaxy S21 Ultra.

Två dagar – Boken

Den senaste tiden har jag ägnat mig koncentrerat åt att producera tre böcker och nu är den första äntligen klar. Jag förstår att det kan verka lite galet att försöka sätta ihop tre böcker samtidigt och det är det nog, men nu har jag ju i och för sig tagit en i taget, men produktionen av alla tre har fyllt mina tankar under arbetets gång. Fast framförallt har jag planerat upplägg och idéer långt innan jag började med själva arbetet, ja faktiskt under flera år, så när jag väl satte igång så fanns rätt mycket redan på plats.

Men med det sagt så tar bokbygge mycket tid och kreativ energi, fast jag älskar verkligen den processen, att få berätta hela historien, om man så säger och att försöka hitta sambanden och kopplingarna mellan bilderna både estetiskt och narrativt. Ibland faller sig det där rätt naturligt, om bilderna redan är en del av ett sammanhållet projekt, men ibland kan det vara rätt knepigt om kopplingen är mer löst hållen och kanske bara bygger på ett större och bredare narrativ. Som till exempel min bokserie Urban Walks som nu är uppe i den fjärde utgåvan, där den enda kopplingen egentligen är det urbana, alltså mina urbana vandringar och fotograferande genom åren.

Av de här tre böckerna som jag nu jobbat med är två väldigt tydligt sammanhållna som projekt medan en inte är det, men jag kommer till de två andra senare, låt mig nu få koncentrera mig på den som är färdig. Boken handlar om två dagar jag och Tina spenderade i Varosha – Cypern hösten 2023.

Varosha var fram till 1974 Cyperns främsta turistmål, men efter Cypern-krisen och Turkiets invasion av norra Cypern har den här blomstrande semesterorten förvandlats till en spökstad, övergiven och under ett långsamt förfall. Det finns en epilog i boken som berättar historien om vad som hände med Varosha och varför, men också det som hände med Cypern de där olycksaliga dagarna 1974.

Men först och främst är boken en fotobok, där jag försöker beskriva i bild det jag upplevde och såg på plats de där stekheta dagarna 2023. I början av boken skriver min älskade hustru i ett förord om hennes upplevelse och iakttagelser under de där dagarna.



Nåväl, att sätta ihop den här boken var, trots att det är ett sammanhållet projekt, inte helt enkelt eftersom jag hade så mycket bilder att plocka bland. Runt 700 bilder faktiskt, och att koka ner det till 74 högupplösta bilder på 62 sidor exklusive förord och epilog (fakta om Varoshas och Cyperns historia kring 6 dagars kriget) blev minst sagt rätt bökigt. Det blev rätt många kill your darlings innan jag hittade en form och en berättelse som jag tycker fungerar estetiskt och känslomässigt och som känns sann mot min upplevelse.



Boken är alltså på 62 sidor, den har en Lay Flat teknik, vilket jag gillar då bläddrandet i boken blir så mycket enklare. Formatet är 28x28 cm med hård pärm och innehåller som sagt 74 högupplösta bilder printade på matt fotopapper. Jag har använt Crimson för att printa boken, så det är en helt egen produktion, inget förlag är inblandat. Eftersom det här är On Demand så blir boken väldigt dyr och därmed rätt svårsåld, men skulle någon av er vara extra intresserade så hör gärna av er till mig här på FS, så kan vi kanske komma överens om något.



Men jag gör det här främst för att jag älskar processen och att få berätta en hel historia, inte bara brottstycken, som det ofta blir när man lägger ut enskilda bilder här på FS eller på något annat nätverk.
Nedan ser ni lite fler exempel från boken. 












Klicka gärna på bilderna för att se dem uppforstorade, rekommenderas...:)

2020

Vill bara börja den här texten med att ropa så högt jag kan: JAG ÄLSKAR PHOTOSHOP! Jag har använt programmet sedan 1994 (version 3). Det var i den versionen som lager introducerades och att bygga sina bilder med hjälp av lager har sedan dess varit grunden för mig vad gäller bildbehandling. Jag har försökt mig på Lightroom några gånger eftersom det skall vara så fantastiskt, men aldrig känt mig hemma, då jag framförallt saknat möjligheten att jobba med lager. Men det var längesedan jag testade senast, så jag vet inte om den funktionen implementerats i nuvarande version.

Det faller sig i alla fall naturligt för mig att bygga mina bilder med hjälp av lager eftersom jag har min grund i måleriet, där övermålning och transparens spelar en rätt stor roll för att skapa färgvibrato, textur och lyster. Så jag håller fast vid Photoshop, som jag numera kombinerar med ett antal pluggar, såsom Nik Collection, ON 1, samt Exposure. Jag har även ett fristående program jag använder så sällan jag bara kan, men ibland får jag en galen idé och då har Poser ofta varit inblandad.

Poser är ett 3D program för dummies och dess enda funktion är att generera figurer. Men eftersom jag är en jubelidiot på 3D och så sällan använder programmet, så är det ett berg att bestiga varje gång jag kommer på den korkade idén att jag vill bygga figurer i 3D. Det händer inte ofta, som tur är, men när pandemin slog till 2020, då åkte Poser fram ur byrålådan.

Jag minns att det sista jag gjorde 2019 var att dra omkring i tunnelbanan och fota. Min vän Malin Jochumsen och jag hade precis påbörjat ett gemensamt projekt där Stockholms tunnelbana skulle ligga till grund för ett bokprojekt.

Vi jobbar väldigt olika med fotografi, Malin och jag. Hon är en av Sveriges absolut intressantaste gatufotografer (om du frågar mig) och så har vi jag, som kanske först och främst är en konstfotograf och i viss mån också raka motsatsen till vad en gatufotograf rent teoretiskt sysslar med.

Men jag känner mig faktiskt ibland lite osäker på det där, eftersom jag också, i alla fall på sätt och vis, jobbar med gatans teater, där händelser och liv är i centrum av berättelsen, fast där mitt fokus är spåren av liv, och ekot av händelser, medan gatufotografen befinner sig mitt i händelsen.
   Jag vet inte, men kanske kan man våga sig på att fundera på om de där teoretiska gränserna kan få vara lite flytande ibland, fast egentligen spelar det väldigt liten roll, i alla fall för mig, alltså vad man kallar sig för. Det viktiga är om man lyckas med att visualisera sina idéer i bild eller inte. Vilken genre eller teori man lutar sig mot eller anser sig tillhöra är egentligen mindre intressant.

I vilket fall som helst så står Malin och jag på sätt och vis ganska långt ifrån varandra rent konceptuellt, men vi har en väldigt viktig beröringspunkt och det är den estetiska ingången, och tanken med projektet var faktiskt att det kunde bli intressant med ett möte mellan två helt olika sätt att beskriva och berätta om Stockholms blodåder i form av fotografi, men där estetik och form är den beröringspunkt som får fungera som en sammanbindande länk. Så vi drog runt i tunnelbanan och fotograferade, för det mesta på egen hand men ibland också tillsammans, vilket för mig var otroligt spännande och givande.

Men så slog pandemin till med den värsta tänkbara käftsmäll som världen fått på länge och allt tog plötsligt och ögonblickligen slut. Att fotografera i tunnelbanan kunde vi bara glömma och därmed fick projektet läggas på is, där det tyvärr fortfarande ligger.

För mig personligen så tog det mesta med fotografi slut 2020, eftersom jag drivs kreativt av det urbana, och därute kunde man inte längre röra sig fritt. Jag gick in i en slags kreativ depression, men också en depression som handlade om kampen mot min egen cancer. Men på något förunderligt vis tvingade jag mig ur det där tillståndet av att vara helt stum och uppgiven och bestämde mig för att försöka använda den där känslan av hopplöshet till något kreativt och försöka berätta om min egen resa under den här tiden av tystnad och isolering. Men hur? Hur hittar man en ingång till en sådan berättelse?

För att göra det hela begripligt för dig som läser det här, tar jag det från början och den början handlar på sätt och vis om mina egna tillkortakommanden. Jag måste nämligen erkänna att jag har en sida som inte är särskilt smickrande och det är att jag har en tendens att aldrig slänga saker, framförallt saker som andra, inklusive min älskade hustru, uppfattar som totalt meningslösa och extremt irriterande. Det där sakerna handlar främst om lösdrivande pappersbitar med olika kryptiska anteckningar på. Många av dem förstår jag inte ens själv. Jag vet att de förmodligen någon gång haft betydelse, men den betydelsen har fallit i glömska. Andra anteckningar kan handla om allt från meddelanden till Tina, min hustru och livskamrat, till shoppinglistor och annat högst vardagligt.

Nå, jag tänkte att nu skall jag använda mig av dessa lösdrivare, det kan bli en ingång till projektet. Många av dessa pappersbitar med märkliga anteckningar på är visserligen obegripliga, men de berättar ändå en hel del om vad jag tänker på, vad som pågår däruppe i min hjärna. Det finns ett intressant nu att reflektera kring i klottret. Dessutom handlar många anteckningar om vardagen och det absoluta nuet.

Så sagt och gjort; jag började samla ihop alla pappersbitar och fotade av dem. Tanken från början var att de skulle få vara precis som de var, alltså råa och obehandlade, och jag hade också en idé om att använda bitarna som de är, kanske klistra upp dem på en vägg, eller något liknande på en utställning, men den har inte blivit av, inte än i alla fall.
   Under arbetets gång insåg jag dock att det behövdes något mer, något mer visuellt och substantiellt, något som kunde samtala med dessa kryptiska meddelande från min inre värld och skapa en helhet som andra än jag själv kunde ta till sig. Jag behövde bilder, jag behövde skapa bilder som berättade något om isolering och tystnad, om rädsla och död, med det personliga som kärna, men med en allmängiltig hållning.

Jag tänkte en hel del på Den gudomliga komedin och på bilder av till exempel Hieronymus Bosch, Gustave Doré och andra som försökt beskriva helvetet och började fundera på att försöka göra detsamma fast i en samtida kontext. Jag behövde mänskliga gestalter i någon form, men hur hittar man dem i en tid då alla satt gömda och isolerade i sina lägenheter och hus? Jag kunde ju inte bara knacka på hos grannen och fråga om deras familj ville posera för ett konstprojekt som handlar om isolering och rädsla för döden. Nej jag fick helt enkelt fundera på ett sätt att generera dessa gestalter från grunden, och nu kommer vi tillbaka till det jag skrev i början av detta inlägg nämligen att jag älskar Photoshop, och har en hatkärlek till Poser. Dessa två program plus min kamera, min Wacom-platta och huvudet fullt av idéer och visioner blev startskottet för en lång och mödosam resa för att skapa en vision av det som inte bara jag gick igenom just där och då utan som drabbade oss alla.

Nå, hur gjorde jag då? Ja, min första tanke var att införskaffa kroki-modelldockor som jag skulle fota av och sedan i nästa steg, teckna, eller måla av digitalt för att förvandla dem till något som rörde sig i området mellan måleri och fotografi.

Jag jobbade väldigt mycket med de här dockorna, poserade dem i alla möjliga ställningar, fotade av dem och frilade dem sedan i Photoshop så att jag kunde använda dem som grund för själva måleriet. Här nedan ser ni lite exempel på dessa utgångspunkter och skisser. Jag har säkert hundratals fler, men ni får nöja er med dessa.

Men jag ville mer, ville hitta ett mer mänskligt uttryck i dessa figurer och det var då jag plockade fram Poser ur byrålådan. Jag skulle säga att arbetet med de här gestalterna jag ville ha i de färdiga bilderna, blev en kamp mot programmet. Det är nämligen så att Poser gärna vill att man skall skapa figurer som är perfekta och därmed saknar all mänsklighet. Så jag kämpade som en galning med att förvanska, förvrida, förfula. Ibland lyckades jag hyggligt, i alla fall så att jag kunde använda figurerna i Photoshop och jobba vidare med dem för att hitta fram till det uttryck jag ville ha. Men oj, vad mycket galet och misslyckad det blev på vägen.

Följande bilder visar olika stadier av arbetet som till sist resulterade i bilden ovanför.

Till sist, efter att ha ägnat mig åt det här projektet under större delen av 2020, blev resultatet en liten bok. Tyvärr måste jag säga att det här förmodligen var mitt sista projekt där någon form av måleri eller teckning ingår. Det beror på att jag i och med min cancer, 2017, och framförallt den mycket aggressiva behandling som jag genomgick 2018, har fått en nervskada i det nervplexa som finns i höger axel och som i sin tur styr funktionen i höger arm och halsens högra sida. Det här betyder bland annat att jag har kraftig försämrad finmotorik i min högra hand och eftersom jag är högerhänt, så fungerar det inte längre att till exempel måla, eller teckna. Det är en sorg som jag helt enkelt måste leva med. Men jag gör allt jag kan för att försöka bibehålla det jag fortfarande har kvar, vad gäller motorik och styrka.

Jag funderar också fortfarande på en utställning, men det är mest funderingar just nu.

Om ni vill se lite fler av bilderna till det här projektet så har jag en mapp med namnet 2020 här på FS.

R.I.P. En epilog

”Time to wrap it up”
Jag tänkte avsluta den här resan med att visa lite äldre bilder som jag tagit mellan 2011-2022. Det blir alltså mest bilder nu och knappast något prat alls.

Vad händer just nu då? Ja, jag håller med att översätta texterna till min engelskspråkiga blogg. Det arbetet är inte helt enkelt och jag har blivit tvungen att skriva om en hel del, eftersom vissa delar inte känns särskilt meningsfulla för en internationell publik, sedan är planen att börja jobba med en bok. Det skall bli riktigt spännande. Jag lär väl återkomma om detta när boken är färdig.

Nu tänkte jag ta en fika och bara slappna av…😊... tack för denna gång.