Det gamla och det nya

Secluded

Det första som slår mig när jag tittar igenom de här bilderna från Slussen, som jag tog mellan 2010-2012, är att platsen verkligen behövde en rejäl genomgång och upprustning.
Jag vet att debatten på den tiden var väldigt infekterad, och hade varit så under många år. Vad skulle ske med Slussen här i Stockholm? Kunde inte denna ikoniska plats få vara ifred? Kan vi inte nöja oss med en varsam renovering, eller krävs det verkligen ett nybygge från grunden?

Green Dragon

Idén om att lämna Slussen orörd antar jag var något som bara fanns i några kulturarbetares lätt förvirrade och naiva drömvärldar, men hur ingripande förändringen behövde bli debatterades vilt och högljutt. Min åsikt på den tiden var nog densamma som jag känner idag, nämligen att en sådan viktig knutpunkt och genomfartsled mellan norr och söder här i Stockholm, för alla möjliga trafikslag såsom fjärrtåg, tunnelbana, bil och busstrafik, behöver hållas säker för framtiden och som det såg ut då, så var det inte en säker plats. Slussen höll på att vittra sönder och dessutom sjunka ner i Strömmen.

Oavsett hur mycket man älskade gamla Slussen så var det en nödvändighet att påbörja en upprustning för att säkra platsen. Men med det sagt, så är jag långt ifrån säker på att nya Slussen kommer att bli lika spännande och levande som gamla Slussen faktiskt var. Förmodligen inte, eller så får tiden sätta lite nya spår och skapa nytt liv. Jag är dock rätt tveksam.

Departement #11

Det här är ju dubbelt för mig, eftersom jag älskar det där slitna, det som blivit märkt av både tid och av liv. Jag älskar det aparta, det lämnade, det bortglömda. Älskar ytorna, och strukturerna, fulla av spår och av liv. Och jag njöt verkligen av att smyga runt därunder Slussen och fotografera, även om jag faktiskt ibland kände en viss osäkerhet. Särskilt när jag såg hur långt förfallet gått och tänkte på all tung trafik, alla människor som rörde sig strax ovanför mitt huvud, under ett bräckligt och söndervittrande bygge, lappat och lagat. Hundratusentals trafikanter som dagligen passerade där ovanför. Man kände verkligen trycket, och jag vet att jag många gånger tänkte på hur länge detta skulle hålla. Kommer en katastrof att hinna hända innan beslut verkligen fattas och det börjar rivas och byggas nytt?

Dissolve

Men nu är det hela i full gång, och jag har verkligen inget emot det nya i en stadsmiljö heller, även om jag älskar det som fått patina. Kanske är det därför jag älskar London så mycket där det inte tycks finnas ett skönhetsråd som bestämmer att allt måste få vara som det alltid varit, fast välputsat och tillrättalagt. Gissar att det är andra mer kommersiella krafter som styr den utvecklingen, vilket man naturligtvis kan ha åsikter om. Men oavsett vilka som i grunden styr stadsplaneringen I London, så möts det nya och det gamla helt fritt från skönhetsråd. I alla fall kan man anta det eftersom blandningen av nytt och gammalt ibland tar sig rätt absurda uttryck. Men är det inte det som är så spännande i en stad?

Press the Button

Stockholms innerstad däremot är ett museum, och det är uppenbart att det är så vi vill ha det. Ett välordnad, välstädat museum där allt, så långt som det är möjligt skall få vara exakt så som det alltid varit. En slags vacker kuliss. Skönhetsrådet njuter, likaså Arkitekturuppropet och SD, och för att inte tala om turistnäringen. Men det är i alla fall anledningen till att jag nästan aldrig fotar i innerstan. Jag blir uttråkad av all gammal arkitektur som minner om en hyggligt unken historia. Jag blir uttråkad av att allt är så städat, fixat, renoverat och där spåren, patinan, livet knappast får finnas till. Så fort något, en byggnad, ett gathörn, ett objekt av något slag glöms bort en liten stund och får lite ”skit under naglarna” ja då är någon där och städar undan snabbt. Det skitiga, genuina, livfulla, bråkiga får inte riktigt finnas i vår vackra museala huvudstad.

Kanske är det som så att vi behöver en lugn och relativt meningslös, men välstädad och tillrättalagd kuliss som fond till våra verkliga, lätt zombie-artade liv? Det liv som numera ständigt pågår i den digitala världen. Bara en tanke, dock en högst ovetenskaplig sådan från min sida.

Outlet

Men i vilket fall som helst vad gäller Slussen, så ser jag fram emot något sprillans nytt av det mer spektakulära, lätt absurda slaget, något som absolut inte passar in innanför museets väggar. Jag tror dock att jag kommer att bli djupt besviken, möjligen lika besviken som konstnären Olle Baertling förmodligen blev när hans lekfullt galna förslag till hur Segels Torg skulle se ut blev refuserat en gång i tiden och det enda som blev kvar av det förslaget var stenplattornas mönster på torget. En trist tummetott, helt enkelt. 

Red Devil

Temp

Out

Exit

Up

Bilderna är tagna i Slussen mellan 2010-2012. Omredigerade 2024.

Förbjudna platser

Jag brukar försöka undvika att dyka alltför djupt ner i nostalgins träskmarker. Försöker nog mest gå vidare till nästa idé, till nästa projekt. Men just nu när snön yr därute och jag absolut inte vill ge mig ut och fota även om vädret egentligen är perfekt för just det, så väljer jag att sitta här på min kammare och titta igenom gamla bilder från fornstora dagar.

The Tower

Men det finns ett vemod här, tänker jag. På den tiden, kunde man ju röra sig fritt med sin kamera bland urbaniteter och i industriella miljöer. På den tiden fanns knappast några förbudsskyltar att hålla reda på, och den ibland nästan paniska rädslan, som råder idag, för vad ett kameraöga kan åstadkomma för skada, fanns liksom inte på samma vis då.

Enter

It's up there

Jag kan sannerligen förstå varför, med tanke på världsläget. Och jag har verkligen fått acceptera att det är som det är på ett ganska brutalt vis, då jag den 19:e mars förra året blev gripen av polis för att jag missat att det numera är förbjudet att fotografera på den plats där jag fotat så många gånger genom åren.

249

Tic

Det känns så sorgligt eftersom jag älskar sådana här platser, också sorgligt eftersom min avsikt med att vara just här och fota inte på något vis handlar om illvilja, utan egentligen nästan tvärtom, handlar om att visa vördnad och kärlek till det urbana, det industriella. Att genom kamerans öga och min tanke och känsla försöka skapa bilder som förhoppningsvis förmedlar en känsla och en idé som går bortom det strikt dokumentära, och som alls inte handlar om vare sig terrorism eller industrispionage av något som helst slag.

Bones

Travel the Fluid Highway

Jag är ju konstnär och det är min utgångspunkt, min blick på världen.

Tac

Reflective Volume

Bilderna är tagna 2012 i Värtahamnen här i Stockholm, samt i Södertälje hamn. Jag har dock gått igenom dem och redigerat om en del 2024.

Spår, avtryck och minnen av mänsklig aktivitet

Ibland tänker jag att jag befinner mig på scengolvet, i ett scenrum precis efter att skådespelarna klivit av och strax innan nästa grupp skådespelare äntrar scenen. I det tomrummet försöker jag vara så ofta jag kan där alla ekon av händelser för ett kort ögonblick hänger sig kvar. Ibland hinner jag inte med att fånga in dem och det blir bara tomma ”ord”, men ibland får jag tag i ett minne av en händelse innan nästa tar vid och då kan det i bästa fall bli en bild.

Det här är ett sätt att försöka beskriva mänsklig aktivitet utanför tid, något som länge drivit mig i mitt bildskapande. Jag vet att begreppet tidlöst, låter pretentiöst i överkant, men jag försöker i alla fall så gott det går. Alltså om det är möjligt försöker jag hitta det där som inte direkt markerar tid och plats, utan i stället är koncentrerat kring mänsklig aktivitet vid sidan av tidsmarkörer och platsmarkörer. Ingen lätt uppgift, och misslyckandena är många vill jag lova

Jag brukar jämföra mitt sätt med till exempel gatufotografens, vars metodik på sätt och vis är raka motsatsen till det jag håller på med, men där avsikten är densamma vad gäller idén om mänsklig aktivitet.
Skillnaden ligger i att gatufotografi i sanning handlar om tid, om att vara mitt i en händelse, att fånga in händelsen när den händer. Jag tar i stället hand om efterdyningarna, det som blir kvar efter att något har hänt. Det här är också en anledning till att jag helst undviker att fota människor. För vi är i sanning tidsmarkörer, med allt ifrån hur vi rör på oss, hur vi är klädda o.s.v.

Visst, miljöerna är självklart också tydliga tidsmarkörer, särskilt om det handlar om urbana miljöer, men man kan komma rätt långt beroende på hur man väljer att beskriva miljöer. Jag rör mig dessutom ofta helst på industriområden, eller på övergivna platser, där både tidsmarkörer och platsmarkörer är mindre tydliga än i stadsmiljöer. Fotar jag inne i stan ja då blir det nog ofta mer av minimalistisk arkitekturfotografi, eller rena abstraktioner.

Nu är det vinter och då blir åtminstone våra avtryck betydligt tydligare än annars, vilket i sig är en ganska skön genväg till att berätta något om mänsklig aktivitet. Den genvägen gillar jag att ta ibland, som ni kan se i följande bilder.

Gone	Sunday Walk	Hurry
Passers-by	Street View #3	Up and Down

Alla gamla och nya vänner...

FS Magasin

Tog ett litet glädjeskutt idag, då jag fick Fotosidans magasin i posten. Jag prenumererar inte på tidningen, så jag tänkte att Fotosidan delade ut en tidig julklapp till sina plus-medlemmar. Men det visade sig att jag fått en bild publicerad i nr 6 av magasinet under temat ”Linjer” och därför fick ett ex.

Jag har sett att medlemmar som blivit publicerade har ett omnämnande på sina profiler, vet dock inte varför detta inte syns på min profil? Någon som har en aning om hur man gör detta synligt/får det på sin profil?