R.I.P. (den sista dagen)

Inget är för evigt, allt är nu. Det är den 21: a december strax före Jul. Rivningen har pågått sedan i våras och jag gissar att det inte kan finnas mycket kvar av platsen nu, inte såsom den en gång var, en del av Stockholms skafferi. Vemodet finns där när jag tänker på alla timmar, ja alla år jag ägnat mig åt att då och då återvända för att ta lite bilder och bygga små enskilda projekt. Den möjligheten närmar sig nu sitt definitiva slut. Men jag känner mig också upprymd, jag längtar dit, jag vill se hur platsen ser ut när allt är borta, jag vill gärna gräva lite mer bland spillror, vrakdelar och minnen. Bara lite till.

Det har snöat hela natten och jag tänker att det kommer att bli en perfekt avslutning på det här projektet. Jag har haft en paus från själva fotandet i två veckor nu och ägnat mig mer åt att försöka utveckla och hitta rätt i det material jag redan samlat in. Många timmar framför datorn, ett slags digitalt samtal med mig själv för att hitta rätt ton och språk i materialet, och inte minst för att skala bort, rensa och kasta. Men nu känns det som att det återigen är dags att återvända för en sista fotografering.

Tänker på nysnö och bråte, tänker att den kombinationen kan bidra till den inre bild jag har av ett slags avslut, i en mer allmän visuell bemärkelse, men också att det finns något vackert i detta, att snön kan skapa möjligheter för ett grafiskt uttryck som kan bli spännande och utmanande att få jobba med. Alltså sorg och lust; något från mörker och ljus på en och samma gång.

Jag har ofta en inre bild, eller förväntan på hur det kommer att vara när jag kommer till en plats för att fota och ibland blir det som jag föreställt mig, men oftast inte, och då får man försöka skruva om i sitt huvud och öppna blicken för det som faktiskt är och egentligen är det ju det som är det sällsamt underbara med att fotografera. Att det handlar om nu, att bli totalt fokuserad i nuet. Det är det jag älskar mest. Jag glömmer tid, glömmer alla tankar som normalt snurrar omkring däruppe i huvudet som små irriterande flugor, allt handlar helt plötsligt bara om att se och känna och jag kan tycka att det där med att faktiskt använda sig av det som är och inte fastna i sina egna förväntningar, bara blir viktigare och viktigare med åren, för som sagt; inget är för evigt, allt är nu.

Kanske är det just detta som är själva kärnan i det här projektet, att det är nu det gäller, inte sedan, inte då, utan nu. Att jag försökt pränta in detta i mitt sinne det senaste året i arbetet med de här bilderna. Jag tror nämligen att sorgen över att den här platsen går i graven inte egentligen handlar om en plats utan om mig själv.

Hur sätter man ord på det då? Vad har varit den egentliga drivkraften här? Varför lägga ner så mycket energi och tid åt en begravning? Vem kan ha den minsta glädje av ett konstprojekt som detta? Ja, först och främst så kan jag inte hjälpa att jag dras till det udda och lätt aparta. Jag har nog alltid drivits av att försöka lyfta fram det som vi normalt bara låter passera oss förbi, det som inte är uppenbart.

Ordet vackert poppar upp i skallen. Ja, vad är vackert och vad är fult? Måste en bild vara vacker? Jag tänker att det måste den inte vara, men däremot bör den bära på någon form av spänning, något som griper tag i en och vem vet, kanske är det just det som är vackert. Nu har jag visserligen alltid tyckt att det där gömda och bortglömda ofta kan bära på en skönhet som är värd att lyftas fram, och jag tycker verkligen att platser såsom denna är vackra, alltså industrier, övergivna platser, bakgårdar med mera, men den egentliga drivkraften att följa det här rivningsprojektet från början till slut handlar om något mer än bara vackert eller fult. Det handlar om något som är betydligt mer svårfångat för mig och då är det så mycket lättare att skriva om de formella idéer jag har, för det där andra griper ner i min personlighet på ett sätt som får mig att tänka att det kan uppfattas som alltför privat, om jag försöker sätta ord på det. Dessutom vill jag lämna vissa saker mer öppna för betraktaren att tolka själv.

Det är också svårt för mig att riktigt få grepp om vad som är vad. Om den här händelsen satt igång processer inom mig, tankar om sorg, om åldrande och även död, eller om jag burit på den sorgen länge och nu använder händelsen för att processa dessa tankar, lyfta upp dem till ytan och visualisera dem. Jag har faktiskt inget svar på det och ibland måste det få vara så.

En sak är jag i alla fall säker på och det är att det här projektet med alla dess ingredienser av glädje och sorg, lust och besvikelse varit ett av de mer genomgripande upplevelserna för mig på länge och jag hoppas verkligen att den via bilder och blogg även gett dig någonting också. Inte bara huvudbry…😉

Det kommer en sista del, en slags epilog där jag tänkte visa lite äldre bilder jag tagit på denna plats, bilder som sträcker sig från 2011-2023, men det kommer så småningom…

R.I.P. del 3

Jag tänkte att jag skulle passa på att gå lite närmare in på det här med urbex eller urbanexploration, när jag ändå skriver om det här projektet, som på sätt och vis handlar om just det.
Jag skrev ju tidigare att projektet inte skiljer sig särskilt mycket från andra projekt jag jobbat med förutom att det gett mig möjlighet att följa en händelse såsom denna på nära håll under lång tid och det är helt sant. Men för att förstå hur jag jobbat och på vilket vis jag kopplar projektet till urbanexploration, så behöver jag beskriva hur det ofta ser ut på sådana här platser, när det gäller till exempel tillgänglighet.

Enkelt uttryckt kan man säga att det inte finns någon tillgänglighet alls för allmänheten, man möts ofta av stängsel och varningsskyltar, för efter att en plats stått övergiven ett tag dröjer det inte länge förrän den blir uppköpt av någon privat aktör, eller, som är fallet här, redan är reserverad av Stockholm Stad för bostadsbygge.

Då gäller det att hitta de här platserna eller byggnaderna innan de hunnit köpas upp för att få någorlunda fri tillgång, och detta är något som Urban-Explorers är rätt bra på. Jag skulle till och med vilja säga att det är en del av den sport som utövas, det vill säga att hitta platsen och att vara där först. Allra helst vill man vara den enda/ende som hittat dit.

Det här betyder att det är ganska meningslöst att till exempel försöka fråga sig fram. Jag har för det mesta, då jag med viss desperation ställt frågor på nätet i olika forum, mötts av ovilja, otrevligheter och framförallt en tystnadskultur. Och hittar man något intressant objekt via nätet så är det nästan alltid platser eller byggnader som inte längre finns. Alltså, den öppna informationen om övergivna platser är nästan alltid daterad.

Nu tror jag inte att oviljan och det ibland otrevliga bemötandet handlar om att alla hardcore-Urban Explorers skulle vara en samling otrevliga människor, jag har trots allt mött en hel del genom åren på olika övergivna platser och alla har varit väldigt trevliga. Nej, jag tror att det handlar om flera saker och för att förstå detta så tänkte jag försöka mig på att göra en rätt ovetenskaplig lista på vilka människor som ofta söker sig till dessa platser.

Först och främst har vi gruppen Urban-Explorers. Det är människor som ägnar rätt mycket tid åt att söka upp och besöka övergivna platser. Jag har personligen mött flera ur den gruppen genom åren och vad jag förstått så handlar urbanexploration för dem framförallt om lusten och spänningen med att upptäcka och att ta sig in på övergivna platser relativt osedda.
Jag har ingen särskilt bra insyn i den här gruppens aktiviteter, men vad jag förstått är att de upptäcker, tar lite bilder eller videor, för att sedan eventuellt publicera dem på nätet i olika forum. That’s it! De är i alla fall rätt harmlösa och vill nog helst undersöka och upptäcka så obemärkt som möjligt. Men för en del är det också en sport, att vara där först och helst ensam, vilket är en av orsakerna till att man ogärna vill dela med sig av information om en eventuell plats eller byggnad man hittat.

Den andra stora gruppen är de som målar graffiti. Det är en rätt intressant grupp av väldigt seriöst arbetande konstnärer. De allra flesta jag mött är otroligt tillmötesgående och trevliga. Jag vet att jag hade en inre bild av dem som unga, svartklädda, rätt ljusskygga individer, men de flesta jag mött har varit i trettio till fyrtioårsåldern, med helt vanliga yrken, men som på fritiden ägnar sig åt konst i formen av gatukonst.

Så har vi gruppen vandaler, en synnerligen trist grupp, ofta väldigt unga individer, som tycker det är kul att bara förstöra. Det är nog den grupp som är den stora orsaken till att det är så svårt att få svar på eventuella frågar man kan ha om platser och byggnader. Ingen av de två grupperna ovan vill komma till en övergiven byggnad som totalförstörts av vandaler. Vilket jag sannerligen kan förstå. Man vill helt enkelt hålla sina upptäckter hemliga så länge som möjligt.

Sedan har vi gruppen av hemlösa, som försöker göra övergivna platser till sina hem. Numera består den gruppen främst av Romer, i alla fall här i Stockholmsområdet. Jag har faktiskt sett dessa tillfälliga hem i övergivna industrilokaler med egna ögon, där man till och med inrett rum med sängar och försökt skapa någon form av märklig trivsel mitt i förfallet. Det är en obeskrivlig misär som jag mött många gånger.

Och till sist har vi sådana som jag, som fotograferar. Anledningen till det är nog lika många som det är utövande fotografer. Det finns också begreppet Industriell Arkeologi, som inte skall förväxlas med Urbex, där syftet är att bedriva forskning i och om gamla byggnader och platser, och de som ägnar sig åt det söker alltid tillstånd för att få tillgång till lokalerna och tar avstånd från urbanexploration och vad det står för.

Jag skulle nog vilja placera mig själv i ett slags ingenmansland vad gäller hur jag jobbar och tänker kring det här med urbanexploration, jag har till exempel aldrig sökt tillstånd, vilket gör mig till en Urban-Explorer, men anledningen till det är inte att jag ogillar idén om att ha ett tillstånd, jag menar det skulle göra mitt konstnärliga utövande i sådana här miljöer betydligt enklare. Varför jag inte sökt tillåtelse är nog istället en blandning av lathet och bristande kunskap om hur och var man söker tillstånd.
Jag skulle också vilja se på det jag gör i övergivna miljöer som en slags forskning, fast då med ett konstnärligt syfte. Så i den bemärkelsen kanske jag lutar, i alla fall litegrann, åt begreppet Industriell Arkeologi, eller varför inte Urban Arkeologi. Fast, visst finns det också en viss spänning i att ta sig in på platser obemärkt, men med åldern så har jag blivit alltmer försiktig, vilket betyder att jag för det mesta måste hitta andra sätt att komma åt områden och byggnader som är omgärdade av stängsel.

Den här platsen stod i alla fall helt öppen och övergiven ett bra tag innan stängslen dök upp, och då började arbetet med att försöka hitta alternativa vägar in. Nu har jag som sagt blivit väldigt försiktig med stigande ålder, så jag gör aldrig någon åverkan på stängsel för att ta mig in utan jag kan möjligen snylta på andras åverkan om tillfälle ges och jag känner mig hyggligt säker på att jag är ensam.

När jag pratar om åverkan, så menar jag till exempel att flytta på ett stängsel för att skapa en ingång. Det här kan fungera om det är dåligt stängslat, vilket det har varit på den här platsen. Ibland kan man också se uppklippta hål i mer täta och svårflyttade stängsel, fast dessa ingångar undviker jag alltid numera.

Jag har i alla fall bara vågat mig in på det här området vid tre tillfällen under det senaste året, alla andra bilder, vilket är en majoritet, har jag tagit antingen genom gliporna i stängslet, eller på långt håll med mitt tele på 180–600 mm. och jag har aldrig satt min fot inne i byggnaderna, trots att lusten funnits där, lusten att få insyn och få chansen att jobba med interiörer, jag har nog mest smugit kring i utkanterna som den försiktige general jag numera är. Men när rivningen tog fart och byggnaderna började skalas av, ja då fick jag till sist den insyn jag behövde.

Nu skall man inte glömma bort att det faktiskt finns orsaker till att en plats som denna stängslas av och sätts under bevakning. Risken för personskador, risken för stölder, risken för vandalisering. Ja, nu skulle ju platsen visserligen rivas, men jag menar att ett område under en rivning faktiskt kan vara rätt riskfylld att vistas i och att det faktiskt stått stora dyra maskiner parkerade på området dygnet runt och när arbete inte pågår kan de ju utsättas för allt från stölder av maskindelar till vandalisering. Så jag förstår att det finns stängsel och att platsen övervakas, detta har funnits med mig hela tiden när jag jobbat med projektet. Stängslet är där av en orsak.

Nåväl, att fota genom gliporna i ett stängsel är allt annat än enkelt. Det kan vara synnerligen begränsande, men som tur är så har man valt att stängsla av det här området med Ahlgrens, ett typ av stängsel som har tillräckligt stora glipor för att få igenom min lins. Jag har uteslutande använt mitt 70–200 då jag fotat genom stängslet, dels för att den linsen passat perfekt i gliporna, dels för att den hjälper mig att komma tillräckligt nära. Men oj vad svårt det är att hitta rätt i komponerandet när man fotar genom en glipa. Fast jag har gjort det så ofta genom åren nu, så jag gissar att jag hittat någon form av metod för att träffa hyfsat rätt.

Vid två fototillfällen valde jag dock att stå på håll och fota med mitt 180–600 på stativ, men jag gillar verkligen inte stativ, det känns lustigt nog än mer begränsande och stelt än att fota genom gliporna i ett staket. Här under ser ni i alla fall några av dessa bilder jag tagit med just det telet monterat på stativ.

Om ni vill fördjupa er lite mer i det här med urbanexploration, så finns det en rätt bra artikel här:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Urban_exploration

R.I.P. del 2

Jag skall erkänna att jag inte hade någon aning om att platsen skulle rivas även om jag misstänkte att något måste vara på gång. Jag menar, inte låter man väl en så väl fungerande och relativt nybyggd industripark stå tom och övergiven hur länge som helst, och mycket riktigt och plötsligt en dag så står dem bara där, i väntan på att få börja jobba; de där stora röda grävmaskinerna med etiketterna Demolition Group klistrade på sina armar av stål. Då förstod jag att min favoritplats skulle gå i graven och där och då bestämde jag mig för att detta skall jag försöka gestalta med kameran från början till det oundvikliga slutet, och jag har sedan dess återvänt till platsen i princip var och varannan helg för att följa avvecklingen och försöka hitta form och känsla och framförallt mening i ett pågående vemodigt kaos.

Sättet jag jobbar på handlar alltid först och främst om form. Formen för mig är och förblir inkörsporten till andra underliggande lager av mening och känsla medan bilder utan en genomtänkt form för det mesta går vilse i sin egen röra, utan någon egentlig ingång eller avsikt som jag kan komma åt som betraktare. För mig funkar det i alla fall så när jag tittar på andras bilder och när jag jobbar med mitt eget material och söker efter mening genom formen.
Jag börjar alltid där och i den meningen är inte det här projektet särskilt unikt bland alla andra projekt jag sysslat med genom åren. Det som skiljer ut sig här är att jag aldrig tidigare fått chansen att följa en liknande process på så nära håll under så lång tid, men också att det kaos som jag rört mig i det senaste halvåret är den stora utmaningen när det kommer till just formbygge.

För hur hittar man form i det kaos som uppstår under en rivning? Ja, form finns det ju ett överflöd av, inte tu tal om det, men hur hittar man ett formbygge i kaoset, bland spillror, brottstycken och minnen?

För mig handlar det nästan uteslutande om detaljer. Jag söker mig nästan alltid till detaljerna, inte till de breda utsnitten, och då passar formatet 1:1 väldigt bra. Jag har en begränsad yta att förhålla mig till, på denna kvadrat skall allt ske, så att säga. Nu har jag även ibland jobbat med bilder i 4:3, men kvadraten är där jag känner mig mest hemma.

Att jobba med detaljer och det snäva utsnittet har självklart gjort det lättare att jobba med det här speciella projektet. Men det är också en metod som rent allmänt fungerar bra, kan jag tycka, när man skall bygga en bild på en kvadratisk yta, och just begreppet yta, är absolut central för mig. Det är på ytan som bildens form skall byggas, med rörelse, dynamik, spänning, balans, eller kanske medveten obalans.

Jag tänker alltså inte på att det är en verklighet i tre dimensioner som jag skall försöka illustrera, utan jag tänker i två dimensioner, tänker yta. Okej, visst finns den tredje dimensionen där, det kommer man inte ifrån när det handlar om fotografi, men all bild, även foto är trots allt tvådimensionell, så den tredje dimensionen är inget annat än en illusion som jag kan laborera med helt fritt om jag så vill. Jag har den friheten när jag släpper idén om verkligheten och istället tänker bild.

Men vänta nu. är inte mina bilder rätt realistiska i sin ton, i alla fall de flesta, och rätt långt ifrån det abstrakta? Jo, nog är det så. Jag har en dragning åt det hållet, det skall jag villigt erkänna, även om jag också gillar att arbeta med bilder som lutar mer åt det abstraherande hållet.
Men trots att jag gillar realism så tänker jag inte avbildning i första hand, utan snarare gestaltning, vilket ger mig en frihet i förhållandet till verkligheten jag och kameraögat ser.

Jag har faktiskt tänkt en hel del på det, varför jag till exempel nästan alltid fotar med tele, varför jag blivit så förälskad i spegellösa kameror med digitala sökare. Telet hjälper mig att söka mig mot ytan, telet plattar ut, helt enkelt, och den digitala sökaren förändrar verkligheten till bild direkt i kameran. Det tog visserligen ett tag att vänja sig vid den digitala sökarens platthet, skall jag villigt erkänna, men nu känns den perfekt för det jag sysslar med som fotograf. Det jag ser i kameraögat blir det resultat jag får ut i bild.
Så även om jag har en dragning till realism, så är realismen inget annat än en illusion. Det är inte verkligheten du ser, det är trots allt bara en bild.

Nå, nu är det ju så att det där med form kan vara ganska individuellt, alltså vad vi uppfattar som ett genomtänkt formbygge eller inte. Jag ser saker på mitt sätt, du kanske ser det på ett helt annat, men nu utgår jag av naturliga skäl bara från min egen synvinkel, som handlar om ett synnerligen brett penseldrag innehållande allt från min erfarenhet, min kunskap och intuition till begåvning, ett ständigt vaket öga för detaljer och inte minst min persona…

… och just nu handlar det om ordning och kaos. Jag tänker att en bilds formbygge ibland måste få vara lite kaotiskt, det ligger lite i sakens natur när man försöker gestalta en händelse som denna. Vad jag menar med detta är inte kaos utan formell mening, utan ett slags organiserat kaos. Vissa bilder måste helt enkelt få vara lite mer svåråtkomliga. Så jag har nog pendlat ganska mycket mellan det minimala och det mer kaotiska beroende på vilket uttryck jag för tillfället är ute efter. Men oavsett kaos eller nästintill minimalistisk ordning så letar jag efter något i bildens form, eller färg som kan få bli bärande, såsom till exempel i bilden härunder, där den blå accenten får bli det som gör kaoset uthärdligt, i alla fall för mig.

Det mesta av en bilds form, ser jag direkt på plats vid själva fototillfället, men en del uppstår även i efterarbetet, av slump eller målmedvetenhet. Det här har dock förändrats genom åren. Jag minns att jag tidigt i mitt fotograferande jobbade mycket mer med bilderna digitalt än jag gör idag.
Jag jobbar visserligen fortfarande en hel del i det digitala mörkrummet, men numera handlar det nog mest om att hitta fram till ett personligt ID. Dessutom vet jag av erfarenhet att man aldrig kan förvandla en dålig utgångspunkt till något fungerande och bra med hjälp av digitalt trixande, så det undviker jag numera helt och hållet.

Jag ser det hela som två olika processer i att bygga en bild, där själva fotograferandet utgör grunden, men där efterarbetet också spelar en väsentlig roll för att besjäla bilden med ett personligt språk. Att till exempel jobba med ytans beskaffenhet och känsla av stoff med hjälp av texturer, det är viktigt för mig och en viktig del i efterarbetet. Något som jag vet att många fotografer avskyr, men det får stå för dem. Jag vill att ytan skall få en känsla i sig, det kommer nog av att jag började min bana som målare. Men jag har märkt att jag blivit mer och mer återhållen med just detta. Numera gör jag bara precis det som behövs för uttrycket, inte för att skapa effekter för effekternas egen skull.

Så själva fotograferandet som process är absolut avgörande och det mest spännande, men efterarbetet betyder väldigt mycket också för bildens uttryck och det språk jag vill tala.

R.I.P. del 1

Kan man göra detta?
Är det verkligen vettigt att ägna sig åt ruiner och rasmassor just nu, när media dagligen översvämmas av bilder på obeskrivlig ödeläggelse av apokalyptiska mått? Fruktansvärda scener av lidande attackerar mina sinnen dagligen, människor som förlorat allt i ruinerna av krigets fasor; sina hem, sina nära och kära. Det är en obeskrivlig tragik som världen tvingas gå igenom för att ett fåtal män i maktens korridorer skall få leka krig och utöka sin makt över andra...

...och då, mitt i denna obarmhärtiga tid av våld och förstörelse, väljer jag att ägna mig åt ruiner och rasmassor i ett industriområde i Årsta, och den processen ger mig märkligt nog en inre frid. Jag förstår det knappast själv, men min enkla förklaring är att jag alltid har haft en dragning till det ödsliga, till det övergivna och även till sist det sönderbrutna.
Kanske är det så enkelt, eller handlar det möjligen om kontroll? Kan det vara så att det här projektet har blivit ett sätt att försöka ta kontroll över den där känslan av maktlöshet jag känner varje gång jag sätter på nyheterna?
Lite hemmasnickrad psykologi, jag vet, men varför inte.

Jag kan i alla fall förstå om en del av bilderna som ingår i det här projektet, kan upplevas som rätt problematiska, kanske rent obehagliga, satta i en samtida kontext, men i min värld finns det en slags skönhet i just detta, även om det är problematiskt för mig med. Fast ibland kanske det behöver få vara lite problematiskt, kanske balansera nära en gräns, eller till och med passera den. Att inte bara stryka medhårs.

Jag har i alla fall en stark dragning till platser och händelser som denna, till tomheten och vemodet, men även till kaoset. Det finns en skönhet i det aparta och svåråtkomliga, kan jag tycka, och det som många förmodligen uppfattar som fult och tråkigt. Det finns något fascinerande i alla visuella tillfälligheter som uppstår slumpmässigt i till exempel en rivningsprocess, eller för den delen på en övergiven plats. I alla detaljer som bara finns där ett kort ögonblick, kanske lika ögonblickligt som ett klick med kameran. Spår av liv, helt enkelt. Jag dras till detta, det har jag alltid gjort.

Nu är det ju så, kan jag tänka mig i alla fall, att ett projekt som detta kan uppfattas som en slags allegori, ett försök att använda den här till synes alldagliga historien om ett rivningsprojekt som en metafor för nuet i en bredare politiskt mening. Så är det inte. Inte för mig i alla fall. För även om bilderna, i alla fall vissa av dem, på sätt och vis kan ha en rent visuell koppling till det vi ser på nyheterna dagligen, det kommer man nog inte ifrån om man försöker hitta form och mening i ruiner och kaos, så har min utgångspunkt och idé hela tiden varit något annat.

Jag vet inte, men för  mig skulle det kännas rätt förmätet att försöka få en personlig banalitet att framstå som något större än det faktiskt är. Men som alltid, det kommer till en punkt då idéerna och bilderna måste släppas fria, så vill man tolka in saker som inte jag sett, eller ens tänkt på, så är det bara intressant, jag menar, att låta betraktaren få fritt spelrum vad gäller känsla och tolkning är ju trots allt en del av den konstnärliga processen. Jag har mina idéer och känslor, men inte tolkningsföreträde.

Jag vill i alla fall gärna använda ordet dekonstruktion, trots att det är ett modeord från en postmodern era jag har lite svårt för. Projektet handlar först och främst om min egen process med att försöka dekonstruera, eller bygga om en för mig rätt vemodig händelse till något som kan fungera visuellt, bortom det rent dokumentära. Och jag tänker, precis som jag skrev tidigare, att det på sätt och vis handlar om att försöka ta kontroll över händelsen, förvandla den till något eget, som ett slags konstnärligt och personligt undersökande helt enkelt.

Men låt oss nu ta det från början, med lite fakta, även om jag inte är särskilt förtjust i just det. Platsen jag jobbat med mer intensivt det senaste året ligger strax intill Årstafältet söder om Stockholms innerstad. Det är ett område som fram till nu var en del av Årsta Partihallar. På Wikipedia kan man läsa följande:

”…Under trettio år hade Årsta Partihallar växt så det knakade. Området blev mer och mer ett allmänt livsmedelscentrum, "Stockholms skafferi".

På 1990-talet höjdes röster igen, att Årsta partihallar hade blivit för trångt och varuhanteringen för otidsenlig. Många saknade nu de så självklara väderskyddade in- och utlastningsmöjligheter med automatiska lastbryggor och vädertätningar.

En expansion på östra sidan av Åbyvägen började. Där etablerade sig ICA, Martin Olsson, Bröderna Hartwig och Swegro. Men mer av Årstafältet fick inte tas. Där skulle byggas kolonistugor och spelas golf istället…”

Det är alltså den östra delen av Partihallarna som nu rivs efter att ha stått övergivet i något år. Rivningen sker som ett resultat av att hela Årstafältet genomgår en förändring där en helt ny stadsdel skall byggas, och då gissar jag att ingen industriell verksamhet får finnas som ett störande moment så tätt intill fältet och de framtida bostäderna.

Det är i alla fall här som jag tog mina första seriöst tänkta fotografier i slutet av 90-talet. Jag kom sedan att återvända till platsen ofta eftersom jag vid den tiden bodde nära Årstafältet.
Visserligen började jag fota redan 1978, då jag skaffade min första systemkamera, men på den tiden låg mitt fokus på måleri och kameran använde jag mest som ett skissverktyg. Så när jag till sist bestämde mig för att börja ta fotograferandet på allvar, ja då började jag här.

Det går bra nu

Pengarna rullar visserligen inte in, men de gjorde dem inte heller för Petter när han skrev låten, så jag är glad och lyckligt upprymd ändå.

Två av mina bilder fick utmärkelser idag, dels en så kallad Daily Deviation på DeviantArt och dels två så kallade Explore på Flickr. 


The Cultivator
Jag tog bilden i London-Barbican i augusti i år. Den fick utmärkelsen Daily Deviation på DeviantArt, samt en Explore på Flickr.


Before Departure 
Bilden är en del av ett pågående projekt där jag följer rivningen av den östra delen av Partihallarna i Årsta. Den fick utmärkelsen Explore på Flickr.


Daily Deviation är en utmärkelse som bestäms genom att medlemmarna på DeviantArt föreslår en bild som sedan bedöms av en jury.

Explore är algoritmstyrd. Algoritmen bygger på aktivitet kring en bild, alltså hur stor aktiviteten är i form av likes, kommentarer, delningar i grupper och så vidare. Men även här kan en jury ibland ta beslut kring en bild.