Att blunda och se vad som händer

Nu är det vår!!

Äntligen, tänker säkert många. Äntligen lite värme, lite grönska och lite blåa molnfria skyar. Vad härligt det skall bli att återigen få ta av sig lite kläder och glädjas åt allt som vårvärmen har att erbjuda både i skog och mark. Nu skall det bara mås bra!

Jag tänker nog mest på att jag vill gömma mig i något mörkt hörn av världen, försvinna in i dvala. Så har nog våren alltid varit för mig; förknippad med ångest, nedstämdhet och framförallt brist på inspiration. Och nu på senare år har även den existentiella ångesten fått en ny lekkamrat i formen av pollenallergi. Det är en årlig käftsmäll som jag har en tendens att glömma bort så fort dess verkan klingat av, vilket å ena sidan förmodligen är en välsignelse, men å andra sidan gör att jag glömmer bort att börja skydda mig med antihistaminer redan innan smällen kommer. Nej, den överrumplar mig varje år numera — Ja just ja, jag har ju blivit pollenallergiker, det hade jag helt glömt bort.



Men det värsta är att all inspiration och lust till kreativitet försvinner när himlen blir sådär sötsliskigt blå och grönskan sådär obarmhärtigt skrikande grön. Visst jag bor och lever bland betongen, vilket trots allt är en välsignelse, men det där gröna och blå finns även här, trots betong och asfalt. Jag ogillar helt enkelt kombinationen av grönt och blått, vilket naturligtvis är en rent idiotisk egenhet jag har kring färg, men så är det bara.



Nåväl vad gör man när inspirationen tryter och man tänker — Kommer jag någonsin kunna göra bilder igen, eller är det här slutet för mig som kreatör och konstnär? Ja, jag har funderat mycket på det genom åren och tror mig ha hittat metoder som fungerar i alla fall hyggligt för mig. Det gäller att hitta den där väckarklockan som väcker en och startar om systemet igen.



Det där med att tänka nytt brukar vara mantrat, kanske byta motivkrets, kanske försöka uppfinna hjulet på nytt. Men inget av detta har dock funkat särskilt bra för mig. Som fotograf så uppstår ofta tanken, idén med varför jag tar en bild i samma ögonblick som jag tar den. Det är något intuitivt över det där som jag inte kan förklara, eller förklara bort för den delen.



Att byta motivkrets har jag också testat utan särskilt lyckat resultat. Jag har försökt mig på natur, på djur och inte minst på gatufoto utan att bli särskilt gripen av någon av dessa genrer. Nej, jag är en samlare av urbaniteter och jag kommer liksom inte ifrån det. Jag tror dock att den kärleken till det urbana och framförallt att jag samlar på urbaniteter har sin grund i tanken om att gräva där du står, så om jag hade bott ute i skogen så hade säkert mina bilder kretsat kring det organiska. Men nu bor jag i en stad och har alltid bott i städer, så om jag följer principen att gräva där jag står, ja då blir det urbaniteten som kommer att genomsyra mitt arbete som fotograf och konstnär.



Så vad göra då med bristen på inspiration och lust? Var finns den där väckarklockan som kan väcka systemet igen?

Jag vet att när jag sysslade med måleri och inspirationen försvann och ersattes med tvivel och ångest, så brukade jag ofta använda mig av en ganska enkel metod för att skaka igång systemet igen och det var inte att sitta på kammaren och försöka tänka nytt, ändra mitt mindset och försöka uppfinna hjulet igen. Det handlade heller inte om att börja måla helt andra saker, byta motiv och sådär. Nej jag brukade istället byta material, alltså gå från till exempel oljemåleri till teckning, eller akvarell eller något annat material. Det där bytet skapade nya utmaningar, ett nytt motstånd, som är nödvändigt för den kreativa processen, och genom detta kom lusten tillbaka och idéerna kunde helt plötsligt kännas fräscha och nya igen, även om de kanske inte alltid var särskilt nydanande egentligen.



Jag har testat den där metoden i mitt fotograferande också, och det funkar faktiskt ganska okej för mig. Jag brukar nämligen låta min kamera vila ett tag och istället använda mobilen vilket sannerligen är en utmaning i sig, då jag har en rätt usel mobilkamera. Okej, den ansågs vara en av de bästa på sin tid, vilket var anledningen till att jag köpte den, men idag är den helt passé.



Problemet och samtidigt det intressanta med att fota med en kamera där man inte har en sökare utan är helt hänvisad åt det som syns på skärmen, är att den skärmen måste fungera i alla ljusförhållanden och det kan man verkligen inte säga om min mobilskärm. Den är åt helvete för ljussvag och det i sin tur gör att det ofta känns som om jag blundar när jag tar en bild och resultatet får bli vad det blir. Nu är det i och för sig inte är helt sant, men i starkt ljus ser jag knappt vad jag fotar, och jag måste förlita mig till min erfarenhet och min blick för motivet jag ser framför mig.

Å andra sidan så blir det i sig en rätt intressant test, kan jag tycka, på hur mycket erfarenhet jag har som fotograf, för det är ju ändå så att jag ofta har en rätt klar inre bild av hur jag vill att den färdiga bilden skall vara och se ut och då blir det är rätt spännande att se hur rätt jag kan träffa när endast känslan av vad jag vill åstadkomma finns där inom mig men det rent tekniska inte riktigt är där. Alltså, lite som att blunda och se vad som händer.



Nu träffar jag åt helvete fel till nittiofem procent av gångerna, men om fem procent blir rätt så känns det som en seger. Dessutom, skall jag ärligt säga, att det där rätta ofta blir rätt på ett sätt som känns nytt för mig. Det kanske inte egentligen är särskilt nytt, inget hjul har uppfunnits den här gången heller, men känslan av det är tillräcklig för att skaka igång mitt system igen.

Det är också så att den andra minst lika viktiga delen av mitt bildarbete, själva processen att redigera, blir annorlunda när jag fotat med mobilen. Det blir helt enkelt fler, rätt intressanta och kreativt utmanande steg. Först i mobilen och i den alldeles underbara appen Snapseed (önskar att jag kunde hitta ett sätt att använda den i datorn, men mig veterligen så finns den bara för mobil), sedan via Camera raw in i Photoshop.



Bilderna blir aningen annorlunda kan jag själv tycka, lite mer skitiga och kantstötta. Kanske har jag fel där, men en viss skillnad kan jag se och framförallt känna. Skärpan är visserligen sämre, bilderna tål inte särskilt stora format. Dynamiken i både färgomfång och gråskala är ganska begränsad, men det finns ändå något i dessa brister som bidrar till uttrycket, saker som jag kan ta med mig och vidareutveckla. Och det är ju i sanning att hitta tillbaka till lusten igen och starta om.

Jag kommer självklart att återvända till min älskade Nikon Z, men metoden att ibland byta till något annat, en mobil, eller kanske bara objektiv, eller redigeringsmetodik för att skaka om sig själv kan jag rekommendera varmt.

Alla bilder i det här inlägget är tagna med min Samsung Galaxy S21 Ultra.

Två dagar – Boken

Den senaste tiden har jag ägnat mig koncentrerat åt att producera tre böcker och nu är den första äntligen klar. Jag förstår att det kan verka lite galet att försöka sätta ihop tre böcker samtidigt och det är det nog, men nu har jag ju i och för sig tagit en i taget, men produktionen av alla tre har fyllt mina tankar under arbetets gång. Fast framförallt har jag planerat upplägg och idéer långt innan jag började med själva arbetet, ja faktiskt under flera år, så när jag väl satte igång så fanns rätt mycket redan på plats.

Men med det sagt så tar bokbygge mycket tid och kreativ energi, fast jag älskar verkligen den processen, att få berätta hela historien, om man så säger och att försöka hitta sambanden och kopplingarna mellan bilderna både estetiskt och narrativt. Ibland faller sig det där rätt naturligt, om bilderna redan är en del av ett sammanhållet projekt, men ibland kan det vara rätt knepigt om kopplingen är mer löst hållen och kanske bara bygger på ett större och bredare narrativ. Som till exempel min bokserie Urban Walks som nu är uppe i den fjärde utgåvan, där den enda kopplingen egentligen är det urbana, alltså mina urbana vandringar och fotograferande genom åren.

Av de här tre böckerna som jag nu jobbat med är två väldigt tydligt sammanhållna som projekt medan en inte är det, men jag kommer till de två andra senare, låt mig nu få koncentrera mig på den som är färdig. Boken handlar om två dagar jag och Tina spenderade i Varosha – Cypern hösten 2023.

Varosha var fram till 1974 Cyperns främsta turistmål, men efter Cypern-krisen och Turkiets invasion av norra Cypern har den här blomstrande semesterorten förvandlats till en spökstad, övergiven och under ett långsamt förfall. Det finns en epilog i boken som berättar historien om vad som hände med Varosha och varför, men också det som hände med Cypern de där olycksaliga dagarna 1974.

Men först och främst är boken en fotobok, där jag försöker beskriva i bild det jag upplevde och såg på plats de där stekheta dagarna 2023. I början av boken skriver min älskade hustru i ett förord om hennes upplevelse och iakttagelser under de där dagarna.



Nåväl, att sätta ihop den här boken var, trots att det är ett sammanhållet projekt, inte helt enkelt eftersom jag hade så mycket bilder att plocka bland. Runt 700 bilder faktiskt, och att koka ner det till 74 högupplösta bilder på 62 sidor exklusive förord och epilog (fakta om Varoshas och Cyperns historia kring 6 dagars kriget) blev minst sagt rätt bökigt. Det blev rätt många kill your darlings innan jag hittade en form och en berättelse som jag tycker fungerar estetiskt och känslomässigt och som känns sann mot min upplevelse.



Boken är alltså på 62 sidor, den har en Lay Flat teknik, vilket jag gillar då bläddrandet i boken blir så mycket enklare. Formatet är 28x28 cm med hård pärm och innehåller som sagt 74 högupplösta bilder printade på matt fotopapper. Jag har använt Crimson för att printa boken, så det är en helt egen produktion, inget förlag är inblandat. Eftersom det här är On Demand så blir boken väldigt dyr och därmed rätt svårsåld, men skulle någon av er vara extra intresserade så hör gärna av er till mig här på FS, så kan vi kanske komma överens om något.



Men jag gör det här främst för att jag älskar processen och att få berätta en hel historia, inte bara brottstycken, som det ofta blir när man lägger ut enskilda bilder här på FS eller på något annat nätverk.
Nedan ser ni lite fler exempel från boken. 












Klicka gärna på bilderna för att se dem uppforstorade, rekommenderas...:)

2020

Vill bara börja den här texten med att ropa så högt jag kan: JAG ÄLSKAR PHOTOSHOP! Jag har använt programmet sedan 1994 (version 3). Det var i den versionen som lager introducerades och att bygga sina bilder med hjälp av lager har sedan dess varit grunden för mig vad gäller bildbehandling. Jag har försökt mig på Lightroom några gånger eftersom det skall vara så fantastiskt, men aldrig känt mig hemma, då jag framförallt saknat möjligheten att jobba med lager. Men det var längesedan jag testade senast, så jag vet inte om den funktionen implementerats i nuvarande version.

Det faller sig i alla fall naturligt för mig att bygga mina bilder med hjälp av lager eftersom jag har min grund i måleriet, där övermålning och transparens spelar en rätt stor roll för att skapa färgvibrato, textur och lyster. Så jag håller fast vid Photoshop, som jag numera kombinerar med ett antal pluggar, såsom Nik Collection, ON 1, samt Exposure. Jag har även ett fristående program jag använder så sällan jag bara kan, men ibland får jag en galen idé och då har Poser ofta varit inblandad.

Poser är ett 3D program för dummies och dess enda funktion är att generera figurer. Men eftersom jag är en jubelidiot på 3D och så sällan använder programmet, så är det ett berg att bestiga varje gång jag kommer på den korkade idén att jag vill bygga figurer i 3D. Det händer inte ofta, som tur är, men när pandemin slog till 2020, då åkte Poser fram ur byrålådan.

Jag minns att det sista jag gjorde 2019 var att dra omkring i tunnelbanan och fota. Min vän Malin Jochumsen och jag hade precis påbörjat ett gemensamt projekt där Stockholms tunnelbana skulle ligga till grund för ett bokprojekt.

Vi jobbar väldigt olika med fotografi, Malin och jag. Hon är en av Sveriges absolut intressantaste gatufotografer (om du frågar mig) och så har vi jag, som kanske först och främst är en konstfotograf och i viss mån också raka motsatsen till vad en gatufotograf rent teoretiskt sysslar med.

Men jag känner mig faktiskt ibland lite osäker på det där, eftersom jag också, i alla fall på sätt och vis, jobbar med gatans teater, där händelser och liv är i centrum av berättelsen, fast där mitt fokus är spåren av liv, och ekot av händelser, medan gatufotografen befinner sig mitt i händelsen.
   Jag vet inte, men kanske kan man våga sig på att fundera på om de där teoretiska gränserna kan få vara lite flytande ibland, fast egentligen spelar det väldigt liten roll, i alla fall för mig, alltså vad man kallar sig för. Det viktiga är om man lyckas med att visualisera sina idéer i bild eller inte. Vilken genre eller teori man lutar sig mot eller anser sig tillhöra är egentligen mindre intressant.

I vilket fall som helst så står Malin och jag på sätt och vis ganska långt ifrån varandra rent konceptuellt, men vi har en väldigt viktig beröringspunkt och det är den estetiska ingången, och tanken med projektet var faktiskt att det kunde bli intressant med ett möte mellan två helt olika sätt att beskriva och berätta om Stockholms blodåder i form av fotografi, men där estetik och form är den beröringspunkt som får fungera som en sammanbindande länk. Så vi drog runt i tunnelbanan och fotograferade, för det mesta på egen hand men ibland också tillsammans, vilket för mig var otroligt spännande och givande.

Men så slog pandemin till med den värsta tänkbara käftsmäll som världen fått på länge och allt tog plötsligt och ögonblickligen slut. Att fotografera i tunnelbanan kunde vi bara glömma och därmed fick projektet läggas på is, där det tyvärr fortfarande ligger.

För mig personligen så tog det mesta med fotografi slut 2020, eftersom jag drivs kreativt av det urbana, och därute kunde man inte längre röra sig fritt. Jag gick in i en slags kreativ depression, men också en depression som handlade om kampen mot min egen cancer. Men på något förunderligt vis tvingade jag mig ur det där tillståndet av att vara helt stum och uppgiven och bestämde mig för att försöka använda den där känslan av hopplöshet till något kreativt och försöka berätta om min egen resa under den här tiden av tystnad och isolering. Men hur? Hur hittar man en ingång till en sådan berättelse?

För att göra det hela begripligt för dig som läser det här, tar jag det från början och den början handlar på sätt och vis om mina egna tillkortakommanden. Jag måste nämligen erkänna att jag har en sida som inte är särskilt smickrande och det är att jag har en tendens att aldrig slänga saker, framförallt saker som andra, inklusive min älskade hustru, uppfattar som totalt meningslösa och extremt irriterande. Det där sakerna handlar främst om lösdrivande pappersbitar med olika kryptiska anteckningar på. Många av dem förstår jag inte ens själv. Jag vet att de förmodligen någon gång haft betydelse, men den betydelsen har fallit i glömska. Andra anteckningar kan handla om allt från meddelanden till Tina, min hustru och livskamrat, till shoppinglistor och annat högst vardagligt.

Nå, jag tänkte att nu skall jag använda mig av dessa lösdrivare, det kan bli en ingång till projektet. Många av dessa pappersbitar med märkliga anteckningar på är visserligen obegripliga, men de berättar ändå en hel del om vad jag tänker på, vad som pågår däruppe i min hjärna. Det finns ett intressant nu att reflektera kring i klottret. Dessutom handlar många anteckningar om vardagen och det absoluta nuet.

Så sagt och gjort; jag började samla ihop alla pappersbitar och fotade av dem. Tanken från början var att de skulle få vara precis som de var, alltså råa och obehandlade, och jag hade också en idé om att använda bitarna som de är, kanske klistra upp dem på en vägg, eller något liknande på en utställning, men den har inte blivit av, inte än i alla fall.
   Under arbetets gång insåg jag dock att det behövdes något mer, något mer visuellt och substantiellt, något som kunde samtala med dessa kryptiska meddelande från min inre värld och skapa en helhet som andra än jag själv kunde ta till sig. Jag behövde bilder, jag behövde skapa bilder som berättade något om isolering och tystnad, om rädsla och död, med det personliga som kärna, men med en allmängiltig hållning.

Jag tänkte en hel del på Den gudomliga komedin och på bilder av till exempel Hieronymus Bosch, Gustave Doré och andra som försökt beskriva helvetet och började fundera på att försöka göra detsamma fast i en samtida kontext. Jag behövde mänskliga gestalter i någon form, men hur hittar man dem i en tid då alla satt gömda och isolerade i sina lägenheter och hus? Jag kunde ju inte bara knacka på hos grannen och fråga om deras familj ville posera för ett konstprojekt som handlar om isolering och rädsla för döden. Nej jag fick helt enkelt fundera på ett sätt att generera dessa gestalter från grunden, och nu kommer vi tillbaka till det jag skrev i början av detta inlägg nämligen att jag älskar Photoshop, och har en hatkärlek till Poser. Dessa två program plus min kamera, min Wacom-platta och huvudet fullt av idéer och visioner blev startskottet för en lång och mödosam resa för att skapa en vision av det som inte bara jag gick igenom just där och då utan som drabbade oss alla.

Nå, hur gjorde jag då? Ja, min första tanke var att införskaffa kroki-modelldockor som jag skulle fota av och sedan i nästa steg, teckna, eller måla av digitalt för att förvandla dem till något som rörde sig i området mellan måleri och fotografi.

Jag jobbade väldigt mycket med de här dockorna, poserade dem i alla möjliga ställningar, fotade av dem och frilade dem sedan i Photoshop så att jag kunde använda dem som grund för själva måleriet. Här nedan ser ni lite exempel på dessa utgångspunkter och skisser. Jag har säkert hundratals fler, men ni får nöja er med dessa.

Men jag ville mer, ville hitta ett mer mänskligt uttryck i dessa figurer och det var då jag plockade fram Poser ur byrålådan. Jag skulle säga att arbetet med de här gestalterna jag ville ha i de färdiga bilderna, blev en kamp mot programmet. Det är nämligen så att Poser gärna vill att man skall skapa figurer som är perfekta och därmed saknar all mänsklighet. Så jag kämpade som en galning med att förvanska, förvrida, förfula. Ibland lyckades jag hyggligt, i alla fall så att jag kunde använda figurerna i Photoshop och jobba vidare med dem för att hitta fram till det uttryck jag ville ha. Men oj, vad mycket galet och misslyckad det blev på vägen.

Följande bilder visar olika stadier av arbetet som till sist resulterade i bilden ovanför.

Till sist, efter att ha ägnat mig åt det här projektet under större delen av 2020, blev resultatet en liten bok. Tyvärr måste jag säga att det här förmodligen var mitt sista projekt där någon form av måleri eller teckning ingår. Det beror på att jag i och med min cancer, 2017, och framförallt den mycket aggressiva behandling som jag genomgick 2018, har fått en nervskada i det nervplexa som finns i höger axel och som i sin tur styr funktionen i höger arm och halsens högra sida. Det här betyder bland annat att jag har kraftig försämrad finmotorik i min högra hand och eftersom jag är högerhänt, så fungerar det inte längre att till exempel måla, eller teckna. Det är en sorg som jag helt enkelt måste leva med. Men jag gör allt jag kan för att försöka bibehålla det jag fortfarande har kvar, vad gäller motorik och styrka.

Jag funderar också fortfarande på en utställning, men det är mest funderingar just nu.

Om ni vill se lite fler av bilderna till det här projektet så har jag en mapp med namnet 2020 här på FS.

R.I.P. En epilog

”Time to wrap it up”
Jag tänkte avsluta den här resan med att visa lite äldre bilder som jag tagit mellan 2011-2022. Det blir alltså mest bilder nu och knappast något prat alls.

Vad händer just nu då? Ja, jag håller med att översätta texterna till min engelskspråkiga blogg. Det arbetet är inte helt enkelt och jag har blivit tvungen att skriva om en hel del, eftersom vissa delar inte känns särskilt meningsfulla för en internationell publik, sedan är planen att börja jobba med en bok. Det skall bli riktigt spännande. Jag lär väl återkomma om detta när boken är färdig.

Nu tänkte jag ta en fika och bara slappna av…😊... tack för denna gång.

R.I.P. (den sista dagen)

Inget är för evigt, allt är nu. Det är den 21: a december strax före Jul. Rivningen har pågått sedan i våras och jag gissar att det inte kan finnas mycket kvar av platsen nu, inte såsom den en gång var, en del av Stockholms skafferi. Vemodet finns där när jag tänker på alla timmar, ja alla år jag ägnat mig åt att då och då återvända för att ta lite bilder och bygga små enskilda projekt. Den möjligheten närmar sig nu sitt definitiva slut. Men jag känner mig också upprymd, jag längtar dit, jag vill se hur platsen ser ut när allt är borta, jag vill gärna gräva lite mer bland spillror, vrakdelar och minnen. Bara lite till.

Det har snöat hela natten och jag tänker att det kommer att bli en perfekt avslutning på det här projektet. Jag har haft en paus från själva fotandet i två veckor nu och ägnat mig mer åt att försöka utveckla och hitta rätt i det material jag redan samlat in. Många timmar framför datorn, ett slags digitalt samtal med mig själv för att hitta rätt ton och språk i materialet, och inte minst för att skala bort, rensa och kasta. Men nu känns det som att det återigen är dags att återvända för en sista fotografering.

Tänker på nysnö och bråte, tänker att den kombinationen kan bidra till den inre bild jag har av ett slags avslut, i en mer allmän visuell bemärkelse, men också att det finns något vackert i detta, att snön kan skapa möjligheter för ett grafiskt uttryck som kan bli spännande och utmanande att få jobba med. Alltså sorg och lust; något från mörker och ljus på en och samma gång.

Jag har ofta en inre bild, eller förväntan på hur det kommer att vara när jag kommer till en plats för att fota och ibland blir det som jag föreställt mig, men oftast inte, och då får man försöka skruva om i sitt huvud och öppna blicken för det som faktiskt är och egentligen är det ju det som är det sällsamt underbara med att fotografera. Att det handlar om nu, att bli totalt fokuserad i nuet. Det är det jag älskar mest. Jag glömmer tid, glömmer alla tankar som normalt snurrar omkring däruppe i huvudet som små irriterande flugor, allt handlar helt plötsligt bara om att se och känna och jag kan tycka att det där med att faktiskt använda sig av det som är och inte fastna i sina egna förväntningar, bara blir viktigare och viktigare med åren, för som sagt; inget är för evigt, allt är nu.

Kanske är det just detta som är själva kärnan i det här projektet, att det är nu det gäller, inte sedan, inte då, utan nu. Att jag försökt pränta in detta i mitt sinne det senaste året i arbetet med de här bilderna. Jag tror nämligen att sorgen över att den här platsen går i graven inte egentligen handlar om en plats utan om mig själv.

Hur sätter man ord på det då? Vad har varit den egentliga drivkraften här? Varför lägga ner så mycket energi och tid åt en begravning? Vem kan ha den minsta glädje av ett konstprojekt som detta? Ja, först och främst så kan jag inte hjälpa att jag dras till det udda och lätt aparta. Jag har nog alltid drivits av att försöka lyfta fram det som vi normalt bara låter passera oss förbi, det som inte är uppenbart.

Ordet vackert poppar upp i skallen. Ja, vad är vackert och vad är fult? Måste en bild vara vacker? Jag tänker att det måste den inte vara, men däremot bör den bära på någon form av spänning, något som griper tag i en och vem vet, kanske är det just det som är vackert. Nu har jag visserligen alltid tyckt att det där gömda och bortglömda ofta kan bära på en skönhet som är värd att lyftas fram, och jag tycker verkligen att platser såsom denna är vackra, alltså industrier, övergivna platser, bakgårdar med mera, men den egentliga drivkraften att följa det här rivningsprojektet från början till slut handlar om något mer än bara vackert eller fult. Det handlar om något som är betydligt mer svårfångat för mig och då är det så mycket lättare att skriva om de formella idéer jag har, för det där andra griper ner i min personlighet på ett sätt som får mig att tänka att det kan uppfattas som alltför privat, om jag försöker sätta ord på det. Dessutom vill jag lämna vissa saker mer öppna för betraktaren att tolka själv.

Det är också svårt för mig att riktigt få grepp om vad som är vad. Om den här händelsen satt igång processer inom mig, tankar om sorg, om åldrande och även död, eller om jag burit på den sorgen länge och nu använder händelsen för att processa dessa tankar, lyfta upp dem till ytan och visualisera dem. Jag har faktiskt inget svar på det och ibland måste det få vara så.

En sak är jag i alla fall säker på och det är att det här projektet med alla dess ingredienser av glädje och sorg, lust och besvikelse varit ett av de mer genomgripande upplevelserna för mig på länge och jag hoppas verkligen att den via bilder och blogg även gett dig någonting också. Inte bara huvudbry…😉

Det kommer en sista del, en slags epilog där jag tänkte visa lite äldre bilder jag tagit på denna plats, bilder som sträcker sig från 2011-2023, men det kommer så småningom…