Daily Deviation

Ja då kommer här lite skryt. Kan bara inte låta bli eftersom jag blev så glad här i morse när jag upptäckte att min bild  Landing fått utmärkelsen Daily Deviation på Deviant Art där jag har ett aktivt medlemskap sedan 12 år tillbaka. Bilden tog jag i Västberga för 3 år sedan, så den har fått ligga till sig på sin landningsplats några år innan man upptäckte att här har visst något märkligt landat…😉

Väldigt roligt, väldigt hedrande och så här lyder motiveringen:

"Landing" by Samuel Poromaa is a masterclass in photographic minimalism.
The image captures a moment with silent grace, where every line and tone feels measured with meditative precision. The horizon, diffuse and almost dreamlike, becomes a threshold between the tangible and the imaginary. This is a photograph that breathes and invites us to do the same. A work both simple and profound.”

R.I.P — Boken

Ja då var det dags för den andra boken av fyra. Ja, det blir nog fyra nya böcker så småningom även om jag tidigare nämnt att jag jobbat med tre (fast jag har fuskat med en fjärde också, lite i smyg). Återkommer till detta så småningom, men nu till denna som äntligen är klar.

Den här boken bygger på ett projekt som jag redan skrivit en hel del om här — ett rivningsprojekt i Årsta strax söder om Stockholm — så jag kommer inte orda så mycket mer om projektet i sig. Läs gärna mer om det i tidigare blogginlägg om du vill veta mer. Däremot har jag tänkt en hel del på det här med att göra böcker, och hur den processen förändrats för mig genom åren.



Jag satt häromdagen och tittade igenom alla böcker jag gjort och det har blivit många, kanske lite för många skall jag villigt erkänna. Men jag älskar att göra böcker precis som jag älskar att jobba med bilder. Bokformen passar ju perfekt för just foto och även för mitt sätt att tänka kring det här med bild och fotografi. Att jobba med designen av en bok handlar så mycket om form, estetik och berättande. Byggstenar som man även kan ta med sig in i sitt fotograferande och vice versa, som en slags korsbefruktning.

Jag har nästan alltid jobbat i serier när jag fotograferar. Det kan vara kortare små serier av bilder till mer omfattande projekt såsom till exempel i denna bok. Jag kan dock se hur mitt sätt att göra böcker förändrats genom åren. I mina tidiga försök så saknas det ganska mycket av det jag tycker är det allra viktigaste med en fotobok — att berätta med bilder och att ha en genomgripande estetisk idé kring sitt projekt både till innehåll och design.



Hur gör man det då? Ja, jag tror mig i alla fall veta hur man inte bör göra. I mina första trevande försök känns det som om jag mest tänkte på att visa upp bilder och inte så mycket på hur. Jag kan se att det mest handlade om att rada upp dem, gärna så stora som möjligt och gärna bara de bilder jag själv tyckte var bäst. Men vad är bäst?



Jag tänker att att själva idén om att bara visa det man själv tycker är bäst ofta inte fungerar så bra vare sig i bokform, eller på en utställning för den delen. Jag förstår att det kan låta lite märkligt, jag menar det är väl självklart att man vill visa sina bästa bilder. Jo, det vill man ju, men kan man alltid vara så säker på att det man själv gillar mest alltid är det bästa för bokens idé, kanske kan det finnas en viss vits och framförallt spänning i att ibland blanda in de där bilderna som skaver i en.

Det är ju också så att bara plocka ut det bästa lätt kan leda till att bilderna tar ut varandra. De riktigt bra bilderna kan ibland behöva umgås med kanske mindre bra bilder för att verkligen lysa. Dessutom kan mindre intressanta bilder, eller i alla fall de där som skaver, behövas för själva berättandet och kanske för att skapa ett visst motstånd och en viss spänning för läsaren. Precis på samma sätt som en bild kan behöva vissa skevheter för att sätta igång processer hos betraktaren.

Jag kan också se att det där med att bara rada upp den ena bilden efter den andra, utan att egentligen tänka på hur bilderna pratar med varandra, gör att boken blir ganska trist att bläddra i. Man känner ingen medveten hållning, ingen idé om varför. Det blir lite som att titta på en anonym grupp soldater som marscherar fram och tillbaka i all oändlighet. Visst de kanske håller fin rättning i ledet, de kanske har tjusiga uniformer på sig, men i längden — hur kul är det att titta på?



Jag tänker på min bokserie Urban Walks och hur utmanande det har varit med varje bok i den serien (är uppe i fyra snart). Bilderna i Urban Walks spretar något oerhört eftersom de just är tagna under mina vandringar i alla möjliga typer av urbana miljöer. De är mer som insamlade exempel på urbaniteter, utspridda och ganska fritt versifierade betraktelser, från allt möjligt jag stött på och stöter på i den urbana miljön. Bilderna rör sig dessutom ofta ganska fritt från abstraktioner till rena miljöbeskrivningar.

Jag har också en grundläggande idé med mitt urbana samlande och det är att försöka undvika att vara platsspecifik. Var bilderna är tagna är egentligen ganska ointressant, ja kanske inte alltid men när det handlar om Urban Walks så är det urbaniteten i någon slags konceptuell bemärkelse det handlar om, inte var bilderna är tagna. Det gör att den bokserien är allt annat än en dokumentation av platser jag besökt utan snarare en dokumentation av mina idéer kring urbaniteten.

Så när jag sitter och skall sätta ihop en bok med dessa bilder, ofta väldigt många bilder dessutom, eftersom själva idén med bokserien handlar om att presentera bilder över tidsperioder på flera år som ett slags bokslut, ja då blir det oerhört viktigt att söka efter sammanhang, att hitta ett samtal mellan bilderna även om de kan vara tagna på helt olika platser i världen och i olika skeden av mitt liv — Det är utmaningen, att inte bara rada upp utan att hitta sammanhang, estetiska eller konceptuella för att lyfta bilderna och göra boken intressant att bläddra i.

Då är det på sätt och vis lättare med böcker såsom denna, där alla bilder utspelar sig på samma begränsade yta och där själva berättelsen är sammanhållen i sig. Men utmaningen här har varit att hitta fram till den känsla jag haft för platsen och att beskriva detta så att den kan bli någorlunda intressant för någon annan än jag själv.

Initialt hade jag en idé om att genom mina bilder försöka berätta om den förvandling platsen genomgått från blomstrande Industri till vad den är nu — en slags tomhet som väntar på ett nytt kapitel. Men under arbetets gång insåg jag mer och mer att den idén skulle jag bli tvungen att skrota. Jag hittade helt enkelt inte en enda bild i den enorma mängd bilder jag har från platsen som egentligen beskriver det där med blomstrande industri.



Jag har ju som sagt fotat där under så många år, långt innan det blev en övergiven plats och till sist ett rivningsprojekt, men alla bilder jag tagit där känns som de var tagna på en övergiven plats, även de som jag tog när industrin blomstrade, så att säga.

My bad, helt enkelt och ett resultat av hur jag fungerar som fotograf och vad jag undviker rent generellt i mitt fotograferande — att inkludera människor, att beskriva händelser när de händer, att ha en dokumentär hållning — Så berättelsen i den här boken fick bli en känslomässig resa, ett avslut och ett sorgesamt avsked istället, och nu när jag ser resultatet så känns den idén mer sann mot mig själv som fotograf och konstnär.

Det har också varit spännande att laborera lite mer fritt med formen i den här boken. Jag har ju en grund som serietecknare. Ja, nu var det ju väldigt längesedan som jag ägnade mig åt att teckna serier, men på något vis förstår jag, när jag tittar på hur själva estetiken och formbygget blev, att min förkärlek för serier har fått ta plats igen. Serierutans återkomst, helt enkelt…😊

Jag gör ju mina böcker hos Crimson numera. Förr använde jag Blurb, men det blev mest bara bökigt och alldeles för dyrt. Crimsons programvara för att bygga böcker har sina fördelar med hur enkelt det är att formge i programmet, men det finns en hel del begränsningar också kan jag tycka när saker och ting skall vara så enkla som möjligt. Dels så kan man inte välja ett format på sina bilder som inte har en förstörande kompression, såsom till exempel TIFF eller PSD, utan är hänvisad till JPEG, dels så känns utbudet av papper ganska begränsat. Fast det där med papper kanske mer har att göra med att jag väljer Lay Flat bindning.

I vilket fall som helst så finns det faktiskt en möjlighet att använda sig av andra bildformat än JPEG, fast då får man bygga boken med hjälp av InDesign och ladda upp det hela till Crimson som PDF, men det skulle kräva en licens för Adobe InDesign, vilket jag inte har i nuläget, men å andra sidan det kanske blir nästa steg i utvecklingen för mig. Vi får se om jag tycker mig ha råd med det någon gång och att det är värt kostnaden.



 
Till sist lite fakta om boken. Den är på 62 sidor och har 73 högupplösta bilder printade på matt fotopapper. Boken är 28 X 28 cm och är bunden i Lay Flat teknik. 

Bevakade

Fastigheten där jag bor är satt under polisbevakning. Ingen av oss som bor i huset, så vitt jag vet, har en aning om varför, ja någon kanske vet, men vi är i alla fall under bevakning både av poliser på plats i sina bilar, och med kameraövervakning. Jag fick ett sms av hyresvärden för några dagar sedan där de informerade oss om att de inte hade något att informera, men att de naturligtvis förstod att vi är oroliga. Polisen berättar nämligen inte varför de övervakar en specifik fastighet till ägarna, i det här fallet Familjebostäder, så vi får alla sväva i en orolig ovisshet. Och det är ju inte så konstigt, med tanke på vad som händer i samhället just nu med alla bombdåd och skjutningar. Men i den kontexten, om det nu är något sådant det här handlar om så skall vi nog vara tacksamma över polisens närvaro, vilket jag i sanning är, men lite obehagligt är det i alla fall. Och jag är också tacksam över att vi bor på fjärde våningen, jag menar, smäller det så kanske vi kan undgå det värsta, fast å andra sidan vet man ju aldrig.


Let it Slide

Nåväl, jag var ute och fotade i Västberga häromdagen. Området strax söder om Stockholm har länge varit ett välbesökt vattenhål och favoritmål för mina foto- vandringar. Den här morgonen var jag väl ute i några timmar och när jag kommer tillbaka från turen, ser jag att en polisbil står parkerad på trottoaren precis vid porten till huset. När jag närmade mig började bilens lysen blinka. Jag tänkte inte närmare på vad det kunde betyda, jag menar polisens närvaro har ju blivit lite av vardag för oss som bor i huset, så jag struntade i blinkandet och låste upp porten och gick in. Men jag hann inte fram till hissen förrän en polisman kommer efter och stoppar mig. Han sade att de upptäckt att jag bär på en kamera och ville veta varför och om jag bor i huset. Jag berättade att jag är fotograf och att jag varit borta i Västberga och fotat och att jag bor i huset.


Instructions

Han var väldigt trevlig, inte tu tal om det, men efteråt så började jag fundera lite över det där. Varför blir jag stoppad för att jag bär en kamera över axeln, jag menar alla bär ju på kameror nuförtiden i sina mobiler, så varför skulle jag som faktiskt är helt öppen med det, bli stoppad? Jag tänker att om jag hade några illvilliga avsikter med en kamera så skulle jag väl hellre välja en mobiltelefon dold i fickan. Men det är något med stora kameror som tydligen signalerar att här är det något skumt på gång.


Rough and Posch

I vilket fall som helst så försökte jag lite försiktigt mjölka polismannen på information om varför de är här. Jag vädrade min oro, tänkte att det möjligen skulle få honom att berätta något, men icke. Han var i alla fall väldigt lugn i sitt uttryck när han försäkrade mig om att vi inte behövde oroa oss. Så jag väljer att göra just det, alltså att inte oroa mig alltför mycket och försöka undvika att spekulera, eftersom det inte leder någonvart, förutom att höja puls och blodtryck i onödan.

Touch

Nåväl, bilderna i det här inlägget är inte på poliser och deras aktiviteter runt fasigheten, som ni redan förstått (att ta bilder på sådant gör man nog bäst i att låta bli), nej det är istället några spridda skurar av de bilder jag tog i Västberga just den där dagen.

Känns trevligare så…😊

A


The Machine


Caught in Flight

Att blunda och se vad som händer

Nu är det vår!!

Äntligen, tänker säkert många. Äntligen lite värme, lite grönska och lite blåa molnfria skyar. Vad härligt det skall bli att återigen få ta av sig lite kläder och glädjas åt allt som vårvärmen har att erbjuda både i skog och mark. Nu skall det bara mås bra!

Jag tänker nog mest på att jag vill gömma mig i något mörkt hörn av världen, försvinna in i dvala. Så har nog våren alltid varit för mig; förknippad med ångest, nedstämdhet och framförallt brist på inspiration. Och nu på senare år har även den existentiella ångesten fått en ny lekkamrat i formen av pollenallergi. Det är en årlig käftsmäll som jag har en tendens att glömma bort så fort dess verkan klingat av, vilket å ena sidan förmodligen är en välsignelse, men å andra sidan gör att jag glömmer bort att börja skydda mig med antihistaminer redan innan smällen kommer. Nej, den överrumplar mig varje år numera — Ja just ja, jag har ju blivit pollenallergiker, det hade jag helt glömt bort.



Men det värsta är att all inspiration och lust till kreativitet försvinner när himlen blir sådär sötsliskigt blå och grönskan sådär obarmhärtigt skrikande grön. Visst jag bor och lever bland betongen, vilket trots allt är en välsignelse, men det där gröna och blå finns även här, trots betong och asfalt. Jag ogillar helt enkelt kombinationen av grönt och blått, vilket naturligtvis är en rent idiotisk egenhet jag har kring färg, men så är det bara.



Nåväl vad gör man när inspirationen tryter och man tänker — Kommer jag någonsin kunna göra bilder igen, eller är det här slutet för mig som kreatör och konstnär? Ja, jag har funderat mycket på det genom åren och tror mig ha hittat metoder som fungerar i alla fall hyggligt för mig. Det gäller att hitta den där väckarklockan som väcker en och startar om systemet igen.



Det där med att tänka nytt brukar vara mantrat, kanske byta motivkrets, kanske försöka uppfinna hjulet på nytt. Men inget av detta har dock funkat särskilt bra för mig. Som fotograf så uppstår ofta tanken, idén med varför jag tar en bild i samma ögonblick som jag tar den. Det är något intuitivt över det där som jag inte kan förklara, eller förklara bort för den delen.



Att byta motivkrets har jag också testat utan särskilt lyckat resultat. Jag har försökt mig på natur, på djur och inte minst på gatufoto utan att bli särskilt gripen av någon av dessa genrer. Nej, jag är en samlare av urbaniteter och jag kommer liksom inte ifrån det. Jag tror dock att den kärleken till det urbana och framförallt att jag samlar på urbaniteter har sin grund i tanken om att gräva där du står, så om jag hade bott ute i skogen så hade säkert mina bilder kretsat kring det organiska. Men nu bor jag i en stad och har alltid bott i städer, så om jag följer principen att gräva där jag står, ja då blir det urbaniteten som kommer att genomsyra mitt arbete som fotograf och konstnär.



Så vad göra då med bristen på inspiration och lust? Var finns den där väckarklockan som kan väcka systemet igen?

Jag vet att när jag sysslade med måleri och inspirationen försvann och ersattes med tvivel och ångest, så brukade jag ofta använda mig av en ganska enkel metod för att skaka igång systemet igen och det var inte att sitta på kammaren och försöka tänka nytt, ändra mitt mindset och försöka uppfinna hjulet igen. Det handlade heller inte om att börja måla helt andra saker, byta motiv och sådär. Nej jag brukade istället byta material, alltså gå från till exempel oljemåleri till teckning, eller akvarell eller något annat material. Det där bytet skapade nya utmaningar, ett nytt motstånd, som är nödvändigt för den kreativa processen, och genom detta kom lusten tillbaka och idéerna kunde helt plötsligt kännas fräscha och nya igen, även om de kanske inte alltid var särskilt nydanande egentligen.



Jag har testat den där metoden i mitt fotograferande också, och det funkar faktiskt ganska okej för mig. Jag brukar nämligen låta min kamera vila ett tag och istället använda mobilen vilket sannerligen är en utmaning i sig, då jag har en rätt usel mobilkamera. Okej, den ansågs vara en av de bästa på sin tid, vilket var anledningen till att jag köpte den, men idag är den helt passé.



Problemet och samtidigt det intressanta med att fota med en kamera där man inte har en sökare utan är helt hänvisad åt det som syns på skärmen, är att den skärmen måste fungera i alla ljusförhållanden och det kan man verkligen inte säga om min mobilskärm. Den är åt helvete för ljussvag och det i sin tur gör att det ofta känns som om jag blundar när jag tar en bild och resultatet får bli vad det blir. Nu är det i och för sig inte är helt sant, men i starkt ljus ser jag knappt vad jag fotar, och jag måste förlita mig till min erfarenhet och min blick för motivet jag ser framför mig.

Å andra sidan så blir det i sig en rätt intressant test, kan jag tycka, på hur mycket erfarenhet jag har som fotograf, för det är ju ändå så att jag ofta har en rätt klar inre bild av hur jag vill att den färdiga bilden skall vara och se ut och då blir det är rätt spännande att se hur rätt jag kan träffa när endast känslan av vad jag vill åstadkomma finns där inom mig men det rent tekniska inte riktigt är där. Alltså, lite som att blunda och se vad som händer.



Nu träffar jag åt helvete fel till nittiofem procent av gångerna, men om fem procent blir rätt så känns det som en seger. Dessutom, skall jag ärligt säga, att det där rätta ofta blir rätt på ett sätt som känns nytt för mig. Det kanske inte egentligen är särskilt nytt, inget hjul har uppfunnits den här gången heller, men känslan av det är tillräcklig för att skaka igång mitt system igen.

Det är också så att den andra minst lika viktiga delen av mitt bildarbete, själva processen att redigera, blir annorlunda när jag fotat med mobilen. Det blir helt enkelt fler, rätt intressanta och kreativt utmanande steg. Först i mobilen och i den alldeles underbara appen Snapseed (önskar att jag kunde hitta ett sätt att använda den i datorn, men mig veterligen så finns den bara för mobil), sedan via Camera raw in i Photoshop.



Bilderna blir aningen annorlunda kan jag själv tycka, lite mer skitiga och kantstötta. Kanske har jag fel där, men en viss skillnad kan jag se och framförallt känna. Skärpan är visserligen sämre, bilderna tål inte särskilt stora format. Dynamiken i både färgomfång och gråskala är ganska begränsad, men det finns ändå något i dessa brister som bidrar till uttrycket, saker som jag kan ta med mig och vidareutveckla. Och det är ju i sanning att hitta tillbaka till lusten igen och starta om.

Jag kommer självklart att återvända till min älskade Nikon Z, men metoden att ibland byta till något annat, en mobil, eller kanske bara objektiv, eller redigeringsmetodik för att skaka om sig själv kan jag rekommendera varmt.

Alla bilder i det här inlägget är tagna med min Samsung Galaxy S21 Ultra.