Omkullkastad tillvaro!

Omkullkastad tillvaro, ja så har det verkligen varit.
Lika snabbt som Milla dyker ner i snön så slogs benen undan på mig.

Men likt Milla som hittade sin favorit nasse i snön och glad springer vidare så har jag stundtals börjat se ljuset igen

Lite kort om vad som hänt.
I oktober 2024 omkom min man i en olycka. Bara plötsligt var jag ensam. Chock, kaos och en obeskrivlig sorg.
Många sörjde honom och kyrkan var fullsatt och alla fick inte plats på minnesstunden. Det värmde att se att jag inte var ensam på det planet.
Men nu stod jag ensam med valpen Milla, ett lantbruk och allt runtomkring. Men i eländet hade och har jag hjälp av våra söner och svåger och svägerska med all pappersexercis.
Så har jag så otroligt fina vänner som har kommit att betyda oerhört mycket inte minst med att de har bra hand med Milla både dag och natt när jag behöver.                Arrendatorn som hjälper mig med många tunga och praktiska jobb på gården... och så många fler som bl a  en av mina grannar som ibland passat Milla och en del andra saker..
Inte minst I-M var här ofta och stöttade på olika sätt och passat Milla ofta när hon var valp... och fortfarande finns I-M när jag behöver och hon försöker få ut mig på lite fotoutflykter... hon lyckas väl så därmed mig som är ganska motsträvig. ;)
Många, många fler finns, som ringer och stöttar och bara hör hur det är. Jag ska inte klaga så många är i samma situation även om det inte förminskar min sorg... jag har det i grunden bra.
Men bara för att drygt ett år har gått så är inte sorgen mindre. Jag skulle fortfarande "Äga miljoner om tårar var guld"

Fotar inte mycket men ändå lite ibland. Nu ställde "Johannes" och "Anna" till det på gården och i skogen. I min så kallade fotoateljé fick ett par STORA träd ge med sig och blåste av och de ligger lite farligt till där. Men försöker få mitt älskade blurr även om jag få acceptera att det blir mindre av det nu.

Med "Anna" kom fåglarna i mängder.

Gulsparvar som i stort sett är de enda som gillar havre. De har ätit upp 6 kärvar.

Även om det inte händer ofta så händer det att talgoxen smakar på havren.

Steglitser och koltrastar är många denna vinter vid min matning

Lite huttrande steglits i busväder... å det är inte solen som skymtar gult i bakgrunden, det är en liten blåmes. ;)

Många koltrastar är det och många är lite kaxiga. Här en som ser ut att fundera på tillvaron.

Det var inte så lång stund som de ville äta tillsammans.

Några som det är många av andra året i rad...

Herr Domherre, en av många.

Fru Domherre, också en av många.

Oj då...

Vid ett tillfälle dök Grönfinken upp i kärven. Herre på täppan.
Jag hör dem ibland, men inte sett mycket av dem vid matningen.

En flitig gäst denna vinter.

Lilla orädda Svartmesen. Kanske är dom fyra stycken. Även om de är orädda så sitter de aldrig stilla så jag tycker att de kan vara svåra att fånga med kameran.

Sist och kanske minst...
Underbart söta Stjärtmesen. Besöker inte min matning ofta. Men under två dagar med busväder dök det upp ett gäng på fem stycken några gånger.

Det var några av "mina" fåglar. Det visar sig om och när nästa blogg kommer.
Kanske kan det bli lite om Milla.
Vi får se
Tack för denna gång.
/Lena :)

Här kommer Milla

Här kommer Milla i en kartong.... så var det ju förstås inte.
Vi hämtade henne så klart.

Men några rader om varför det var så längesen jag skrev blogginlägg.

Har ju egentligen många bilder i datorn som borde vara med för att jag själv ska kunna se vad jag pysslat med. Det är ju min största och viktigaste anledning att "blogga". Men naturligtvis blir jag ju glad att jag får besök här, det värmer.

Det har varit en tung start på året fram tills nu då vi fick hämta lilla Milla som sätter fart på oss "gamlingar" igen.
Lite kortfattat om det som hänt och gjort att jag inte orkat med så mycket.
Den som har hund kan förstå.
Jag tänker inte skriva mycket om det... Men vår fina Bellis finns inte mer. Med mig och Leif var hon så fin, kul och toppen att dela vardagen med. Några utvalda av henne själv älskade hon också. Men med tiden blev hon allt mer osäker på främmande karlar och med våra barnbarn gick det inte längre. Under julen blev det kaos för henne. Hon skadade ingen, men visade tydligt att "kom inte hit". Men med facit så kunde vi se tillbaka på och förstå att det aldrig varit riktigt bra. Som hos oss människor så kan hundar bli sjuka i själen och inte kunna hantera vissa situationer. Då det var lika med en kullbror så blev vårt beslut, inte lättare, men det var rätt.
Har haft fint stöd av uppfödaren. Så nu lämnar vi fina Bellis med de fina minnena.

Så kom då Milla, vår nya energi-kick!

Att vara utan hund trots att vi börjar bli till åren är otänkbart. Vi ska nog klara detta tillsammans och bor så bra för att hunden också ska klara livet med oss.
Så efter sökande efter ny liten whippetvalp hittade jag tidigt i våras Flängans kennel. Kände att allt stämde och vi tingade en valp som inte ens var "tillverkad".
Den 16 september hämtade vi Milla eller Flängans Xena som hon heter egentligen.
Ett yrväder som sig bör.
Trots att vi varit utan hund i drygt åtta månader så blev det både ovant och lite som vanligt på en gång.
I skrivande stund har vi haft Milla i nästan tre veckor och vi börjar känna varann bättre och bättre... mycket bus är det och lite kiss på golvet någon gång. Men det går bra trots det kyliga vädret som gör det svårare.

Kul och svår utmaning, tycker jag, att få bra bilder på busig valp, men lägger in några som jag tycker är ok.


Milla är här 9,5 vecka. Fortfarande så liten att vi räknar veckor och dagar.

Allt ska undersökas. Det kanske går att leka med.

"Kom igen nu matte...jag är inte trött om du tror det"     Här är hon nästan 11 v.



"Släng dig i väggen Zlatan"

En favorit att leka med. Synd att jag inte filmar. Hon far runt med denna fotboll så man tror ibland att hon är helt ding. Hon har kul.

Ibland gäller det ha koll på två leksaker samtidigt. Kan bli svårt.

Nej, har inte brutit nacken.  Är mitt i en kullerbytta.
Hon gjorde flera kontrollerade kullerbyttor. Såg så kul ut hur hon gjorde det gång på gång med lilla bollen.

Sibiriska ärtbusken är kul att sitta under och dra i grenarna och tugga på blad och ärtskidor. Möjligen vill hon tugga sönder den så att vår kråka Bråkan inte ska sitta där och tigga mat.

Nåt att lägga tassarna på, ja det tog Milla bokstavligen. Kanske trodde hon att det var till henne.
Nä, här har matte skickat efter solrosfrö så det ska finnas fåglar att fota i höst och till vintern.

Det var lite kort om Milla och vad som hänt.
Nu är det nya tag. Jag vill väldigt mycke med Milla. Kroppen vill mindre, men jag tror att det ska gå att ha mycket kul ändå och jag har fått så många fina hundkontakter.

Lite kul som fotointresserad är att jag använt mitt gamla Nikkor 70-300 när jag fotat detta. Ett objektiv som de mer etablerade inte skulle använda eller äga. Bra vikt för mina inte helt friska händer och jag tycker att det har levererat helt ok.

Tack för titten och vi får se hur bloggandet blir framöver.

Hälsningar Lena...och Milla (och husse)

God Jul!

Hemmafåglarna!

Nu blir det en "radda" bilder från trädgården. Märkte när jag förberett färdigt att jag glömt några få som bofink, grönfink och hackspetten, men får ta dem med nästa gång och kanske hinner det dyka om flera gäster. Har ju gråspetten här , men oj så skygg den är. Men plötsligt händer det.

Det blir lite blandat, skarp, oskarpt olika miljöer fast det är på samma plats. Några olika arter också.

Herr och Fru Domherre. De är nog 6-8st domherrar här varje dag. Något som jag sett tydligt är att honan bestämmeer över hanen.

På något sätt tycker jag att honan är vackrast. Tror att det beror på den mjuka färgen. Men så klart kanske ska det vara rött till jul.

Gråsiskan äter frön från brännässlor som fått stå kvar. När det är slut på björ, al och andra frön så kommer de och mumsar solrosfrön.

Gråsiskan; liten, söt glupsk och livlig.

Det blir ofta kiv vid maten då de verkar vilja äta vida samma plats trots att det finns frön på flera platser.
De är inte så många här ännu... De brukar kunna komma i stora flockar och då blir det lättare att få "flax-bilder"



Egentligen tycker jag att det är roligast att fota fåglar med långa tider så att det blir rörelseoskärpa och diverse mönster, och ibland nästan ett målat utseende. Men det är lättare sagt än gjort att få dem snygga. Här kommer några som jag är ganska nöjd med.

Gråsiskan flyger iväg och det här är väl det vanligaste , att få fågeln bakifrån då den drar och man inte hinner med.

Pilfinken tycker jag är vacker i rörelse och ganska tacksam att få fast i rörelse. Tyvärr har jag inte så många vid matningen. Men några är det i alla fall.

Nötväckan tycker jag är väldigt svår att få flygbild på särskilt då de envisa med att komma en och en. De är den som de flesta är rädd för.

Så är det steglitsen. Så rolig att "leka" med Särskilt om de är många för de kan verkligen bråka och flaxa vid maten.
Här fick jag en som vevade bra med vingarna.

Herr Koltrast är en av minst 6 koltrastar som huserar här i vinter. Äter gärna skalade solrosfrön. Bryr sig inte om utlagd frukt lika mycket.

Fru Koltrast är också flitig vid maten och ganska orädd för mig, i alla fall en av dem.

Domherre i kärve är väl det klassiska julkortet. Men det här var bara ren tur att han mellanlandade i kärven för de gillar inte havre. Den tog bara en kort rast.

Gulsparven däremot älskar havre men tyvärr så har den inte velat sätta sig i kärven utan äter spillet på marken. Jag blandar dessutom havre med de andra fröna.

Några som däremot var i kärven direkt var talgoxarna och lite förvånad är jag, eller så var det extra god havre i år.
Lite kul var det att försöka fånga dem i farten... så länge kärven varade. Samma eftermiddag och morgonen därpå hade kajorna ttalt ätit upp all havre och brutit av vartenda strå.
Visst kajorna är också hungriga liksom skator och kråkor. Dessa matar jag på annan plats, speciellt mitt tama par Bråkans.

Nötskrikor har jag tre stycken. De är så grymt skygga även om de blivit lite tuffare nu. Lite kul på nåt vis då de sticker iväg. Då skriker de med full hals och talar ju om för alla att här finns vi... men kom inte hit för vi är fegisar.

Så är det lilla söta blåmesen. Det är rätt många här men ändå svåra att fpta då de är snabba. Här sitter en och äter sitt frö i min "filter-en" .

Min matning. Den är inte direkt märkvärdig utan hur enkel som helst. Jag brukar oftast placera mig bakom den lite glesa och ganska stora enen till höger i bild. Den bidrar till det mesta av blurret i bilderna.

Ja så var det lilla Svartmesen som är i stort sett helt orädd av naturen tror jag. Har inte lyckats få den på bild då den är för nära eller hinner flyga iväg.
Men här när jag en mörk eftermiddag då jag använde stativ och fjärrutlösare s¨hände det. Jag gick från kameran för att fylla på frön och hade fjärrutlösaren innanför jackan och glömt att stänga av den. Det resulterade i en massa bilder.
På några var en trollmor med och jag bjussar på det denna gång... för jag vill helst inte vara med på bild.

Tack för titten och att du orkade ända hit.

Snart är det Jul
/Lena :-)

Lofsdalen bjöd på Lavskrikor och vinter!

Förra veckan, vecka 46 åkte maken, jag och Bellis till Lofsdalen.
Egentligen kände jag inte alls för det denna gång. Vintertid känner jag mig lite instäng då jag inte är så rörlig på hård eller ojämn mark dessutom 35 mil och en hund som hittills brukat flämta hela resan. Denna gång för första gången slutade hon flämta de sista två timmarna av resan, så det finns hopp. (hemresan gick något sämre men ändå bättre än tidigare resor)

Vi lämnade ett grått och blött Gästrikland och redan drygt halvvägs möttes vi av ett vackert vinterlandskap.

(dålig mobilbild)        Väl framme i Lofsdalen var det verkligen riktig vinter. Närmare en halv meter snö och en insnöad entré så det var bara för Leif att börja med att skotta. Bellis fick otåligt vänta en stund på att få komma in i värmen.

( mobilbild)      När vi packat upp och boat in oss så intog snart Bellis soffan.

Snart kväller och jag laddade för att förhoppningsvis fota lavskrikor kommande dag.

Ny dag och jag åkte upp till en stor parkering vid Panorama, eller Solgropsparkeringen som vi kallar den. Bra för mina ömma leder då det är hyfsat jämnt underlag så där hoppades jag att de mysiga fåglarna skulle dykaa upp.
Men icke, jag väntade nog en timme. Men tog en slarvbild på skogen åt det håll de brukar komma ifrån.

Åkte tillbaka till stugan lite besviken utan bilder att gå igenom.
Men ändå är det mysigt att få miljöombyte och det man ser utanför fönstret är ju vilsamt och vackert.

Lofssjön låg fortfarande öppen.
En bild som är tagen genom fönstret med ett objektiv som jag inte använt på många år. Dessutom inte någon planering med inställningar, stativ eller komposition. I den bemärkelsen är jag nog ingen "riktig" fotograf. Det är nog mer ögonblicket jag vill fånga.
Hur som helst, maken fick en mil på skidor och jag trots allt en bra dag.

Nästa dag lovades rejält kallt väder och det var -10 och -15 så det var ändå överkomligt.
Efter frukost åkte jag laddad med falukorv åter upp till Panorama.

Se där, efter kanske 5 minuter dök de upp. Den första på stolpe precis invid mig. Lågt och mjukt pratande med de andra två.

Där kommer en andra flygande från en vackert snöig gran.



Vips kommer en  flygande intill och är väldigt ivriga med att tala om att den vill ha mat. De är oftast så inpå mig att de inte går att fota. Intensiva när de väl kommer igång.


När jag äntligen får upp korvbitar så är de flitiga med att ta med sig flera bitar som de gömmer i hänglavar som det finns gott om i träden här.

Däremellan kommer de till mig och tigger om mera. Hela tiden låter de på mjukt fint sätt och ibland hör jag en lågmäld flöjtande ton. Så fantastiskt vackert.

Några bilder bilder på olika poser då de var vänliga att hålla sig något stilla en stund.

Nu var jag tvungen att ge upp. Men riktigt nöjd och glad över att fått mötet med dessa speciella fåglar.

Men sist men inte minst...


kom så Gråspetten. Antagligen samma hona som förra året.

Väl i stugan så hade jag nu lite bilder att gå igenom. Det är ju halva nöjet.
Men visst vill jag göra ett till försök kommande dag.




Vänner!
Det tar kanske 20 minuter innan de kommer denna dimmiga morgon. Nu är de minst 5 st. Men dessa två höll sig nära varann hela tiden. Ibland busiga och ibland satt de bara nära tätt intill.


Vänner!


Dimmigt och vackert!


Det kändes lite tungt att lämna de mysiga lavskrikorna. Jag är väl kanske störd men jag skulle nog kunna vara där hela dagarn men inser ju att det finna annat som ska göras också... som tur är.


Lavskrikornas avslut får bli denna från gårdagen. Ljuset blev så adventslikt så jag tycker den passar här. För att förmänskliga fåglarna lite mer så verkar de gjort tidig advent.

Återigen i stugan sista eftermiddag och kväll för denna gång så tar jag igen en bild genom fönstret.

Nu har isen lagt sig på Lofssjön. Det är den 15 november.



Hemresedag och allt är nerpackat när jag ser hur vacker soluppgången är. Bara att packa upp kameran och försöka få det på bild så som jag ser det.

Vägrenen ska man se upp för!
Dålig mobilbild men tar den med ändå.

Tack för titten och att du orkade ända hit.
Hälsningar Lena!