Omkullkastad tillvaro!

Omkullkastad tillvaro, ja så har det verkligen varit.
Lika snabbt som Milla dyker ner i snön så slogs benen undan på mig.

Men likt Milla som hittade sin favorit nasse i snön och glad springer vidare så har jag stundtals börjat se ljuset igen

Lite kort om vad som hänt.
I oktober 2024 omkom min man i en olycka. Bara plötsligt var jag ensam. Chock, kaos och en obeskrivlig sorg.
Många sörjde honom och kyrkan var fullsatt och alla fick inte plats på minnesstunden. Det värmde att se att jag inte var ensam på det planet.
Men nu stod jag ensam med valpen Milla, ett lantbruk och allt runtomkring. Men i eländet hade och har jag hjälp av våra söner och svåger och svägerska med all pappersexercis.
Så har jag så otroligt fina vänner som har kommit att betyda oerhört mycket inte minst med att de har bra hand med Milla både dag och natt när jag behöver.                Arrendatorn som hjälper mig med många tunga och praktiska jobb på gården... och så många fler som bl a  en av mina grannar som ibland passat Milla och en del andra saker..
Inte minst I-M var här ofta och stöttade på olika sätt och passat Milla ofta när hon var valp... och fortfarande finns I-M när jag behöver och hon försöker få ut mig på lite fotoutflykter... hon lyckas väl så därmed mig som är ganska motsträvig. ;)
Många, många fler finns, som ringer och stöttar och bara hör hur det är. Jag ska inte klaga så många är i samma situation även om det inte förminskar min sorg... jag har det i grunden bra.
Men bara för att drygt ett år har gått så är inte sorgen mindre. Jag skulle fortfarande "Äga miljoner om tårar var guld"

Fotar inte mycket men ändå lite ibland. Nu ställde "Johannes" och "Anna" till det på gården och i skogen. I min så kallade fotoateljé fick ett par STORA träd ge med sig och blåste av och de ligger lite farligt till där. Men försöker få mitt älskade blurr även om jag få acceptera att det blir mindre av det nu.

Med "Anna" kom fåglarna i mängder.

Gulsparvar som i stort sett är de enda som gillar havre. De har ätit upp 6 kärvar.

Även om det inte händer ofta så händer det att talgoxen smakar på havren.

Steglitser och koltrastar är många denna vinter vid min matning

Lite huttrande steglits i busväder... å det är inte solen som skymtar gult i bakgrunden, det är en liten blåmes. ;)

Många koltrastar är det och många är lite kaxiga. Här en som ser ut att fundera på tillvaron.

Det var inte så lång stund som de ville äta tillsammans.

Några som det är många av andra året i rad...

Herr Domherre, en av många.

Fru Domherre, också en av många.

Oj då...

Vid ett tillfälle dök Grönfinken upp i kärven. Herre på täppan.
Jag hör dem ibland, men inte sett mycket av dem vid matningen.

En flitig gäst denna vinter.

Lilla orädda Svartmesen. Kanske är dom fyra stycken. Även om de är orädda så sitter de aldrig stilla så jag tycker att de kan vara svåra att fånga med kameran.

Sist och kanske minst...
Underbart söta Stjärtmesen. Besöker inte min matning ofta. Men under två dagar med busväder dök det upp ett gäng på fem stycken några gånger.

Det var några av "mina" fåglar. Det visar sig om och när nästa blogg kommer.
Kanske kan det bli lite om Milla.
Vi får se
Tack för denna gång.
/Lena :)

syntax 2026-01-19 17:16

Det låter oerhört påfrestande. Tur att du har alla omkring dig.
Jag vet vad du har fått gå igenom. Min hustru och livskamrat sedan nästan ett halvt sekel, drabbades av en mycket aggressiv cancerform, och var borta på en månad.
Man hämtar sig aldrig riktigt, utan man måsta forma sitt nya liv efter nya förutsättningar. Det kan också bli ett bra liv.

ehrsa 2026-01-19 17:43

Hej! Lena. Läste tidigare om ditt 'öde' med din man som plötsligt gick bort, och förstår det svåra! Har själv anhöriga som gått bort i relativ närtid, känslan är både sorglig och overklig.. Och det går ju aldrig att glömma, men det går att leva vidare med det i minnet, och känslan får man ta vidare och även fortsätta med, och det är helt ok dessutom! Det finns ju så mycket fint trots det som hänt.. Gäller bara att se det! Det har du lyckats med i dina bilder här som är väldigt fina! Jag ser aldrig några Gulsparvar eller Svartmesar här.. Det syns att det är du som tagit bilderna, det är din 'stil'!
Hälsn!

Lena Holm 2026-01-19 19:02

Jag visste ju vad som hänt via Ing-Marie och jag har förstås funderat över hur det har gått för dej och Milla, gård och allt annat. Så fint att du har resten av din familj så pass nära omkring och alla andra vänner. Dina fågelbilder är mycket upplyftande och du har ju några riktigt fina arter som jag sällan ser som t ex domherrar och stjärtmes. Steglitserna ökar hela tiden och de brukar minsann inte kunna sitta så fint tillsammans. Koltrastar har jag många och svartmesen, som jag kan hålla med om är en snabb filur. Jag ser gärna mer bilder på Milla och ser fram emot en till blogg.
Hälsningar Lena